Utan mina nätverk hade det aldrig blivit något

Jag har gett ut fyra små tvåspråkiga barnböcker på eget förlag och en har kommit på Scriptum. Jag skulle inte vara där jag är i dag om det inte var för en massa lyckliga sammanträffanden och kontakter som blivit till nätverk.

Min första bok, historien om myran med nummer tiotusentre, kom ut hösten 2007 efter många om och men. Jag hade skrivit den första versionen redan 2002. Då var jag alterneringsledig den kortaste perioden man kunde ha, dvs. tre månader juni, juli och augusti. Det var en vacker och varm sommar som resulterade i tre berättelser om insekter: myror, nässelfjärilslarvar och gräshoppor som kom ut i bokform 2007, 2009 och 2011.

Under min alterneringsledighet hann jag också gå en kurs i logopedi på Hangö sommaruni. Den var skräddarsydd för folk som jobbade med barn så jag var något av en främmande fågel, men det hindrade inte att jag kände mig hemma i sällskapet redan första dagen. Så hemma att jag fortfarande umgås med två av de andra deltagarna fast det nu har gått 12 år sedan dess. En av dem kallar jag för min kulturkompis för vi har gått på en massa kulturella evenemang under åren och hon var med mig på bokmässan och hjälpte till när jag hade egen monter.

Den andra är dagisföreståndare på Åland och när myrboken kommit ut skickade jag henne ett ex med den baktanken att hon skulle läsa och säga vad hon tycker om den. Men hon gjorde mera än så, hon använde den i förskoleundervisningen och jag fick i returposten fyra små insektberättelser med illustrationer som barnen hade gjort plus deras och hennes kommentarer om berättelsen. På den tiden hade jag inte ännu någon illustratör utan den första boken är illustrerad av tryckeriets grafiker. Så jag frågade om vi kunde göra ett projekt av nästa bok. Hon läser manuskriptet för barnen och om de gillar berättelsen gör de illustrationer och så väljer jag ut dem jag tycker om och de får vara med i boken. Så gjorde vi och eftersom det var tio barn som gjorde illustrationer på fyra teman så fick jag fyrtio teckningar. De var alla väldigt fina och jag valde så att alla illustratörer fick med två bilder. Boken trycktes och när den var klar ställde vi till med stort utgivningskalas på daghemmet i Tosarby på Åland. Lisbeth och jag berättade om projektet, föräldrar och far- och morföräldrar filmade och fotade och köpte böcker och jag skrev autografer så pennan nästa glödde. Hufvudstadsbladets lokalreporter med fotograf var också ditkallade så vi kom till och med på Hbl:s dagbokssida. Alla barn fick varsitt exemplar av boken med dedikation och tack. Det var väldigt roligt. Lisbeth har också använt mina senare böcker i förskoleundervisningen.

Numera har jag två illustratörer som jag använder turvis. Den ena har jag känt nästan hela mitt liv. Den andra var igen ett bevis på det här med nätverk. Jag sjunger i kör, närmare bestämt i Roströsten som är tänkt för folk som har fått höra att de inte kan sjunga. Några år efter mig kom det en ny sångare som visade sig vara bibliotekarie. Hon köpte mina böcker till biblioteket, till sig själv och så berättade hon att hon hade en son som då utbildade sig till grafisk designer i London och drömde om att få illustrera en barnbok. Jag hade ingen text på lager då men jag kunde ju inte släppa en sådan chans ur mina händer.

Ett annat fritidsintresse jag har är att jag sedan tio år är stödperson till en dam som sitter i rullstol sedan födelsen. Eftersom hon visste att jag skrev, sa hon en gång att jag borde skriva om våra äventyr med rullstolen i Helsingfors. Det är ju fortfarande inte så tillgängligt som folk kanske tror. Jag svarade att jag inte skriver dokumentärt utan bara påhittade saker. Men det stannade kvar i mitt bakhuvud och när jag nu blev erbjuden en illustratör gick jag tillbaks till Gun och frågade om hon gick med på att bli en myra och det gjorde hon. Resultatet blev Det stora rullstolsäventyret som kom på Scriptum 2012. Gun har också blivit väldigt illa behandlad av läkare på sjukhus och hon har berättat det om och om igen. Till slut måste jag göra en bok om det också. Det blev Det stora sjukhusäventyret som kom i april i år och berättar om den rullstolsburna myran Muriel som får lov att klara sig själv när kompisen Myrna lägger in sig på klinik för att bli av med sitt sockerberoende. Som man kan räkna ut går det inte så bra, Muriel faller och bryter ett framben och så hamnar hon till råga på allt på fel sjukhus, på pissmyrornas sjukhus! Det här är min roligaste och mest fartfyllda bok fast det kanske inte låter så, om jag berättar att den handlar om rasism och alkoholism. När sjukhusäventyret kom ut hade vi stort kalas i Vegahuset, som är handikapporganisationernas gemensamma hus, och vi hade bjudit både handikappade och icke-handikappade gäster.

Jag har tänkt på det att utan de här nätverken jag har samlat på mig under årens lopp skulle mitt skrivande aldrig ha resulterat i några böcker och nu har jag hela fem.

Ursula Vuorenlinna

FIBUL:s novemberbloggare

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *