Konstnärers ekonomi

bild(2)

Konstnärers ekonomi är ett ämne som jag, månadens bloggare, vet ganska mycket om. Jag har både levt som konstnär och forskare i ett humanistiskt ämne (vilket inte skiljer sig mycket från det förstnämnda), och dessutom skrivit på en avhandling om just konstnärers ekonomi, närmare bestämt om konstnärsstipendier.

En av de intressantare empiriska undersökningarna jag läst om stipendier är en enkätundersökning av Centralkommissionen för konst (numera Centret för konstfrämjande) där de fått svar av konstnärer som sökt pengar av staten. Undersökningen är från 2006. Svaren från de konstnärer som fått avslag på sina ansökningar är intressanta. De visar på mycket ilska, illamående och ångest. Konstnärerna har inte varit blyga med sina uttryck heller, och jag kanske inte ska upprepa de värsta svordomarna här.

För tillfället är min avhandling om ämnet på paus, och jag lever på att vara författare och illustratör. Jag har ett litet stipendium som räcker till april ungefär, sen kommer jag att vara vårdledig igen (fick ett barn i maj förra året), och frilansa samtidigt. Jag ser inte så mycket fram emot tidspusslandet som det innebär, men det känns som om jag inte har något större val, medan jag väntar och hoppas på mer stipendier eller lyckas förhandla till mig fler illustrationsuppdrag. I augusti ska barnet till dagvård, och jag ska arbeta heltid. Jag vet precis vad jag vill göra i egenskap av konstnär, men jag har ingen aning om varifrån lönen ska komma. Har förhoppningar på stipendier, nya beställningar och försäljning. Men man vet ju inte hur det ska gå.

Den här veckan borde jag få ihop en ansökan, och en annan ska in före slutet av mars. Det är naturligtvis helt fantastiskt att det finns stipendier att söka, men det är mycket problematiskt när ens ekonomi är beroende av att lyckas få dem. Jag känner mig väldigt kluven. Å ena sidan är jag glad över de stipendier jag fått, å andra sidan önskar jag att jag kunde få pengar på något annat sätt, t.ex. så att jag någon gång i framtiden också får pension, och att jag inte behöver tävla om pengar med andra konstnärer, och att det inte vore så dåliga odds på ifall jag lyckas få lön.

Men så klart: arbetsmarknaden är inte en så lockande plats för någon numera. Det som varit normalt i konstbranschen, den prekära situationen med snutt- och projektjobb, har blivit vanligare i allt fler branscher. Och det är förstås inte bra. Man tar ju i varje fall en medveten risk när man satsar på ett yrke där det inte är norm att ha en fast anställning – ett yrke som är ett kall.

Eller varför väljer man egentligen att vara konstnär? För min egen del känns min fortfarande relativt korta arbetshistoria, så här i efterhand, som något som jag haft väldigt lite kontroll över. Jag hade inte mått bra om jag inte hade jobbat med illustration och skrivande. Jag känner att jag måste. Att det här är det jag är bäst på, och att det är något som förhoppningsvis kan ge andra glädje. Det är därför jag inte vill kämpa på med forskning mera. Jag brinner inte för det på samma sätt som jag brinner för att själv få skapa konst.

Hur kunde man då göra arbetssituationen bättre för konstnärer? Stipendierna finns för att statens kulturpolitik (och fondernas) går ut på att man anser att det är bra för samhället att konstnärer har förutsättningar att arbeta. Det finns inte tillräckligt med människor här för att konstnärer ska kunna leva på försäljning. Men samtidigt så har nog den digitala revolutionen förbättrat möjligheterna. Man kan arbeta i Finland, men sälja konst till någon på andra sidan jordklotet. Fast det innebär också konkurrens med miljontals andra skickliga konstnärer. Dessutom innebär stipendierna här att organisationerna stöder konstnärer på ett lokalt plan, och att dessa oftast då också arbetar för att skapa ett välmående konstliv lokalt. Och det vill vi ju ha, eller hur?

Jag vet inte hur vi ska göra stipendiesystemet bättre, men en mycket bra sak är när konstnärer själva organisarerar sig (FIBUL!), bygger nya nätverk, agerar och aktivt skapar nya sätt att arbeta – och få in pengar för sitt arbete. Det är också till stor hjälp när diverse myndigheter man möter har en förståelse för konstbranschen och prekariatet. Själv är jag med i FIBUL och andra konstnärsorganisationer för att jag hoppas att vi tillsammans kan skapa en situation där så många som möjligt kan skapa konst och så många som möjligt kan ha glädje av den.

En reaktion på “Konstnärers ekonomi

  1. Pingback: Om pengar | Kolofont

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *