Julkalender 2017: Lucka 24

När Idun försökte stoppa ner telefonen i byxfickan märkte hon att där redan låg något som vibrerade svagt och utstrålade värme. Det var paketet som julgumman hade gett henne, det som skulle ges till Knorredotten i smyg. Hon tryckte det hastigt djupare ner i fickan och sa:

– Pappa undrar om Julius vill komma hem med oss eller stanna här.

– Julius? sa Lucia liksom yrvaket och höjde på ögonbrynen. Varför kallar ni Rudolf Junior för Julius? Hans far var den legendariske Rudolf med den röda mulen. Också han var julgubbens favoritren på sin tid.

Alvar och Idun kastade en blick på varandra.

– Men hur skulle vi ha kunnat veta vad han hette på riktigt? sa Alvar.

– Och dessutom kom han hem till oss med posten, tillade Idun. Vi trodde vi fick döpa honom.

Minirenen, som fortfarande var bunden till sparkstöttingen med den blåa kulan, gav ifrån sig ett obestämt frustande. Lucia suckade djupt och lutade sig mot maskinen. Den omgavs fortfarande av ett tunt rökmoln. Någonstans ifrån kom en lukt av ruttna ägg.

– Nu börjar jag minnas vad som hände.

Lucias ögon blev till smala springor och Idun såg att hon knöt sina nävar.

–Det var postens fel!

De små tomtarna satte sig ner i snön med blickarna fästa vid Lucia. De tycktes vänta spänt på att hon skulle fortsätta sin berättelse. Rudolf Junior lyfte sin mule mot himlen och Idun märkte att den glödde lite i rött. Bara den andra renen verkade ointresserad. Den hade gått en bit bort och stod och krafsade fram renlav ur snön.

– Alla vi här på Öronfjället satt i tomteverkstaden och hade planeringsmöte en morgon när det knackade på dörren, sa Lucia. Jag gick och öppnade och där stod en ung kille i postens orangea jacka. Bredvid honom på marken låg den stora blåa kulan. Jag förstod ingenting, men jag skrev mitt namn på hans platta – och då bara vände han om och sprang iväg utan att säga ett ord.

– Tänk om det var samma typ som kom hem till oss med Julius – jag menar Rudolf Junior, utbrast Idun.

– Mycket möjligt, sa Lucia. Den blåa kulan luktade i alla fall hemskt underligt och gav mig en stark känsla av obehag. Ingen av oss här på fjället hade beställt någon kula, så jag föreslog att vi skulle låta Rudolf Junior flyga till postens huvudkontor och returnera den.

Lucia rättade till sin krona och kastade en skamsen blick på minirenen.

– Det borde vi aldrig ha gjort. Förlåt! Vi borde ha anat att posten skulle trassla till allting ännu mera. För nästa morgon låg den blåa kulan utanför verkstadsdörren igen! De där virrhjärnorna hade tejpat en lapp med texten RETURPOST på den. Men det värsta var att Rudolf Junior var spårlöst försvunnen. Julgubben blev helt ifrån sig och sa att vi måste avblåsa hela julen. När vi andra vägrade gå med på det låste han in sig i sovrummet med alla julgummans pepparkaksburkar.

Knorredotten flaxade plötsligt till med sina blåglänsande fenor och gav ifrån sig ett ynkligt pip där han stod i snön, men ingen reagerade. Alla ville höra Lucia berätta vidare.

– Genom lite tomtespionage fick vi ledtrådar som ledde till Havsstaden. Posten hade av någon outgrundlig anledning skickat Rudolf Junior dit, men det fanns också misstankar om att han hade blivit stulen.

– Jo tack, sa Alvar och harklade sig menande. Trumpetartomten verkade ganska övertygad om den saken.

– Vi var faktiskt på väg till posten för att skicka hem renen när han kom och tööötade med sin trumpet och drog iväg med oss till den där glöggmaskinen, sa Idun.

Men Lucia verkade inte lyssna på barnens förklaringar. Med rynkad panna fortsatte hon berätta.

– Det konstiga var att ingen här hemma på Öronfjället var som förut. Den blåa kulan bara låg där i snön och luktade illa och vi visste inte vad vi skulle göra med den. Nu när jag tänker efter är jag säker på att det var den som fick oss att börja förvandlas, men då gick allt så fort. Julgubben blev deprimerad. Hans trogna sekreterare bara gick hem mitt i kaoset och julgumman, som alltid är så klok och vänlig, blev ilsken och tvär. Och tomtarna, de blev helt besatta av kulan och började dansa i ring runt den istället för att jobba i verkstaden.

Lucia drog efter andan.

– Och själv blev jag förvandlad till en hemsk drake som ställde idiotiska frågesportfrågor.

Hon rös till och skakade på huvudet så att kronan åkte på sned, som om hon ville bli av med det obehagliga minnet.

– Knorredotten då? frågade Idun. Hände det något med honom?

Allas blickar riktades mot den lilla blåglänsande figuren i snön. Lucia rättade till kronan, satte sig på huk och lyfte upp honom i sina armar.

– Stackars Knorredotten, sa hon ömt. Du var nog den som drabbades värst.

Knorredotten gnydde till och barnen såg hur grisknorren hade raknat och hängde slapp och livlös.

– Tomtarna och jag har blivit oss själva igen, sa Lucia. Men inte du, min lilla sockerstrut. Vad i världen ska vi ta oss till med dig?

En kort stund var alla tysta. Snön knarrade torrt och uppe i rymden susade norrskenet.

– Men varifrån kom den blåa kulan? sa Alvar.

Lucia lyfte blicken från Knorredotten och såg på honom.

– Jag har en gissning, sa hon långsamt.

De väntade spänt. En av tomtarna viskade något till en annan.

– På norra sidan av Öronfjällets fot ligger jättarnas badhotell, sa Lucia. Dit kommer en massa utarbetade jättar för att vila upp sig under julhelgen. Det skulle inte förvåna mig om den blåa kulan är en magisk parfymerad badkula, en sån som jättar lägger i sitt kokheta badvatten när de vill dofta riktigt gott. Sån äckelparfym kan påverka oss icke-jättar på många olika sätt.

– Jag känner lukten, sa Idun. Fast den är ganska svag. Kanske den håller på att avdunsta

Tomtarna sniffade i luften med sina knubbiga näsor och nickade.

– Men vad ska vi ta oss till med dig? sa Lucia igen till Knorredotten, som låg helt stilla i hennes armar.

Hans fjäll hade redan börjat tappa sin glans. Från Rudolf Junior hördes en snörvling. Till och med norrskenet tycktes hålla andan. Levde Knorredotten alls längre?

Idun stack handen i byxfickan.

– Ni måste blunda! Fort! Allihopa! Jag ska försöka göra någonting, men det måste göras utan att någon ser det. Och ni får inte fråga vad jag gör.

Idun höll julgummans paket mellan sina handflator och kontrollerade att alla hade slutit sina ögon och att ingen smygkikade innan hon gick fram till Knorredotten. Försiktigt pillade Idun bort gummibandet från paketet och vecklade upp ett stycke tunt, guldglänsande tyg. När hon förde det genom luften hördes bjällerklang och små gnistor föll ner i snön.

Så fort hon hade lagt tyget över Knorredottens livlösa kropp började han förvandlas, blev större, vitare och tydligen också tyngre – för Lucia vacklade till, släppte ifrån sig ett litet skrik och tappade greppet om honom. Men det gjorde ingenting, för nu stod en vacker stjärngosse med struthatt och vit klänning framför dem.

– Ni kan öppna ögonen! ropade Idun. Titta på Knorredotten!

De samlades alla tätt omkring stjärngossen och Lucia grät lite för att hon var så glad.

– Min lilla sockerstrut, sa hon och pussade honom på pannan flera gånger. Och tack Idun – du räddade livet på honom!

– Tacka julgumman, sa Idun. Det var hon som gav mig tyget.

Knorredotten själv sa inte så mycket, han bara skrattade med sina blåglänsande ögon. När alla hade petat lite på honom för att försäkra sig om att han verkligen levde och önskat honom välkommen tillbaka till sin riktiga kropp öppnade en av tomtarna munnen:

– Borde vi inte göra oss av med kulan, även om den verkar ha tappat det mesta av sin effekt?

– Jag testar tyget en gång till, sa Idun och gick fram till Rudolf Junior. Är det okej för dig?

Minirenen nickade och tog några steg åt sidan så att sparkstöttingen med den blåa kulan hamnade rakt framför Idun. Den äckliga lukten kändes tydligt nu och hon försökte att inte andas med näsan när hon drog det tunna guldglänsande tyget över kulans yta. Det funkade genast. Kulan krympte, bleknade och blev oval till formen.

– Det blev ett vanligt ägg! sa Idun förvånat.

Med ett fniss tog hon upp ägget från marken och slängde iväg det så långt hon kunde. Alla applåderade och tomtarna klämde till med ett fyrfaldigt hurra.

– Och vad ska vi göra nu? sa Alvar.

– Nu ringer vi julgubben och meddelar att Rudolf Junior är återfunnen och att alla hot är avvärjda, jublade Lucia och gav Knorredotten en liten vänskaplig puff på struten. Får jag låna din telefon Idun?

De stod runt Lucia under samtalet och kunde alla höra julgubbens djupa suck av lättnad när han fick höra de goda nyheterna.

– Nu får vi verkligen skynda oss om allt ska hinna bli klart, sa Lucia när hon avslutat samtalet och tomtarna skyndade genast fram till maskinen och började mixtra med den.

Idun och Alvar stod en bit ifrån och tittade på.

– Vad ska jag svara på pappas meddelande? frågade Idun.

– Och hur ska vi komma hem? sa Alvar och kände en varm mule vid sin arm.

Rudolf Juniors vänliga blick sa dem att de inte skulle vara oroliga och att de bara skulle stå kvar och vänta lite. I samma ögonblick som minirenen tog ett hopp upp i luften med sitt tomma ekipage ropade Lucia:

– Vi ses i verkstaden om en stund!

Knorredotten tryckte på maskinens ON-knapp och med ett POFF var allesammans borta. Själva maskinen var också borta. Alvar och Idun stod ensamma kvar i snön under stjärnhimlen. Det fanns tusen saker att prata om och tusen obesvarade frågor, men de stod bara där bredvid varandra och lyssnade på tystnaden medan de väntade. Tiden tycktes ha stannat.

Idun hade just börjat inse hur väldigt mycket hon frös när hon lyfte blicken och såg Rudolf Junior nästan rakt ovanför dem. Nu lyste den röda mulen tydligt mot den svarta himlen. Idun tog Alvars hand i sin.

Med ett svischande landade ekipaget framför dem och en förvirrad pappa steg av sparkstöttingen och stapplade fram mot dem.

– Jag fattar ingenting någonting, men det här var den bästa julklappen jag någonsin har fått, sa han och gav sina barn en gemensam bamsekram. Jag hade hunnit bli ganska så orolig.

Renen frustade till och pekade med mulen mot sparkstöttingen.

– Och vad menar Julius nu? undrade pappa.

– Han heter inte Julius utan Rudolf Junior, sa Alvar. Men vi tar det sen. Nu tror jag vi ska iväg till tomteverkstaden.

Pappa satte sig på sparken igen och tog ett barn på vardera knät. Rudolf Junior tog spjärn mot snön och kastade sig upp i rymden.

– Tur att posten råddade med min renbeställning, ropade pappa för att överrösta vinddraget. Annars skulle vi aldrig ha fått uppleva det här!

Text: Katarina von Numera-Ekman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *