Så här i dystopiska och apokalyptiska tider fortsätter vi vår intervjuserie med Henna Johansdotter som slagit igenom stort med sin debut Glasvaggan – en dystopisk science fiction-roman.

*

När bestämde du dig för att bli illustratör/författare? Vad var det som påverkade ditt beslut?

Jag började skriva böcker när jag var sex år gammal. Författarskapet har alltid varit min dröm. Fast länge tänkte jag nog att jag skulle leva vad som i byn jag växte upp i ansågs vara ett ”vanligt liv.” Jag skulle bli läkare. Efter min traumatiska högstadietid ändrades det. Jag var så otroligt trött på allt. Jag sprang till skogs – bildligt talat. I nuläget är jag väldigt stolt över hur långt jag kommit.

Vad läste du själv när du var barn/ung? Vilken var din favoritbok när du själv var barn/ung?

Jag var väldigt mångsidig i mitt läsande när jag växte upp och det tror jag har haft en positiv effekt på mitt berättande. Jag slukade allt från chick lit till Skriet från Vildmarken. Skräck älskade jag redan då. Harry Potter–böckerna var min barndom men det var nog Hungerspelen som öppnade mina ögon för dystopigenren. Jag blir väldigt smickrad när folk jämför min roman med dem.

Hur föds en ny berättelse?

Det finns många sätt en berättelse kan födas på. Om vi talar om skönlitteratur tror jag att något måste brinna hos författaren. Viljan måste finnas där, grundidén måste få en att känna, och är man ihärdig kan det fröet bli en hel värld. Jag känner så. De här karaktärerna måste få leva, den här världen måste skrivas ner, någon måste få läsa det här.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

Det varierar nog stort. Glasvaggan gick igenom en lång process innan den blev en hel berättelse. Men jag vet att en del skriver böcker som är nästan färdiga efter första utkastet. Det är häftigt.

Var kommer alla dina idéer från?

Känslor. Metalmusik. Promenader i mörkret på kvällarna. Händelser ute i världen och inuti mig själv. Ilska. Kärlek. Längtan. Längtan, längtan.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skrivande/illustrerande?

Spontant: nej. Jag sackar efter på det planet, mest på grund av min långa historia av mental ohälsa. Jag har studerat konst, men aldrig språk eller litteratur. Jag hoppade till och med av gymnasiet. Just nu studerar jag IT och programmering. Det är helt annan värld i jämförelse med skrivandet, vilket faktiskt är skönt. Det får det att kännas ännu bättre när man kommer hem och får dyka in i sin berättelse och slå på kreativiteten.

Har du gått skrivkurser? Vad fick du ut av det?

Skrivkurser var aldrig min grej. Jag försökte ibland, men det gick oftast så att jag slutade komma till träffarna. Jag var för blyg och det kändes hemskt att sitta och producera bredvid andra och med en lärare som kikade över axeln på en.

Men EN kurs har jag gått och älskat – Ann-Luise Bertells skrivarakademin som drogs 2018-2019. Där var stämningen gemytlig, stödet från de andra högt och jag kände ingen press. Ann-Luise var fantastisk och jag fick goda vänner.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Ärligt talat, jag dagdrömmer en massa. I bussen, på promenaden, hemma. Min största källa till inspiration är nog jag själv. Jag har alltid haft en sprudlande fantasi och förmåga att totalt uppslukas av berättelser och världar – både mina egna och andras.

Min favoritövning (och den enda jag faktiskt gör) kallas Stream of Consciousness och går ut på att man ställer en timer på fem eller tio minuter, sedan sätter man sig och skriver ner sina tankar allt eftersom de passerar. Det kan bli hur osammanhängande eller galet som helst. Det är en övning som kickar igång den kreativa hjärnan till exempel på morgonen eller när man har skrivtorka.

Visar du dina texter åt någon innan du skickar dem till förlag?

Absolut. Vänner jag litar på får alltid ta del av mina texter. Många av dem har läst utkast till Glasvaggan. Mitt främsta stöd heter Roland (hej Roland när du läser det här) och han läser ivrigt mitt nya manus för tillfället. Det är väldigt viktigt att ha någon som är stöttande men ärlig och kan säga till när något inte fungerar i texten. Beröm är härligt men enbart beröm får en inte att utvecklas som skribent. Och när boken är utgiven kommer det obönhörligen kritik, så det är något man får vänja sig vid.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Känner mig ju lite bortskämd där. Förlaget var de första som fick mitt manus och de blev intresserade direkt. Så nej. Jag hade väldig tur som fick kontakt med dem i ett så tidigt skede. Tack Ralf Andtbacka för rekommendationen.

Hur debuterade du som författare/Illustratör? / Hur gick det till när din första bok blev publicerad?

Som nämnt fick jag av en lycklig händelse kontakt med Förlaget väldigt tidigt. När jag fick reda på att de var intresserade och att det här var min chans att faktiskt ge ut en bok gick jag all-in och jobbade svinhårt för att få den färdig. Sen kom dagen då jag fick åka till Helsingfors och skriva på mitt kontrakt. Jag grät av skräck efteråt men det var nog en underbar upplevelse.

Vad händer med ett bokmanus efter att det har blivit godkänt för publicering? Ändras texten mycket från det första inskickade manuset?

I mitt fall gjorde den det. Glasvaggan har redigerats många gånger. Jag hade flera lektörer och redaktörer som läste och kom med synpunkter. När redigeringen av historien var klar kom språkgranskningen och korrekturläsningen. Sedan fick jag tillsammans med grafikern arbeta fram ett omslag och sedan finkamma texten en sista gång från början till slut innan den åkte till tryckeriet.

När började du kalla dig för författare? Var det svårt?

Typ nu. Mest för att andra börjat kalla mig det. Jag debuterade för ett halvår sedan så jag är väldigt ny och ostadig på benen. Uttalar fortfarande ”författare” sådär lätt skamset, som om jag inte egentligen fick kalla mig det. Men jag vänjer mig nog.

Har du fått råd eller vägledning av mer erfarna kolleger? Vilka råd har varit värdefullast för just ditt skapande?

Ja, både råd jag hatat och älskat. Jag måste nog nämna Ann-Luise Bertell igen, ”glöm aldrig varför du skriver”. I grund och botten för att du har något att berätta. Allt annat är en bonus.

Kan du leva på ditt författarskap? Om inte, hur balanserar du mellan skrivande och annat arbete?

Jag är så ung och studerar fortfarande. Visst, jag hoppas göra det i framtiden. Men jag har inte bråttom någonstans. Jag kan återkomma om det efter några år, haha.

Vad gäller studierna studerar jag för tillfället på distans vilket är skönt då det låter mig lägga upp mitt schema själv. Jag skriver på förmiddagarna och jobbar med skolarbete på eftermiddagarna. Det funkar bäst för mig.

Har du fått stipendier eller priser? Hur kändes det? Hur påverkade det ditt författarskap?

Jag har inte ansökt om några stipendier än. Men jag vann ett pris från Svenska Litteratursällskapet för Glasvaggan nyligen. Det kom nog som en total chock, då varken science fiction eller ungdomsböcker brukar anses kulturella. De berömde mitt språk och historieberättande. Ögonblicket jag stod på scen med darrande ben i de första dyra skor jag någonsin köpt var oförglömligt.

Har du kontakt med dina läsare? Kan man skriva till dig om man har en fråga om dina böcker?

Det är jättekul att ha kontakt med läsare, så absolut! Jag finns på Instagram som henna_johansdotter där man kan komma i kontakt via DM, på Goodreads finns möjligheten att ställa frågor och vill man mejla mig direkt är adressen henna.sjoblom@hotmail.com.

Vilken bok skulle du ha velat skriva?

Till den Skrivande Kvinnans Försvar av Jenny Diski. Den är ju en historisk roman, men jag identifierade mig med huvudpersonen från första stund. Men jag är såklart glad att Diski skrev den. Jag tror inte jag hade klarat det.

Och sociala länkar:

Min poesiblogg: https://hjdpoetry.wordpress.com/

Min instagram: https://www.instagram.com/henna_johansdotter/

Min goodreads: https://www.goodreads.com/author/show/19507605.Henna_Johansdotter

*

Illustration: Jenny Wiik