Igår blev det klart att Karin Erlandsson och Peter Bergting fick årets Runeberg Junior-pris med boken Nattexpressen.

Vi publicerade en intervju med Karin och Peter i magasinet Mera i höstas, och passar nu på att publicera den här på bloggen! Stort grattis ännu till Karin och Peter, och sköna lässtunder åt alla läsare!

Karin Erlandsson, varifrån kom idén med en adventsbok? Var det svårt att få ihop just 24 kapitel?

– Jag såg en adventsbok under Helsingfors bokmässa förra året och tänkte att nejmen, en sån kunde jag kanske skriva? Jag ville ha ett enkelt projekt efter att nyss ha av-slutat den fyradelade serien Legenden om ögonstenen.

Enkelt? Haha – det var det ju inte alls! Att få ihop 24 kapitel var inte svårt, jag gillar begränsade koncept. Det svåra var att få till en cliffhanger i slutet av varje kapitel, att alla kapitel skulle vara ungefär lika långa och som alltid: att på elegantaste sätt få fram det jag vill ha sagt – att skapa berättelsen helt enkelt.

Eftersom Bonnier Carlsen i Sverige också ger ut Nattexpressen har jag haft det stora privilegiet att ha två redaktörer, vilket var en absolut nödvändighet så som boken kom att bli. Den innehåller en mängd teknik, massor med logik, tidsglapp och vemod – det här är det svåraste jag någonsin skrivit.

Berätta lite om Danja och hennes mormor.

– Danja är elva år. Varje december bor hon tillsammans med sin familj i sin mormors stationshus. Tidigare passerade tåg, men nu är stationen nedlagd. Morfar som tidigare var stins är död, och mormor blir allt äldre och råddigare. När Danja besöker mormor det här året känner mormor inte igen henne.

I mormors rum finns en stor sekretär med föremål. Märkligt nog verkar det alltid dyka upp nya föremål i sekretären och mormor minns inte varifrån de kommit.

Så försvinner mormor, ingen vet var hon är, men natten efter att hon försvinner dundrar ett tåg in på perrongen. Det är Nattexpressen. Tack vare Nattexpressen får Danja en möjlighet att träffa mormor igen, kanske. Åtminstone säger konduktören Ulf att det är möjligt.

Vad har du själv för relation till tåg och tågåkande?

– Passionerat. Som barn tog mamma och pappa mig och mina syskon med på tåg-resor, på den tiden kunde man åka korta sträckor på tio-femton minuter. Min första skolresa företogs med tåg, och varje gång vi skulle hälsa på mormor och morfar åkte vi tåg.

Bussar är oberäkneliga, de kan strängt taget åka vart som helst. Tåg däremot är bundna till sin räls. Det är tryggt tycker jag.

Peter Bergting, hur var det att komma in i Karins text?

– Det var lätt att komma in i texten. Karins bok ligger nära den typen av fantasy som t.ex. Neil Gaiman skriver och som jag gillar mycket. Miljöerna i sig var otroligt färgstarka.

Får du dina bildidéer direkt i huvudet eller jobbar du dej fram till dem?

– Jag fick anvisningar med förslag den här gången, men de låg så nära det jag själv hade tänkt så det blev jättebra. Ibland kan man sitta länge och fundera och inte komma på något alls som skulle göra sig bra i bild, oavsett hur bra texten är, men här fanns det bra idéer till alla kapitel.

Känner du dej någon gång hämmad eller begränsad av texten du jobbar med?

– Inte hämmad på det sättet, det svåra är att välja bilder som är spännande att titta på men som inte avslöjar för mycket. Det är en balansgång, har man läst något man gärna vill se på bild så hoppas läsaren på att just ”den” bilden ska dyka upp. Men en sån bild får ju såklart inte komma före texten och då avslöja handlingen. Och det är inte alltid så lätt då bild och text ofta hamnar på samma uppslag för att det inte ska vara för långt från det som gestaltas i text ska synas i bild.

Intervjun är ursprungligen publicerad i MERA 2020

Du kan läsa hela magasinet som pdf här: