Lucka 17

fibuljul_luck17 Instruktioner: Vera, Viktor, grisen, Julian, två dåliga val, robotdammsugaren, Herr Gul

Lucka 17 av Monica Vikström-Jokela

Med ett grymt och ett grymt knak bet grisen av  den sista stumpen fönsterkarm och gav fönstret en puff med trynet. Vera hoppade åt sidan när fönstret kraschade i golv. Julian sträckte ner handen genom gluggen. Han måste ropa för att överrösta brummandet.

–Fort! Vi drar ut dig innan grispoliserna kommer tillbaka!

–Telefonen, ge mig din telefon! gastade Vera.

Hon tog Julians telefon och satte sig på huk. Det svaga ljuset från  den påslagna telefonen fick duga, för nu var det bråttom. Var fanns pappret med teckningen som hon hade sett? Där! Vera rev loss pappret och räckte det till Julian.

–Dra upp mig, Viktor! ropade hon.

Men Viktor bara kastade en blick över axeln som om han hade väntat sig att nån skulle dyka upp.

–VIKTOOR!

–Gluggen är för liten, ropade Viktor.

Då vände den lilla grisen sin knorriga bak mot gluggen.  Den började vifta på baken så att knorren snurrade runt, runt, snabbare och snabbare tills hela knorren såg ut som en propeller och små ljusröda gnistor flög in genom gluggen. Riktigt vackert faktiskt, om nån nu hade haft tid att tänka på sånt!  Genom brummandet hörde Vera hur den lilla grisen mässade med gäll stämma:

–Knorresträck och knorreböj, fönster väx och fönster töj!

Och i det samma växte gluggen! Vera kravlade sig lätt ut med Julians hjälp.

–Får jag se på pappret? flåsade hon.

De stack ner sin näsor och trynen över pappret i Julians hand. Det var helt tydligt en karta som någon hade ritat.

–Där är Per Brahe-gatan! ropade Vera. Och då måste ju det där… vara godisaffären. Men titta!

Där godisaffären låg hade någon skrivit G.R.I.S. högkvarter på kartan.

–Den där kartan är bara bluff, ropade Viktor.

I ett nu tog brummandet slut. I den öronbedövande tystnaden vrålade Vera tillbaka:

–Det är godisaffären som är en bluff! När jag googlade såg jag en bild där det stod GRIS på huset!

Och precis just då dök herr Gul upp runt hörnet från en sidogata. Han pekade mot barnen och skrattade hånfullt:

–Jag visste väl att du skulle leda mig rätt, pojkslusk!

–Fort, ge mig kartan! sa Viktor snabbt.

Det var då Vera för första gången i sitt liv kände sig som Luke Skywalker. För inne i henne var det en röst som sa: ”Lita på kraften i dig själv, Vera. Ge inte kartan till Victor!” ”Men Victor är ju min vän! sa Vera till rösten. Han åt inte en endaste bit skinka!” Och hon räckte kartan till Viktor. I nästa sekund rusade Viktor iväg över torget, rakt fram till herr Gul.

–Spring! pep grisen.

Vera nappade grisen i famnen, och  sprang, med Julian tätt bakom sig.  Hon ville bara komma så långt från herr Gul  som möjligt. Och från Viktor? Var det möjligt?

De kom in på en trång gata som delade sig. Vänster eller höger, vänster eller höger?  ”Höger!” sa rösten. Vera och Julian sprang. Men plötsligt var det stopp! Framför dem stod den mest enorma robotdammsugare de nånsin hade sett och blockerade gatan. ”Hoppsan!” sa rösten. Bakom dem hördes herr Gul skräna.

–Vänta bara! Snart suger vi upp varenda gris! Och vi börjar med er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *