månadsarkiv: december 2015

Lucka 24

fibuljul_luck24.jpg

Ingredienser: Vad är grejen med Herr Guls skinkiga festmåltider som han ville att barnen skulle äta? Hur får det alla att gå igång på skinka? Servera en vegetarisk grisinnefestmåltid, inklusive lussegrisar (som Vera enligt Bubblans order ska dela ut), G.R.I.S. Nyckeln kan ha ytterligare en funktion. Och glöm inte alla alla grisarna. Robotdammsugarens nya liv.

Lucka 24 av Annika Sandelin

-Kartan sög dammsugaren upp, svarade Viktors pappa ynkligt

Bubblan förde sitt tryne ännu närmare honom och frustade som en uppretad tjur. I detsamma öppnades dörren och herr Gul linkade in. Ett hål i byxbaken blottade hans polkagrisrandiga kalsonger. Bakom honom trippade lillgrisen förnöjt med en byxbit i munnen.

-Nåd, pep herr Gul. Jag skall aldrig mera i mitt liv äta gris, inte ens en ogräddad pepparkaksgris. Jag lovar! Snälla, låt mig förklara!

Bubblan blåste en tuggummibubbla och satte sig ner på sina stora skinkor.

-Sätt igång, grymtade hon, du får berätta men det betyder inte att du benådas.

Herr Gul stod tyst och trampade med fötterna, som om han inte visste var han skulle börja.

-Jag har alltid älskat godis, sa han sedan. Redan som ettåring skrek jag i timmar om jag inte fick en slickepinne. När jag blev äldre åt jag flera påsar godis per dag och så fort jag blev stor nog startade jag min godisaffär.

– Det här förklarar ju  ingenting , utbrast Vera men Herr Gul fortsatte utan att bry sig om henne.

-När jag fyllde fyrtio kom min moster på besök. Vi hade inte träffats sedan jag var barn. Hon är mästarinna i seniorbrottning och blev mycket besviken på mig.

– Hon sa att han var klen som ett spagettistrå, inflikade Viktors pappa, och att han måste äta skinka för att bli en riktig karl och få muskler.

Herr Gul stirrade skamset i golvet.

-Jag ville att min moster skulle bli stolt över mig, så jag började äta skinka varje dag. Efter ett tag blev jag besatt av det, jag måste äta minst en gris per dag och det blev mycket dyrt.

Lillgrisen blev så illa berörd av Herr Guls bekännelser att han kröp upp i Veras famn och tryckte trynet mot hennes halsgrop.

-Av en slump fick jag höra några grisar tala om grisarnas parallella värld, fortsatte Herr Gul, och min plan började ta form. Jag bestämde mig för att fånga in varenda gris i både vår värld och i grisarnas värld men det var inte enkelt och jag behövde hjälp.

Allas blickar riktades mot Viktors pappa.

-Jag är ju egentligen en elektriker, mumlade han, men jag kan också en del om magi. Jag var arbetslös och behövde pengar.

Bubblan reste sig och vaggade upprört med skinkorna.

-Hur tog ni er in i min värld? frågade hon hotfullt.

-Jag lyckades skapa en ingång via bakdörren till Herr Guls affär, svarade Viktors pappa. Men den fungerade bara ibland. Då bakade vi ett magiskt pepparkakshus och byggde robotdamsugaren som skulle suga upp varenda gris. Vi skulle också stjäla den blå nyckeln, nyckeln till grisarnas magi.

-Vi beslöt att slå till under julen, skinkornas högtid, fyllde herr Gul i och för att kunna arbeta ostört skulle vi  mörklägga vi julgatan.

-Vad ni inte visste, grymtade Bubblan, var att G.R.I:S samtidigt planerade att mörklägga gatan för att utföra sin kupp och befria alla grisar.

-Vi visste så lite, suckade Herr Gul och framförallt förstod vi inte att grisarna kan tänka och känna som vi.

Lillgrisen tittade på Vera och knackade sin ena klöv mot huvudet för att visa hur korkade han tyckte att herr Gul och Viktors pappa var.

-Det enda jag nu vill är att komma tillbaka till vår vanliga värld och försöka fixa julbelysningen sa Viktors pappa. Jag vill fira en trevlig skinklös jul med min pojke.

-Det går inte, sa Viktor och hans pappa såg ännu dystrare ut än tidigare.

– Vill du aldrig mera fira jul med mig?gnällde han.

Viktor klappade honom lugnande på axeln.

-Det vill jag men det finns inte längre några gränser mellan vår värld och grisarnas värld. När pepparkakshuset rasade, förenades världarna.

Bubblan blev så häpen att tuggummit föll ut ut hennes gapande mun.

-Det betyder, sa Vera, att vi mänskor och grisar måste lära oss att leva tillsammans.

Plötsligt drog Julian upp en ukulele ur sin skolryggsäck och började sjunga “Grisvänner är vi allihopa, allihopa, allihopa, Julskinkan skall vi därför slopa, därför slopa, därför slopa”. Alla stirrade på honom men när han sjungit färdigt klapprade Suggan högt med klövarna mot golvet, vilket är grisarnas sätt att visa uppskattning.

 

Det blev en fantastisk jul. Viktors pappa fick julgatan att lysa med starkare ljus än någonsin. Grisar och mänskor strömmade till torget och hade en oförglömlig fest tillsammans med vegetariska läckerheter. Bubblan skred stoltare än någonsin fram som Grisinnan i takt med spargrisarnas pompösa klirrande. Vera skuttade sjungande efter henne och delade ut lussegrisar, julens enda tillåtna grisrätt som bestod av trynformade bullar. Då festen var som vildast hördes ett bekant brummande och Herr Gul och Viktors pappa åkte in på den gigantiska monsterdammsugaren.

-HJÄÄÄÄLP, skrek alla grisar, men det var helt i onödan

Viktors pappa hade byggt om monsterdammsuggaren. Nu sög den inte upp några grisar utan sprutade ut stora vita snöflingor som dalade ner över staden och färgade gatorna vita.

-God jul, grymtade lillgrisen och bökade lyckligt med trynet i snön.

 

Lucka 23

fibuljulluck23

Ingredienser: Bubblan har sagt åt Lill-Knorr att bita av sladdarna i Belysningscentralen, varför och hur hör de ihop med att Viktors pappa och Herr Gul släckt julbelysningen på gågatan. Ja och så fixa det, belysningen alltså, på gågatan. Kartan kan vara till hjälp. Grissvett.
Lucka 23 av Anna Gullichsen

Under ett par ögonblick uppstod en tänkande tystnad i Lill-Knorrs hem. Bubblans stickor klirrade sakta, Viktor pappa såg ut att ha somnat, Vera, Viktor och Julian bakade fram en kopiös äppelpaj. Degen tycktes växa och äpplena skalade sig själv. Alltig bara hände under en överenskommen och målmedveten tystnad.

Lill-Knorr tittade från den ena till den andra.

-Men när ska jag sätta igång?

-Lugn, bara lugn, sa Bubblan, jag ger tecknet.

Viktors pappa rörde på sig. Han försökte säga nåt. Viktor kände ett plötsligt medlidande med sin pappa.

-Okej, pappa, säg som saken är. Nu är det snart jul, är det inte dags att bli lite snäll.

Viktors pappa spottade ut äpplet. Han nästan grät:

-Förlåt Viktor, herregud, jag har varit en idiot. Det har hela tiden varit som en ond dröm, en förtrollning. Jag gör vad som helst….

-Han ljuger, sa Bubblan. Nu Lill-Knorr kan du sätta igång. Bit av alla sladdarna, varendaste en, vi behöver ett totalt mörker. Och det måste ske snabbt.

-En karta, sa Viktors pappa. Det finns en karta…

-Grisprat, sa Bubblan, inga kartor här. Spring iväg nu lilla kulting.

Viktors pappa stönade. Viktor kände sig förvirrad. Det  var nånting som inte stämde.

Viktors pappa sa:

– Julbelysningen släcks om några minuter, belysningscentralen är inställd på det. Men om Griskultingen hinner före, jag menar…

-Vad menar du egentligen?  skrek Vera.

-Men kartan, undrade Julian. Ska vi försöka titta på den. Vad har vi att förlora?

Bubblan luktade starkt av grissvett. Hon slängde stickningen och vände sitt stora svettiga tryne mot Viktors pappa.

-Var är kartan? grymtade hon.

Lucka 22

fibuljul_luck22

Ingredienser: Vera, Viktor, Julian, den lilla grisens hem, en enda juldekoration med gris + skylt: Ner med julen!, en pick nick-filt, äpplen (och om du vill Bubblan med pappan i sladdkoppel)

Lucka 22 av Nadja Maria Andersson

BRAVO! HURRA FÖR BUBBLAN hojtade Vera, Viktor och Julian i kör och skyndade sig fram till Grisinnan som stolt tronade sittandes på Viktors insnörda pappa. “Ja EN ynka liten skurk klarar jag gott” grymtade Bubblan förnöjt. “Farfar var ju faktiskt vildsvin- och så låg ju dom här sladdarna och juljusen så lägligt överallt på marken så det var bara att böka till lite så satt han fast. Men nu har vi bråttom!” Hon vände sig till den lilla grisen, “Lill-Knorr, ditt hus får bli G.R.I.S nya högkvarter nu tills vi fångat den där gul-skurken.”

“Har du ett eget hus?” Vera såg förvånat på sin lille vän. “Du som är så liten”.

“Jovisst har jag ett hus” pep grisen och pekade med trynet mot ett snårigt buskage bakom belysningscentralen. “Och jag har en plan också! Följ mig!”

julkalender copy

Lucka 20

fibuljul_luck20

Ingredienser: Vera, Viktor, Julian, grisen, Bubblan är en riktig skinkfrestare, Viktors pappa är elektriker, Belysningscentralen igen, mosiga tomater, bruna äpplen, en skadad tumme

Lucka 20 av Maria Turtschaninoff

Bubblan ledde dem genom gatorna. Viktor undrade vart de var på väg. Vera undrade om hon kunde lita på Viktor. Julian undrade hur han riktigt hamnat här och vad som var på gång.

– Du Viktor? viskade Vera. Vems sida är du riktigt på?

– Din! Eller, grisarnas. Jag äter inte gris, det såg du ju. Viktors röst var fortfarande feg-gnällig. Men Herr Gul är så obehaglig, jag är rädd för honom. Och för pappa. Hans röst blev väldigt liten när han sade det sista.

– Jag förstår. Vera tänkte efter. Okej. Du får vara med.

– Ja men, med vart? frågade Julian, som lyssnat. Vart är vi på väg? Vad är det som händer?

– Alla grisarna har rymt! pep lillgrisen upphetsat. Ingen skall bli uppäten! Inte ens de av marsipan!

– Och vart är vi på väg nu? undrade Viktor.

– Nu? Nu hörni småkultingar, nu går vi till motattack, mullrade Bubblan.

Hon stannade och barnen såg var de var. Vid BELYSNINGSCENTRALEN. Och böjd över det öppna skåpet stod Viktors pappa.

Han var fortfarande klädd som tomte. Men nu hade han ett verktygsbälte kring midjan, och stod och grejade med något inne i skåpet.

– All right, sa Bubblan åt Vera. Du kommer ihåg vad jag sa, va? Jag poserar, du sjunger. Nå, SJUNG!

Och Vera klämde i allt vad hon orkade.

– Suggan går tunga fjät, kring juleborden, se hon är stor och fet, skinka snart vooorden!

Hon visste inte riktigt hur hon kom på orden till sången, men Viktors pappa ryckte till och slog sig på tummen med sitt verktyg, skrek till, slog huvudet i skåpdörren och vacklade bakåt. Sedan fick han syn på Bubblan. Hon hade vänt sig med rumpan åt och stod och vaggade med sina enorma skinkor.

Viktors pappa stod som förstummad. Han kunde inte slita blicken från de smaskiga julskinkorna.

–  Senap… mumlade han. Dopp i gryta…

Lillgrisen pep förskräckt till och hoppade upp i Julians famn (den var fortfarande misstänksam mot Viktor). Och Viktor, han såg från sin pappa till grisen.

– Pappa? sa han tveksamt. Vet du, man kan äta annat på julen också.

Han gick fram till sin pappa och tog honom i armen. Pappan verkade inte märka honom alls. Julian hade börjat sjunga med i Grisinnesången.

– Griljering och senapsfrö, grisarna måste dö, Sankta Grisinna, Sankta Grisinna! Julian och Vera hade svårt att hålla sig för skratt medan de sjöng.

– Man kan äta tomatsoppa, försökte Viktor försiktigt. Och äppelpaj.

För en kort stund verkade det som om hans övertalning skulle lyckas. Pappan släppte Bubblan med blicken och såg på sin son. Men sen fnös han.

– Tomatmos! Ruttna äppel! Urk! Örk!

Han höjde skruvmejseln han hade i handen som en kniv och närmade sig Bubblan.

Då gjorde hon en helomvändning så att hon riktade trynet mot pappan. Hela marken darrade under hennes väldiga tyngd. Lillgrisen stack fram nosen under Julians arm.

– ATTACK! röt Bubblan.

Med ens var gränden full av grymtningar.

Lucka 19

fibulluck_19

Instruktioner: grisen, Vera, Viktor, Julian, Herr Gul, repliken: “Vi ska komma överens om vissa saker”, den riktiga Grisinnan

Lucka 19 av Malin Klingenberg

– Var är du din usling! Apport, sa jag!

Herr Guls röst dånade som åska genom den smala gränden där dammsugaren hade stannat.

När den inte svarade började han röra sig mot dem med raska steg.

– Så där! Fixat! sa Julian.

I handen höll han en kabel som säkert borde ha suttit fast någonstans. Den röda knappen som visade att dammsugaren var på lyste inte längre. Snabbt hasade alla tre ner på marken igen och började småspringa mot andra hållet, bort från herr Gul och godisaffären.

– Förlåt att jag ledde honom till dig. Men han är så ruskig! flåsade Viktor på Veras högra sida.

Vera tyckte han lät både gnällig och feg. Hon snörpte ihop munnen till ett irriterat russin och tittade på Julian istället.

Julian såg henne inte i ögonen, utan hans blick landade en liten bit högre upp. Varför såg han ut att vara så full i skratt?

Så klart. Grisinnekronan! Den satt fortfarande på sned efter hennes klumpiga dansskutt för en stund sedan.

– Vadå. Vill du låna den, eller? frågade Vera mellan andetagen.

Julian fnös bara och ökade takten.

– Här, jag vet en genväg, sa Julian och gjorde en tvär sväng. De andra var honom hack i häl, och var nära att dundra rakt in i hans rygg när han tvärstannade.

En fet, gråspräcklig sugga stod lutad bakom husknuten och tuggade tuggummi.

– Moi, sa hon. En annan hade ju siktat in sig på att bära grisinnekronan i år. Langa hit den.

Den lilla rosa grisen knorrade runt benen på henne och pep förtjust. Med jämna mellanrum tryckte hon in trynet mot suggans knän, som om hon gav henne små, små pussar.

– Bubblan är tillbaka, Bubblan är tillbaka, pep hon upprymt och fortsatte med sitt springande.

Jaså, det här var Bubblan, som hade låtit lillgrisen göra grovjobbet och sedan stack sin väg. Vera tyckte redan illa om henne, men ryckte på axlarna. Hon kunde gärna lämna ifrån sig kronan, den var inte särskilt viktig för henne.

Bubblan tryckte ner den på sitt huvud och såg salig ut. Men sedan sköt hon ut ena höften och tittade på Vera under höjda ögonbryn.

– Vi ska komma överens om vissa saker, sa hon. Du sjunger, jag poserar. Okej?

Vera nickade tveksamt. Vem var den här kaxiga grisen? Var det här den riktiga grisinnan, eller var också Bubblan självutnämnd?

– En annan sak också. Du delar ut lussegrisarna, men jag får resterna. ALLA rester, är det förstått?

Vera nickade.

Den lilla, rosa grisen såg glad ut.

– Kom nu då, pep den. Vi måste vidare innan herr Gul hinner ikapp er.

Bubblan rätade på ryggen och travade med högburet grisinnehuvud först av alla. När Julian var på väg att springa förbi honom sköt hon ut ena skinkan så han nästan snubblade.

– Grisinnan går först, det vet alla, morrade hon.

Efter det var det ingen som försökte sig på en omkörning.

Lucka 18

fibuljul_luck18

Instruktioner: Vera, Viktor, Julian, grisen, Herr Gul åker på en “knorr” men ger igen, G.R.I.S högkvarter, Viktors hemlighet

Lucka 18 av Tove Appelgren

Man känner sig så väldigt liten inför en robotdammsugare stor som en londonbuss. När det inte finns någonstans att retirera. Vera hade redan tidigare tänkt på att det är intressant att man inte själv kan veta om man är en fly- eller fäktatyp innan katastrofen verkligen är ett faktum och den här senaste tiden hade katastrof på katastrof följt på varandra och nu visste Vera att hon inte hörde till gruppen som blir paralyserad när Mårran kommer utan till dem som fylls av aktivitet och kämpar. Också då det inte längre är någon idé med att göra något alls.

 

Viktor stod igen och bara stirrade av skräck men hos Julian såg hon det som själv också kände; det måste finnas en lösning. Det bara måste! Hon vrålade desperat och ville rusa mot sug-gapet som fanns där under, som munnen på en djävulsrocka men då kände hon hur någon drog henne bakåt. Det var Julian. ”Vi måste tänka först!” väste han. ”Tänk Vera! Tänk Viktor! Det finns en lösning, men vi kan inte bara rusa iväg!” Dammsugaren törnade mot väggen till vänster men ryggade sen tillbaka för att försöka finna en väg kring ett elskåp, vilket gav dem en liten tidsfrist. Vera tänkte. ”Viktor!” ”Ja?” hans ögon var stora och rädda. ”Julian!” ”Ja?” Julians ögon tindrade till av… hopp, kanske. ”Känner ni någon som har en sån där hemma? I normal storlek, alltså?” Julian skakade besviket på huvudet. Men Viktor nickade. Han nickade! ”Vem?” ”Vi. Vi har en sån hemma.” Vera drog in syre i lungorna och i hjärnan och en användbar tanke formade sig äntligen. ”Var finns dammsugaren öga?” ”Öga?” sa Julian ”Ja, hur kan den ”se” hindren på vägen?” Viktor fattade: ”Högst uppe i den runda pluppen överst! Men…”, ”Men vadå?!” skrek Julian och Vera i hysterisk kör, för robotdammsugaren hade nu listat ut hur den skulle runda elskåpet, Viktor måste skrika för att överrösta motorljudet: ”Den här nyaste modellen är röststyrd!” Vera jublade! ”Men säg till den då!” ”Jag?” Viktor såg vettskrämd ut. ”Ja, det är bara du som vet vad man ska säga!” ”Men det beror på hur den är programmerad! Jag vet inte!” Vera tänkte efter. Julian såg ut som om han snart skulle spräcka pannbenet av all hjärnaktivitet och så kom de på rätt fråga samtidigt. ”Vems är dammsugaren?” Viktor förstod genast. ”Med tanke på färgen och att han älskar sig själv mest…” De såg på varandra och ropade ett unisont ”Herr Gul!”

 

Så tyst det kan bli när en monsterdammsugare växlar ner till tomgång.  De tänkte samma tanke och rusade alla fram till den och klättrade upp. ”Till högkvarteret!” sa Viktor och det var rätt igen! Dammsugaren roterade och började sen tuffa åt motsatt håll med de tre barnen som passagerare, fastklamrade vid varandra. ”Du har dolt det väldigt bra.” ”Vilket?” Viktor tyckte Vera lät lite retsam och Julian dunkade honom i ryggen på ett lite jobbigt sätt. ”Du är pojken som pratar med dammsugare! The Vacum cleaner Whisperer! ” ”Hah-hah” sa Viktor, men kände sig rätt nöjd i flera minuter tills de hörde en röst de alltför väl kände igen.