Vi är ett gäng barnboksillustratörer som träffas med jämna mellanrum. Förra veckan var det min tur att ordna träff. Medan jag kokade tomatsoppa och städade lite undan, tänkte jag på hur underbart det är att vi bildat denna lilla grupp och hur roligt det alltid är träffas. Det ligger alltid ett glatt skimmer över det hela. Och så vi pratar och planerar, så också nu. Redan i köket började mina kära kolleger glatt prälla, skära bröd, hjälpa med dukning, fylla vattenkannan, allt medan hunden suspekt bevakade detta mystiska gäng som invaderat hans hem. Vi blir liksom laddade med inpiration och energi redan då vi ses. Föutom att det är roligt att ses så har träffarna även en yrkesmässigt viktigt funktion. Vi går igenom varandras projekt , ger och får feedback, byter idéer, delar erfarenheter gällande kontrakt, beskattning och förlag. Vi tröstar och stöder, gläds över priser, stipendier eller annat någon fått, analyserar bilder och texter, recensioner och vårt yrke i största allmänhet… Denna gång talade vi om våra projekt, tittade på Maijas och Lindas fina bilder, bytte åsikter, beundrade och funderade, klagade och skrattade. Det är så mycket som är lite oklart och flummigt i detta fantastiska yrke. Främst gällande kontrakt, arvoden, kostnader och ersättningar. Förutom att man ska vara duktig på att rita så måste man även lära sig sköta sina pension, bestämma vad man tar för ersättning, göra tidtabeller, hålla koll på alla kvitton, inkomster och utgifter. Ja allt sådant vilket i många andra yrken redan är inbakat i en lön och en anställning. Det är inte i många andra yrken där man inte har någon som helst lönetabell eller ersättningslista gällande arbetet. Vi har ingen timlön eller pension, inga materialersättningar eller sjukvårdspenning. Men ändå krävs det att vi jobbar hårt, ofta med strikt deadline, att vi är flexibla, och helst nöjer oss med en mycket liten ersättning. Vi är visst lite tokiga. Men trots allt detta, kan vi inte tänka oss ett härligare jobb, med intressanta projekt och dessutom likasinnade fantastiska kolleger. Att vi illustratörer behövs är en självklarhet. Jag tror inte att någon ens kan tänka sig något annat. Vad skulle en bilderbok vara utan bilder? Hur skulle det påverka barnen, ja hela mänskligheten? Det är sällan man tänker på hur viktigt roll vi egentligen har i barnens uppväxt. Vi lär dem, väcker deras fantasi, berättar hur saker ser ut, tolkar känslor, bygger upp världar. Vi illustratörer älskar vårt yrke just för att det är så spännande och rikt. Varje nytt projekt är som att få stiga in i en ny värld, som vi får skapa, i en ny stil med de färger och linjer vi vill. Vi, barnboksskapare drömmer om att någongång i framtiden skulle blir mer sedda och mer uppskattade. Att vi kunde leva på detta jobb som ger oss, men framförallt barnen så många upplevelser och glädjestunder. Tills dess får vi nöja oss med det vi har, för såsom en uppfinnare i Helsingin Sanomat sa: ”Me keksijät olemme henkisesti poikkeavia. Keksijä on kuin taiteilija tai taidemaalari. Elämme maailmassa, joka on vähän erikoinen.”