Det blir workshop och redan innan är jag ganska hyper för dels ska jag ju leda en av workshop:arna själv, dels ska jag vara med om andras och det ser jag fram emot. Dessutom, och innan jag åker i alla fall ännu viktigare, att få träffa andra som håller på med litteratur. Håller på säger jag för det är både illustratörer och författare, precis den kombon är alldeles extra häftig att få finnas i.
Lärkkullas rektor Björn Wallén börjar med att säga hej och berätta lite om Lärkkulla och dess mångkulturella verksamhet. Dessutom berättar han om hur författare i omgångar vistats på Lärkkulla för att få skrivro. Bland annat visar han upp Transtömers blyertsteckning som ritats på plats.
Fibuls ordförande Henrika Andersson hälsar oss alla välkomna och poängterar hur ensamt författandet är och att just en dylik workshop är ett sätt att råda bot på den isoleringen. Att få komma ut och tala om alla de villkor och uppgifter man har som skrivande/ritande och kanske allra mest hur det kreativa kan slita i en.
Efter det talar Maria Turtschaninoff om att vara författare också utanför Finland, ja utanför Sverige, rent av på engelska ju. Och det är fantastiskt att få höra om provöversättningar, agenter och hur man ska tänka kring det, förhandlandet. Fast kanske ännu roligare de där små bitarna, kammen av trä som skickats ut åt utvalda läsare inför publikationen i England och också om att uppdatera twitter och instagram. Det känns häftigt alltsammans och kul att få ta del av en liten liten bit.
Efter det kör jag en workshop med tema tystnad. Pennorna rasslar. Alla får skriva/rita om färgen på tystnad. Jag lyssnar och antecknar följande från det jag hör:
att vägra fläta sig, kaffetystnad på kafferepet, att tiga i prickar, vända ryggen till, känslans anatomi, historisk tystnad, pinsam tystnad är grisfärgad, inte svart, inte svart, inte svart, inte har jag tillräckligt promille för att vara konstnär, som världen före åska, viridian green pantone 175126.
Sedan är det käk och bastu och prat hela kvällen.
Morgonen därpå vandrar jag runt och kollar hur vildvinet slitits ner från husväggarna.
Och så är det Linda Bondestams workshop, vi viker papper och fixar varsin liten bok. Det känns magiskt. Linda har mängder med material i form av provtryck från bilderböcker, bildbitarna är mönster. Vi skriver varsin bok utgående från vad som föds ur ett ägg. Jag inser att ur mitt ägg föds det en gest, en liten rörelse på en hand som blir något mycket större än vad själva rörelsen ger sken av och plötsligt har jag förstått något om mitt nya skrivprojekt. Men det är skört så jag klarar inte av att läsa upp texten jag skriver i boken.
Efter det är det Tove Appelgren som talar om att skriva dramatik. Om att skriva dialog. Hon säger att dramatiken händer mellan replikerna och jag antecknar det, tänker ja! Dessutom talar hon om karaktärers vilja, rätt många skrivkursare har hört mig säga precis det, att karaktärerna vill något, helst olika saker. Så vill och gör, det är grejen. Vi avslutar med att skriva dialog, två personer, fyra repliker. Min huvudperson söker bostad och jag har tänkt mycket på hur den dialogen ska utvecklas.
Workshopen avslutas med Maija Hurme och Hanna Lundström. Ett stort papper är tejpat på golvet och vi ska rita stigar med svart färg. Jag börjar krångla dit mina stigar, tittar upp och ser hur alla våra stigar slingrar sig om varann. Och precis i den stunden med korsande stigar blir workshopen faktiskt extra magisk för det blir något stort av våra små och stora streck där över pappret. Jag känner att just det där slingrandet är starkt symboliskt, och dessutom får jag en annan insikt om mitt eget skrivprojekt och det är alldeles överväldigande.
Andra delen av workshopen är Black out poetry och vi ringar in ord och svärtar sida och det blir något annat och det är rätt skönt att sitta där och fokusera på ord efter de där stigarna som slingrat in i huvudet på mig.
Sammanfattningsvis, det är otroligt så mycket man kan göra med sina kolleger, hur deras talanger kan ge gnistor och bränder i mitt eget skrivande. Ser fram emot workshop på nytt om ett år.
Fibul tackar Lärkkulla för väggar och bäddar, samt Svenska kulturfonden för bidrag.
Dessutom Nora Strömman, Fibuls verksamhetsledare, största tacket för att allting gick som smort.
Hare
Mia Franck
