Kategoriarkiv: Skapande

Fibuls julkalender är tillbaka!

Vi gör det igen! En julkalender. Vi vet inte vad det blir utan skriver oss fram till en berättelse. Varje lucka styrs av vissa ingredienser. Hur dessa används är upp till författare och illustratörer. Ingredienserna läggs ut dagen innan, om du vill skriva en egen följetong, eller skriva en tillsammans med andra, så kan du plocka på dig instruktionerna och se vart de för dig och sedan läsa text/bild och få veta vad som hände i Fibuls kalender.

Själva berättelsen heter: Den lilla julrenen

och inför den första december är det följande som styr:

Ingredienser för lucka 1: Två barn (syskon), broccoli, ett hem i en liten stad vid havet, en ren på posten.

Välkommen att följa vår julkalender imorgon.

Medverkande: Henrika Andersson, Nadja Andersson, Linda Bondestam, Mia Franck, Filippa Hella, Henrik Huldén, Maija Hurme, Cara Knuutinen, Jenny Lucander, Hanna Lundström, Katarina von Numers-Ekman, Annika Sandelin, Joanna Vikström Eklöv, Ursula Vuorenlinna

För ju flera kockar, desto juligare blir det.

En julkalender ska det bli!

Vi är tillbaka med en julkalender! Femton författare och illustratörer i Fibul har enligt instruktioner skrivit/ritat en julberättelse. Från och med sista november ska man alltså ta sig till denna blogg och kolla vad vi gjort. Sista november? Japp! För då börjar det. Och det börjar med instruktioner, så att den som vill kan skriva/rita en egen julkalender. Vilket alltså är precis vad vi hoppas att ni gör, använd våra instruktioner och gör egna berättelser, skriv tillsammans eller ensam. Går förstås också att bara skriva en dag eller tre dagar, hur man nu råkar ha lust. Dessutom förstås, bara dyk upp här och se vad vi pysslat med.

Och som tips, så kan det redan nu vara bra att fundera på hur en ren fungerar. Gärna en ren med nya funktioner som vanliga renar inte vidkänns.

Sista november hörs vi igen och sen hela vägen fram till julafton!

Jag som ger instruktioner heter

Mia Franck

och de övriga fjorton som knådar ihop något av instruktionerna är:

Henrika Andersson, Nadja Andersson, Linda Bondestam, Filippa Hella, Henrik Huldén, Maija Hurme, Cara Knuutinen, Jenny Lucander, Hanna Lundström, Katarina von Numers-Ekman, Annika Sandelin, Maria Turtschaninoff, Joanna Vikström Eklöv, Ursula Vuorenlinna.

God Jul!

Fibul workshop:ar på Lärkkulla i Karis

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det blir workshop och redan innan är jag ganska hyper för dels ska jag ju leda en av workshop:arna själv, dels ska jag vara med om andras och det ser jag fram emot. Dessutom, och innan jag åker i alla fall ännu viktigare, att få träffa andra som håller på med litteratur. Håller på säger jag för det är både illustratörer och författare, precis den kombon är alldeles extra häftig att få finnas i.

Lärkkullas rektor Björn Wallén börjar med att säga hej och berätta lite om Lärkkulla och dess mångkulturella verksamhet. Dessutom berättar han om hur författare i omgångar vistats på Lärkkulla för att få skrivro. Bland annat visar han upp Transtömers blyertsteckning som ritats på plats.

Fibuls ordförande Henrika Andersson hälsar oss alla välkomna och poängterar hur ensamt författandet är och att just en dylik workshop är ett sätt att råda bot på den isoleringen. Att få komma ut och tala om alla de villkor och uppgifter man har som skrivande/ritande och kanske allra mest hur det kreativa kan slita i en.

Efter det talar Maria Turtschaninoff om att vara författare också utanför Finland, ja utanför Sverige, rent av på engelska ju. Och det är fantastiskt att få höra om provöversättningar, agenter och hur man ska tänka kring det, förhandlandet. Fast kanske ännu roligare de där små bitarna, kammen av trä som skickats ut åt utvalda läsare inför publikationen i England och också om att uppdatera twitter och instagram. Det känns häftigt alltsammans och kul att få ta del av en liten liten bit.

Efter det kör jag en workshop med tema tystnad. Pennorna rasslar. Alla får skriva/rita om färgen på tystnad. Jag lyssnar och antecknar följande från det jag hör:

att vägra fläta sig, kaffetystnad på kafferepet, att tiga i prickar, vända ryggen till, känslans anatomi, historisk tystnad, pinsam tystnad är grisfärgad, inte svart, inte svart, inte svart, inte har jag tillräckligt promille för att vara konstnär, som världen före åska, viridian green pantone 175126.

Sedan är det käk och bastu och prat hela kvällen.

Morgonen därpå vandrar jag runt och kollar hur vildvinet slitits ner från husväggarna.

Och så är det Linda Bondestams workshop, vi viker papper och fixar varsin liten bok. Det känns magiskt. Linda har mängder med material i form av provtryck från bilderböcker, bildbitarna är mönster. Vi skriver varsin bok utgående från vad som föds ur ett ägg. Jag inser att ur mitt ägg föds det en gest, en liten rörelse på en hand som blir något mycket större än vad själva rörelsen ger sken av och plötsligt har jag förstått något om mitt nya skrivprojekt. Men det är skört så jag klarar inte av att läsa upp texten jag skriver i boken.

Efter det är det Tove Appelgren som talar om att skriva dramatik. Om att skriva dialog. Hon säger att dramatiken händer mellan replikerna och jag antecknar det, tänker ja! Dessutom talar hon om karaktärers vilja, rätt många skrivkursare har hört mig säga precis det, att karaktärerna vill något, helst olika saker. Så vill och gör, det är grejen. Vi avslutar med att skriva dialog, två personer, fyra repliker. Min huvudperson söker bostad och jag har tänkt mycket på hur den dialogen ska utvecklas.

Workshopen avslutas med Maija Hurme och Hanna Lundström. Ett stort papper är tejpat på golvet och vi ska rita stigar med svart färg. Jag börjar krångla dit mina stigar, tittar upp och ser hur alla våra stigar slingrar sig om varann. Och precis i den stunden med korsande stigar blir workshopen faktiskt extra magisk för det blir något stort av våra små och stora streck där över pappret. Jag känner att just det där slingrandet är starkt symboliskt, och dessutom får jag en annan insikt om mitt eget skrivprojekt och det är alldeles överväldigande.

Andra delen av workshopen är Black out poetry och vi ringar in ord och svärtar sida och det blir något annat och det är rätt skönt att sitta där och fokusera på ord efter de där stigarna som slingrat in i huvudet på mig.

Sammanfattningsvis, det är otroligt så mycket man kan göra med sina kolleger, hur deras talanger kan ge gnistor och bränder i mitt eget skrivande. Ser fram emot workshop på nytt om ett år.

Fibul tackar Lärkkulla för väggar och bäddar, samt Svenska kulturfonden för bidrag.

Dessutom Nora Strömman, Fibuls verksamhetsledare, största tacket för att allting gick som smort.

Hare

Mia Franck

Kolibri workshop Our Finland- Artistʼs book workshop

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lördagarna 10.6 och 17.6 höll jag en workshop för barn på Kulturhuset Caisa i Helsingfors, och Entresse Biblioteket i Esbo. Dessa som del av Multikultur- gruppen Kolibris evenemang “Lasten Kesäfiesta (Barnens Sommarfiesta). Titeln var “Our Finland- Artistʼs book workshop”.

Under workshopen funderade deltagarna på vad Finland och “finska grejer” är, och varför. Till förfogande fanns ett långbord med material; Färgade papper, glitterlim, tejp och klistermärken, silkespapper och sidenband, fjädrar, karamellpapper, pennor, kritor, tuscher… Alla deltagare fick fritt skapa sin egen sida eller sitt eget uppslag med temat i åtanke.

Under workshopen i Helsingfors tog det en stund innan någon vågade sig fram. Jag kände mig nervös. Tänk om ingen kommer? Men så slog de första barnen sig ned vid bordet. Jag introducerade materialet och snart var var och en uppslukad i sitt arbete. Så sällade sig allt fler till gruppen och bordet fylldes med barn i olika åldrar.  Vi lade upp bilderna parvis- som uppslag på ett bord, så att vi kunde se hur vår bok skapades. Barnen inspirerade varandra- temat flygplan och flygplans uppvisning återkom. En pojke var speciellt noggrann med sin flyg-bild. Planen var delikat utklippta ur ett svart papper, glitterlim bildade precisa molnspår och karamellpapper fick vara flaggor. Vi beslöt att placera flygplansbilderna bredvid varandra så att de fick bilda ett kapitel. Därefter kom högholmen och dess tiger, huset och egna snälla katten, skogen och så havet med alla måsar och svanar.

Under workshopen i Entresse var jag inte så nervös. Nu släppte vi totalt bokformatet (äh, en konstbok kan ändå vara nästan allt eller vad som helst). En pojke gjorde ett halsband med finsk pappersflagga i mitten, en flicka trädde fjädrar och glitterstjärnor på tråd och hängde över sin teckning. Norrsken- förklarade hon. Svanar och sjöar var ett starkt tema denna gång, flaggor och text ett annat. “Finland, Suomi, hur skriver man det på andra språk”- frågade en pojke sin pappa medan de satt och färglade varsin finsk flagga.

Under båda workshoparna rådde tidvis koncentrerad tystnad, tidvis diskussion. Deltagarna berättade vilka språk de kan, var de bott. Algeriet, Somalia, Frankrike, USA, Spanien, Colombia. Runt bordet talades finska, engelska, spanska…

Jag beslöt att hålla öppen tidsram så att deltagare kunde komma och gå mellan två och fyra på eftermiddagen. Detta underlättade också för dem som ville besöka Kolibris andra program och verkstäder, och sedan återkomma till sin bild. Det blev en hel del att städa upp efteråt- det gladde mig att barnen vågade skapa oreda. Bilderna blev mycket olika. En del avbildade personliga ställen och karaktärer, andra mer objektivt finländska symboler eller saker. De flesta tordes kombinera olika material och tänka fritt, ifrågasätta finskhet igenom att på barns sätt vara inkluderande och öppna. Jag hoppas Kolibri fortsätter och utvidgar sin verksamhet. Det är fint att det ordnas gratis kulturevenemang för barn (och vuxna) i Finland.

Nadja Andersson

Vildare, värre, Smilodon – intervju med Jenny Lucander

14813723_10154265169273089_513693441_n

Minna Lindeberg och Jenny Lucander har fått mycket fina recensioner för bilderboken Vildare, värre, Smilodon. Vi passade på att intervjua illustratören Lucander om processen:

Hur började samarbetet med Minna Lindeberg?

Förlagets redaktör Sara Enholm-Hielm kontaktade mig och hade ett redan färdigt bearbetat manus som Minna skrivit och som de hade tänkt att skulle passa mig. Minna och jag träffades några gånger och pratade om hur boken kunde se ut. I början var redaktören med. Men sen jobbade jag ganska intensivt för mig själv och så visade jag mer mot slutet för författaren och redaktören vad jag hade tänkt mig. Det funkade bra.

Vad handlar boken om?

Den handlar om vänskap och om att ingenting någonsin kan försvinna helt och hållet. Den handlar också om barns maktlöshet inför förändringar i deras liv. Och om vuxna som antingen agerar tokigt eller bara är rätt så udda typer. Och om vandrande pinnar och forntida djur.

Det fina med boken tycker jag är den är så mångbottnad. Den är både anarkistisk, poetisk och humoristisk. Och den har ett absolut barnperspektiv. Trots att det är de vuxna som gör de avgörande besluten här är det barnen som förstår de riktigt viktiga sakerna i livet och fattar hur allting egentligen hänger ihop.

Berätta om arbetsprocessen med illustrationerna

Jag hade en mycket lustfylld arbetsprocess. I början sökte jag efter stilen, men när jag hittat rätt känsla så minns jag som att allting flöt ganska bra på. I något skede var jag tvungen att gå tillbaka och ändra på huvudkaraktärernas utseende. Men jag känner att det alltid lönar sig att rita om och justera ifall man inte känner sig helt säker med karaktärerna eller något annat i bilderna, trots att det innebär en massa extra jobb.

I slutet innan deadline med böcker brukar min familj åka till lande och låta mig bli ensam i stan och jobba. Det är en underbar superproduktiv period. Jag jobbar visserligen som en galning och går in i ett maniskt tillstånd. Äter ingenting, sover ingenting och bor i princip på arbetsrummet. Men under den här perioden så brukar mina bästa idéer komma och det känns som det sker magi med boken.

Något som var särskilt svårt?

Det svåraste var kanske just huvudkaraktärernas utseende. Eftersom min stil inte är helt realistisk men inte heller fullständigt naivistisk, jag har både profil och halvprofil så måste jag hitta ett utseende på speciellt ansiktena som funkade för detta. Flickorna var dessutom engagerade i allt från raseriutbrott till hårfärgning och lejonlek och utseende måste vara anpassat till att se trovärdigt ut ur en massa olika vinklar.

Vad är du mest nöjd med?

Hmmm. Känsligheten i bilderna och färgerna kanske. Och jag hoppas att bilderna stöder texten bra. Jag ville att man skulle se det varma förhållandet mellan Karin och hennes mamma trots att de inte syntes tillsammans på så många bilder. Det var viktigt för mig.

Hur känns responsen som boken fått?

Jättefin. Jag var lite nervös för vad Mia Österlund skulle säga, men hon verkade gilla boken. Så jag är glad!

En dag med Isol

På måndagen hade ett tjugotal Fibul-medlemmar det stora nöjet att höra Isol tala om sitt skapande i Villa Kivi i Helsingfors, och efteråt höll hon en workshop kring temat Alfabetet.

img_3583

Under presentationen berättade Isol ingående om sin process och olika svåra och mindre svåra kreativa beslut som hon fattat kring sina böcker – ”It’s a struggle, but a nice struggle”. Hon berättade att barndomens serier och satiriska bilder troligen är den grund hon står på i sitt konstnärskap. Trots att hon studerat bildkonst, är det populärkulturens bildvärld som ändå inspirerar mest.

Inspirationen från serietecknare ligger möjligen bakom hennes åsikt att illustratörer också är författare, dvs. illustratörer berättar i nära kontakt till text, och det var också detta som betonades i workshopen. Illustratörer frågar sig: ”Vad är det jag vill berätta med dessa bilder?”.

img_3587

Isol leker ofta med text och bild för att få fram humor eller spännande effekter. Dessutom poängterar hon att illustratören också måste vara en ”bra läsare”, dvs. vara bra på att förstå text själv, för att sedan kunna leka och skapa något originellt. Ofta har hon också tvingats tänka på ”koderna” i hennes bilder först när hon blivit tvungen att försvara dem för förläggaren. Men hennes försvarstal har också gett henne mer respekt – konstnären behöver kunna stå för sin egen vision. Ibland är det det underliga, udda eller nya i en konstnärs stil som är det som senare kommer att få beröm, trots att det var svårt att få det godkänt på vägen.

I slutet av presentationen frågade publiken bland annat om hur ekonomin påverkar skapandet. Isol har för tillfället möjligheten att ta tid på sig, och skapar en bok per år. Hennes process innebär mycket experimenterande och många skisser. På frågan hur hon förhåller sig till Internet och möjligheten att koppla till läsare, svarar hon att hon är mycket återhållsam, och visar sällan upp processen. Hon vill bara ha feedback av människor hon litar på.

I workshopen fick deltagarna instruktioner av Isol stegvis. Vi började med att skriva bokstäver, sedan hitta färggranna papperslappar och klistra, limma och teckna. Och sedan kopplades dessa bilder ihop med tre bokstäver. Det var inte en enkel uppgift…

img_3605 img_3606 img_3607 img_3608 img_3617 img_3613

Lucka 16

fibuljul_luck16

Instruktioner: Vera i ett litet grisigt rum, brummandet är öronbedövande, Viktor utanför, grisen, tänder

Lucka 16 av Katarina von Numers-Ekman

–NEJ! skrek Vera när de gråklädda, svettiga grisarna pressade in sina klövar under hennes armar och ben och bar ut henne genom den stirrande massan av grisar i tronsalen.

–Så går det när man falskeligen utger sig för att vara Sankta Grisinna, stånkade den större av grisarna. Det framgår tydligt av stadgarna för G.R.I.S. att grispolisstyrkan bör ingripa med omedelbar verkan.

Vera försökte förgäves sprattla sig loss.

–Viktor! VIKTOR!

Hennes rop drunknade i brummandet och när de kom ut ur tronsalen och befann sig på torget igen blev oljudet fullkomligt öronbedövande. Vera såg att den större grispolisens mun rörde sig, men kunde inte uppfatta ett ord av vad den sa. Hon blundande och bet ihop tänderna. Inte få panik. Inte få panik, upprepade hon inom sig.

Plötsligt släppte grisen taget om Veras ben och hennes fötter dunsade ner i kullerstenarna. Sen kastades hon handlöst ner i ett mörkt utrymme som tycktes ligga en bit under gatunivån och blev liggande på det hårda underlaget. En lucka i väggen snett ovanför henne stängdes och det fruktansvärda brummandet dämpades.

Mödosamt satte Vera sig upp och kände efter. Ena knät var ömt och det ringde obehagligt i öronen, men annars var hon okej.

Ett svagt ljus föll in genom en fönsterglugg bredvid luckan, men det var svårt att se hur rummet egentligen såg ut. Hon grävde fram mobiltelefonen ur fickan, tände ficklampsappen och lät ljuskäglan glida runt väggarna.

Rummet var lågt i tak och mycket litet, bara några kvadratmeter stort. Det slitna trägolvet hade stora brungula fläckar som verkligen såg mycket grisiga ut. Den enda möbeln var en sned stol i en vrå och väggarna var täckta av gammaldags flagnande tapeter i en gråaktigt rosa nyans. Av någon anledning fick de henne att tänka Julian, men just nu fanns inte tid att fundera närmare på det.

Ett solkigt papper var fäst med ett häftstift i väggen nere vid golvet. Det såg ut att vara en skiss med handskrivna anteckningar av något slag. Hon böjde sig för att läsa, men just då slocknade mobilen. Jäklar, tänkte Vera.

Hon famlade i dunklet efter den sneda stolen, drog fram den till fönstergluggen och klev upp.

Borta på andra sidan av torget kom två bekanta gestalter springande i hennes riktning med händerna för öronen. Viktor. Och Julian! Hur sjutton hade de två hittat varandra?

Hon bankade på rutan fast hon förstod att de inte hade en chans att höra henne och viftade med armarna. Sen såg hon den lilla grisen pila fram mellan pojkarnas ben. Den hann fram till fönstret först och blottade sina små vassa vita griständer. Med oerhörd styrka och snabbhet började den gnaga sig igenom fönsterkarmen av trä och hade redan kommit en god bit på väg när Viktor och Julian var framme.