Lucka 18

fibuljul_luck18

Instruktioner: Vera, Viktor, Julian, grisen, Herr Gul åker på en “knorr” men ger igen, G.R.I.S högkvarter, Viktors hemlighet

Lucka 18 av Tove Appelgren

Man känner sig så väldigt liten inför en robotdammsugare stor som en londonbuss. När det inte finns någonstans att retirera. Vera hade redan tidigare tänkt på att det är intressant att man inte själv kan veta om man är en fly- eller fäktatyp innan katastrofen verkligen är ett faktum och den här senaste tiden hade katastrof på katastrof följt på varandra och nu visste Vera att hon inte hörde till gruppen som blir paralyserad när Mårran kommer utan till dem som fylls av aktivitet och kämpar. Också då det inte längre är någon idé med att göra något alls.

 

Viktor stod igen och bara stirrade av skräck men hos Julian såg hon det som själv också kände; det måste finnas en lösning. Det bara måste! Hon vrålade desperat och ville rusa mot sug-gapet som fanns där under, som munnen på en djävulsrocka men då kände hon hur någon drog henne bakåt. Det var Julian. ”Vi måste tänka först!” väste han. ”Tänk Vera! Tänk Viktor! Det finns en lösning, men vi kan inte bara rusa iväg!” Dammsugaren törnade mot väggen till vänster men ryggade sen tillbaka för att försöka finna en väg kring ett elskåp, vilket gav dem en liten tidsfrist. Vera tänkte. ”Viktor!” ”Ja?” hans ögon var stora och rädda. ”Julian!” ”Ja?” Julians ögon tindrade till av… hopp, kanske. ”Känner ni någon som har en sån där hemma? I normal storlek, alltså?” Julian skakade besviket på huvudet. Men Viktor nickade. Han nickade! ”Vem?” ”Vi. Vi har en sån hemma.” Vera drog in syre i lungorna och i hjärnan och en användbar tanke formade sig äntligen. ”Var finns dammsugaren öga?” ”Öga?” sa Julian ”Ja, hur kan den ”se” hindren på vägen?” Viktor fattade: ”Högst uppe i den runda pluppen överst! Men…”, ”Men vadå?!” skrek Julian och Vera i hysterisk kör, för robotdammsugaren hade nu listat ut hur den skulle runda elskåpet, Viktor måste skrika för att överrösta motorljudet: ”Den här nyaste modellen är röststyrd!” Vera jublade! ”Men säg till den då!” ”Jag?” Viktor såg vettskrämd ut. ”Ja, det är bara du som vet vad man ska säga!” ”Men det beror på hur den är programmerad! Jag vet inte!” Vera tänkte efter. Julian såg ut som om han snart skulle spräcka pannbenet av all hjärnaktivitet och så kom de på rätt fråga samtidigt. ”Vems är dammsugaren?” Viktor förstod genast. ”Med tanke på färgen och att han älskar sig själv mest…” De såg på varandra och ropade ett unisont ”Herr Gul!”

 

Så tyst det kan bli när en monsterdammsugare växlar ner till tomgång.  De tänkte samma tanke och rusade alla fram till den och klättrade upp. ”Till högkvarteret!” sa Viktor och det var rätt igen! Dammsugaren roterade och började sen tuffa åt motsatt håll med de tre barnen som passagerare, fastklamrade vid varandra. ”Du har dolt det väldigt bra.” ”Vilket?” Viktor tyckte Vera lät lite retsam och Julian dunkade honom i ryggen på ett lite jobbigt sätt. ”Du är pojken som pratar med dammsugare! The Vacum cleaner Whisperer! ” ”Hah-hah” sa Viktor, men kände sig rätt nöjd i flera minuter tills de hörde en röst de alltför väl kände igen.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *