Dockteater

Att jobba som illustratör är nog ett härligt jobb och ännu roligare blir det ifall man hittar en arbetskamrat där samarbetet fungerar bra. Jag har hittat en sådan kamrat i – ja jag kan kalla henne ”min” författare – Anna Gullichsen.

Jag och Anna har jobbat redan flera år tillsammans. Det har fungerat jätte fint och vi har lärt oss känna varandra och hur vi fungerar som barnboksskapare. Vi brukar ha brainstorming-möten med jämna mellanrum på något café eller hemma hos varandra. De här mötena är fulla med inspirerande, kloka, totalt crazyga, och kreativa idéer. Vi pushar på varandra, byter idéer och stöttar i största allmänhet. Vi kan hitta på nya berättelser eller jobba runt något manus Anna redan har på gång. Fast vi ger varandra ideér och förslag så har vi en klar arbetsfördelning, Anna skriver och jag ritar. Att jobba så här i team kan ha sina för- och nackdelar. Fördelarna nämnde jag redan. Nackdelarna kan var att man själv och andra börjar tänka på oss som en enda klump, som inte får separeras. Självklart har vi båda även andra skiljda projekt på gång. Anna skriver en massa och jag illustrerar och så ska det vara. Och så länge som vårt samarbete fungerar så här bra kan jag gott också vara en ”klump” i mina och andras ögon.

Förutom att barnboksskapare ritar och/eller skriver böcker så funderar vi även på andra grejer som kunde öka synligheten på barnböcker och såklart de alster man själv skapat. Så gör även vi, så förra hösten, föddes idén om en dockteater. Lilla Lucken blev genast intresserad och redan samma kväll var datumet på förevisningen fastställd. Dockteatern skulle basera sig på boken ”Betty är en speciell sort ko”. Och som typiska barnbokskapare så sprudlade idéerna kring hur teatern skulle byggas upp och var man skulle kunna ha föreställningar.

Med tiden dämpades ivern, tur nog, för våra ideér var överpreciösa, kanske till och med pompösa. Detta var i och för sig inte illa, men med tanke på att vi båda hade flera andra projekt på gång samt att vi inte skulle få någon som helst ersättning för uppvisning eller material, så skulle det inte ha fungerat. Jag minns ännu hur Anna ringde till mig och vettigt sänkte oss på jordytan. Jag hade börjat stressa över hur dockorna och teatern skulle tillverkas (hade ingen erfarenhet) och hur allt skulle hinna bli färdigt. Anna hade visst funderat på samma sak hemma och fattat att vi igen har ivrat iväg oss. ”Hör du Cara”, sa hon ”Tänk om vi skulle skippa riktiga dockor och göra dem istället som stora pappersdockor”. Oh ja, självklart, fantastiskt! Det här skulle jag klara. Nog skulle riktiga handdockor ha varit fina, men pappersdockor med lite skuggteatereffekt lät lika inspirerande.

I början av mars, var Anna klar med sitt dockteatermanus. Vi träffades på café och gick igenom föreställningen, scen för scen, samt delade på rollerna. Undrar just vad de fina tanterna på Strindbergs tänkte då vi levde oss in i rollerna som kon Betty, Uno, tanten med papperspåsen, herr London, tvillingarna, Trafik och fru Semla. I mars började även framställningen av dockorna. Varje docka skulle ritas dubbelt så att den kunde titta åt vänster och höger. Mellan dessa ”dubbel-dockor” satt jag en blompinne. På så sätt var det lätt att röra på dockorna och få fast den i duken vid behov. Att rita och måla var lätt – jag var ju redan bekant med varje typ och visst deras personligheter. Att limma dockorna runt käppen var lite klurigare än jag trott, och inte var de heller lika stora hur noggrant jag än kopierat dem. Nå det var bara att finslipa med saxen. Slutresultatet blev nog helt bra, med tanke på tid, pengar och mängden föreställninger (1, i alla fall för närvarande).

Genast efter påsken, i samband med att jag hängde upp tavlorna till min utställning på Lilla Luckan, hade vi vår första övning. I detta skede hade Anna kommit med sin nästa snilleblixt: vi skulle blanda dockteater och vanlig teater. Betty som hade en mycket rörlig roll, skulle hoppa ut ur en låda, städa och dansa, köra buss och skutta omkring skulle spelas som en ”riktig” ko. Elmer Gullichsen fick äran att ställa upp som Betty och brevbärare. Annas dotter Ronja ställde upp som min hjälp bakom duken och tog över rollerna som herr London och Trafik. Anna var berättare och Uno och jag Tanten med papperspåsen, fru Semla och tvillingarna Randig och Rutig. Vi övade flera gånger och för varje gång blev vi säkrare och bättre samt kom på förbättringar i helheten. Det var mycket som skulle ordnas, Bettys dräkt, en ratt, en stor pafflåda, duken till scenen, en städmopp, peruker…

På lördagen 18.4 var det då föreställning. Efter stress, motgångar, glada och mindre glada känslor var allt klappat och klart. Stämningen var sådär lite pirrig… Klockan ett började dockteatern. Föreställningen gick fint och vi hade roligt. Elmer var en härlig Betty som råmade och dansade bland barnen och Ronja spelade fint arga kontrollören Trafik och herr London. Jag och Anna levde in oss och hade roligt vi med. Publiken var nöjd och glad och många barn ville leka med dockorna och rekvisitan efter föreställningen. Kort sagt en lyckad föreställning och ett fint slut på vårt dockteaterprojekt.

IMG_1436 IMG_1438 IMG_1450 IMG_1474

Cara Knuutinen, FIBUL:s aprilbloggare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *