Kategoriarkiv: Bilderböcker

Vildare, värre, Smilodon – intervju med Jenny Lucander

14813723_10154265169273089_513693441_n

Minna Lindeberg och Jenny Lucander har fått mycket fina recensioner för bilderboken Vildare, värre, Smilodon. Vi passade på att intervjua illustratören Lucander om processen:

Hur började samarbetet med Minna Lindeberg?

Förlagets redaktör Sara Enholm-Hielm kontaktade mig och hade ett redan färdigt bearbetat manus som Minna skrivit och som de hade tänkt att skulle passa mig. Minna och jag träffades några gånger och pratade om hur boken kunde se ut. I början var redaktören med. Men sen jobbade jag ganska intensivt för mig själv och så visade jag mer mot slutet för författaren och redaktören vad jag hade tänkt mig. Det funkade bra.

Vad handlar boken om?

Den handlar om vänskap och om att ingenting någonsin kan försvinna helt och hållet. Den handlar också om barns maktlöshet inför förändringar i deras liv. Och om vuxna som antingen agerar tokigt eller bara är rätt så udda typer. Och om vandrande pinnar och forntida djur.

Det fina med boken tycker jag är den är så mångbottnad. Den är både anarkistisk, poetisk och humoristisk. Och den har ett absolut barnperspektiv. Trots att det är de vuxna som gör de avgörande besluten här är det barnen som förstår de riktigt viktiga sakerna i livet och fattar hur allting egentligen hänger ihop.

Berätta om arbetsprocessen med illustrationerna

Jag hade en mycket lustfylld arbetsprocess. I början sökte jag efter stilen, men när jag hittat rätt känsla så minns jag som att allting flöt ganska bra på. I något skede var jag tvungen att gå tillbaka och ändra på huvudkaraktärernas utseende. Men jag känner att det alltid lönar sig att rita om och justera ifall man inte känner sig helt säker med karaktärerna eller något annat i bilderna, trots att det innebär en massa extra jobb.

I slutet innan deadline med böcker brukar min familj åka till lande och låta mig bli ensam i stan och jobba. Det är en underbar superproduktiv period. Jag jobbar visserligen som en galning och går in i ett maniskt tillstånd. Äter ingenting, sover ingenting och bor i princip på arbetsrummet. Men under den här perioden så brukar mina bästa idéer komma och det känns som det sker magi med boken.

Något som var särskilt svårt?

Det svåraste var kanske just huvudkaraktärernas utseende. Eftersom min stil inte är helt realistisk men inte heller fullständigt naivistisk, jag har både profil och halvprofil så måste jag hitta ett utseende på speciellt ansiktena som funkade för detta. Flickorna var dessutom engagerade i allt från raseriutbrott till hårfärgning och lejonlek och utseende måste vara anpassat till att se trovärdigt ut ur en massa olika vinklar.

Vad är du mest nöjd med?

Hmmm. Känsligheten i bilderna och färgerna kanske. Och jag hoppas att bilderna stöder texten bra. Jag ville att man skulle se det varma förhållandet mellan Karin och hennes mamma trots att de inte syntes tillsammans på så många bilder. Det var viktigt för mig.

Hur känns responsen som boken fått?

Jättefin. Jag var lite nervös för vad Mia Österlund skulle säga, men hon verkade gilla boken. Så jag är glad!

Isol på Richardsgatans bibliotek 20.9

I samarbete med Kolibrifestivalen kommer bilderboksskaparen Isol också att besöka Richardsgatans bibliotek (Richardsgatan 3, 00130 Helsingfors) tisdagen 20.9.2016 kl. 17.30.

På programmet finns en mångspråkig sagostund i bibliotekets sagorum; bland annat läses Isols böcker på spanska, engelska, finska och svenska.

Så om ni inte hinner till Annegården i dag, finns en till chans på tisdag!

300px-rikhardinkadun_kirjasto

Tove Appelgren och Vesta-Linnéa på IBBY Honour List 2016

IBBY Finland har offentliggjort sin hederslista, och till vår stora glädje är Tove Appelgrens bok Vesta-Linnéa i Månskenet (Schildts & Söderströms 2013) med på den!

IBBY Honour List ordnas vartannat år, och är en internationell utställning som presenterar högt stående litterära verk (av författare, illustratörer eller översättare) från föregående år.

Mera information finns att läsa här (på finska).

Grattis till Tove!

Dockteater

Att jobba som illustratör är nog ett härligt jobb och ännu roligare blir det ifall man hittar en arbetskamrat där samarbetet fungerar bra. Jag har hittat en sådan kamrat i – ja jag kan kalla henne ”min” författare – Anna Gullichsen.

Jag och Anna har jobbat redan flera år tillsammans. Det har fungerat jätte fint och vi har lärt oss känna varandra och hur vi fungerar som barnboksskapare. Vi brukar ha brainstorming-möten med jämna mellanrum på något café eller hemma hos varandra. De här mötena är fulla med inspirerande, kloka, totalt crazyga, och kreativa idéer. Vi pushar på varandra, byter idéer och stöttar i största allmänhet. Vi kan hitta på nya berättelser eller jobba runt något manus Anna redan har på gång. Fast vi ger varandra ideér och förslag så har vi en klar arbetsfördelning, Anna skriver och jag ritar. Att jobba så här i team kan ha sina för- och nackdelar. Fördelarna nämnde jag redan. Nackdelarna kan var att man själv och andra börjar tänka på oss som en enda klump, som inte får separeras. Självklart har vi båda även andra skiljda projekt på gång. Anna skriver en massa och jag illustrerar och så ska det vara. Och så länge som vårt samarbete fungerar så här bra kan jag gott också vara en ”klump” i mina och andras ögon.

Förutom att barnboksskapare ritar och/eller skriver böcker så funderar vi även på andra grejer som kunde öka synligheten på barnböcker och såklart de alster man själv skapat. Så gör även vi, så förra hösten, föddes idén om en dockteater. Lilla Lucken blev genast intresserad och redan samma kväll var datumet på förevisningen fastställd. Dockteatern skulle basera sig på boken ”Betty är en speciell sort ko”. Och som typiska barnbokskapare så sprudlade idéerna kring hur teatern skulle byggas upp och var man skulle kunna ha föreställningar.

Med tiden dämpades ivern, tur nog, för våra ideér var överpreciösa, kanske till och med pompösa. Detta var i och för sig inte illa, men med tanke på att vi båda hade flera andra projekt på gång samt att vi inte skulle få någon som helst ersättning för uppvisning eller material, så skulle det inte ha fungerat. Jag minns ännu hur Anna ringde till mig och vettigt sänkte oss på jordytan. Jag hade börjat stressa över hur dockorna och teatern skulle tillverkas (hade ingen erfarenhet) och hur allt skulle hinna bli färdigt. Anna hade visst funderat på samma sak hemma och fattat att vi igen har ivrat iväg oss. ”Hör du Cara”, sa hon ”Tänk om vi skulle skippa riktiga dockor och göra dem istället som stora pappersdockor”. Oh ja, självklart, fantastiskt! Det här skulle jag klara. Nog skulle riktiga handdockor ha varit fina, men pappersdockor med lite skuggteatereffekt lät lika inspirerande.

I början av mars, var Anna klar med sitt dockteatermanus. Vi träffades på café och gick igenom föreställningen, scen för scen, samt delade på rollerna. Undrar just vad de fina tanterna på Strindbergs tänkte då vi levde oss in i rollerna som kon Betty, Uno, tanten med papperspåsen, herr London, tvillingarna, Trafik och fru Semla. I mars började även framställningen av dockorna. Varje docka skulle ritas dubbelt så att den kunde titta åt vänster och höger. Mellan dessa ”dubbel-dockor” satt jag en blompinne. På så sätt var det lätt att röra på dockorna och få fast den i duken vid behov. Att rita och måla var lätt – jag var ju redan bekant med varje typ och visst deras personligheter. Att limma dockorna runt käppen var lite klurigare än jag trott, och inte var de heller lika stora hur noggrant jag än kopierat dem. Nå det var bara att finslipa med saxen. Slutresultatet blev nog helt bra, med tanke på tid, pengar och mängden föreställninger (1, i alla fall för närvarande).

Genast efter påsken, i samband med att jag hängde upp tavlorna till min utställning på Lilla Luckan, hade vi vår första övning. I detta skede hade Anna kommit med sin nästa snilleblixt: vi skulle blanda dockteater och vanlig teater. Betty som hade en mycket rörlig roll, skulle hoppa ut ur en låda, städa och dansa, köra buss och skutta omkring skulle spelas som en ”riktig” ko. Elmer Gullichsen fick äran att ställa upp som Betty och brevbärare. Annas dotter Ronja ställde upp som min hjälp bakom duken och tog över rollerna som herr London och Trafik. Anna var berättare och Uno och jag Tanten med papperspåsen, fru Semla och tvillingarna Randig och Rutig. Vi övade flera gånger och för varje gång blev vi säkrare och bättre samt kom på förbättringar i helheten. Det var mycket som skulle ordnas, Bettys dräkt, en ratt, en stor pafflåda, duken till scenen, en städmopp, peruker…

På lördagen 18.4 var det då föreställning. Efter stress, motgångar, glada och mindre glada känslor var allt klappat och klart. Stämningen var sådär lite pirrig… Klockan ett började dockteatern. Föreställningen gick fint och vi hade roligt. Elmer var en härlig Betty som råmade och dansade bland barnen och Ronja spelade fint arga kontrollören Trafik och herr London. Jag och Anna levde in oss och hade roligt vi med. Publiken var nöjd och glad och många barn ville leka med dockorna och rekvisitan efter föreställningen. Kort sagt en lyckad föreställning och ett fint slut på vårt dockteaterprojekt.

IMG_1436 IMG_1438 IMG_1450 IMG_1474

Cara Knuutinen, FIBUL:s aprilbloggare

Måndagar

Jag gillar vardagen och speciellt måndagar. Jag riktigt väntar på att få sätta igång med ritandet och fördjupa mig i det projekt jag har på gång.

Ut med hunden på morgonlenkki. Gå längs havstranden och se naturen vakna eller klafsa fram i regn. Allt duger, för den perfekta morgonen. Sedan hem och äta morgonmål, läsa tidningen, och sedan sätta sig vid arbetsbordet med en kopp grönt te. Det ska vara den med limesmak. Jag brukar också lyssna på musik medan jag jobbar: Eva Dahlgren, Nora Jones, Les Miserables, Barry Manilow, Ella Fitzgerald… Musik som skapar stämning men inte är för påträngande eller dansig. Det kan man lyssna på i andra situationer.

Jag jobbar oftast vid vårt stora matbord för där har jag massor av plats och där har jag naturljus som flödar från många håll. Därifrån ser jag trädgården och där kan även hunden, enligt honom, lättare vakta mig, fåglarna, ekorrarna och andra varelser som rör sig runt honom. Det är helt roligt med lite sällskap under dagen, tycker vi båda.

Jag ritar allt för hand. Datorn använder jag ännu eller tyvärr – hur man vill ta det – bara som hjälpreda för att söka inspis, fakta, bilder. En dag ska jag jobba med Photoshop och lära mig det bra. Några av mina kära kolleger har stöttat och hjälpt mig med detta, men hittills har jag bara inte haft tid att verkligen sätta mig in i det. Alla de projekt jag har är sådana att man vill ha handgjorda bilder… men kanske nästa höst… Dessutom älskar jag att måla och rita för hand. Jag älskar att blanda färger, använda olika material, känna akvarellpapprets yta.

För tillfället ligger det två projekt på mitt bord och tävlar om min tid. Boken om lilla Siri som flyttar till landet och en lärobok med naturbilder. Båda projekten är roliga. Självklart är barnböcker alltid det bästa men jag gillar att rita läromedel även om det nog ibland kan vara småtråkigt. Att rita en skördetröska eller tre godispåsar ger nu inte någon större kick precis. Men som helhet är det roligt och omväxlande. Och visst är dessa projekt ekonomisk betydligt lönsammare än barnböckerna. Så man får vara tacksam för alla projekt man får.

Boken om Siri är skriven av en svensk författare, Åsa Mendel-Hartvig. Bilderna kommer att bli svartvita. Det är igen en ny grej för mig, för hittills har jag bara målat bilder till barnböcker. Det här projektet är superroligt och inspirerande!

Solen skiner. Hunden ligger som ett platt skinn på soffan och sover. Jag dricker mitt te, som denna gång inte smaksätts med färg från penslar. Detta händer nämligen ibland, och ganska så lätt, då jag har många koppar, färgpaletter, flera bilder, datorn och papper huller om buller över bordsytan. Nu sätter jag på musiken och börjar rita. Jag vikarierade hela förra veckan i vår lågstadieskola, så jag är efter i tidtabellen. Får se nu, blir det Siri eller skogsbild med djur? Tror jag måste ta läroboken. Siri måste vänta till i morgon. Då ska hon få fara ut och fiska med pappa och Rosa.

Cara Knuutinen, FIBUL:s aprilbloggare

Intervju med Cara Knuutinen

Aprils månadsbloggare är illustratören Cara Knuutinen!

caraknuutinen

Cara Knuutinen (illustration: Jenny Wiik)

När bestämde du dig för att bli illustratör? Vad var det som påverkade ditt beslut?

Att bli illustratör var en dröm jag hade redan som barn. Under lågstadiet funderade jag visserligen en tid på att bli veterinär, men illustrerandet vann, och det har jag inte ångrat en dag. Jag har studerat på Konstindustriella högskolan och utbildat mig till lärare i konstfostran, men jag visste redan under studierna att det är barnboksillustration som jag vill jobba med. Det var ett större illustrationsprojekt, som jag fick under studietiden, som fick mig att märka hur mycket jag älskar det här yrket. Jag jobbade en tid som konstlärare, vilket var jättetrevligt, men att ha, eller ta emot, ett stort illustrationsprojekt samtidigt som man jobbade heltid, var tidsmässigt svårt. Illustrationsprojekten till läromedel är ofta ganska arbetsdryga och har en strikt deadline vilket gör att man inte riktigt vill hinna med ett annat jobb vid sidan om. Så efter mammaledigheten bestämde jag mig för att satsa på illustration. Jag vikarierar dock en del vid sidan om illustrerandet och det har fungerat jättebra. Dessutom har jag haft nytta av båda yrkena i bådadera jobben.

Vad läste du själv när du var barn? Vilken var din favoritbok när du själv var barn?

Jag har alltid älskat bilderböcker. Som barn var mina favoriter ”Grisen som blev glad”, Tove Janssons ”Hur gick det sen” och Elsa Beskows böcker. Jag älskade även att titta på Rudolf Koivus, Arthur Rackhams och John Bauers bilder. Vi läste både svensk- och finskspråkiga barnböcker i mängder, klassikers, sagor och grekiska mytologier. Astrid Lindgrens böcker, Sagan om ringen och Narnia hörde och hör fortfarande till mina favoriter.

Hur föds en ny illustration?

Redan då jag läser manuset börjar jag se en massa bilder och börjar fundera på hurdana bilder man kunde rita till den, i vilken stil och med vilken teknik. Efter att jag läst manuset flera gånger, gör jag en storyboard på hela berättelsen där jag försöker växla med olika sorters kompositioner och perspektiv. Efter det börjar jag skissa på bilderna. Det som jag tycker är viktigt, är att bilderna, förutom stöder texten, även lever ett eget liv och innehåller något nytt, sådant som inte nämns i texten. De ska ge en extra krydda till helheten, något som väcker intresset och nyfikenheten att studera bilderna.

Jag ritar mina bilder för hand och gör dem alltid 20-50% större än vad de blir i boken. På så sätt är det lättare att rita små detaljer etc. Det är planerandet och ritandet av skisserna som tar den största tiden. Man söker inspiration och idéer från böcker, tidningar, nätet och naturen; ja nästan varifrån som helst. Såklart kan även manusets innehåll påverka var du söker inspiration. Till boken ”Saga Blom och djungelspöket” var Kaisaniemis botaniska trädgård en stor inspirationskälla.

Då alla skisser är färdiga, målar jag de slutgiltiga bilderna. Jag använder främst akvarellfärger. Med åren har jag lärt mig exakt vilka färger, penslar, pennor och papper känns bäst för mig. Ibland hittar man någon ny skatt i materialväg som ger en massa inspiration.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

Att illustrera en bilderbok på 32 sidor tar för mig 3-6 månader. Det beror mycket på hur detaljrika bilderna är. Då jag ritade Saga Blom-böckerna så tog ritandet extra länge eftersom bilderna skulle innehålla en massa växter vilka skulle ritas realistiska. Det behövdes ganska mycket förhandsstudier om växterna, hur de ser ut och var de växer. Efter att man skissat och målat de slutgiltiga bilderna, så ska de ännu skannas och färggranskas. Sedan ska layouten till boken göras vilket även tar sin tid. Allt som allt tar det minst 6 månader. Ofta har man flera projekt samtidigt på gång, vilket gör att man inte kan koncentrera sig enbart på bilderboken, hur mycket man än skulle vilja det. Detta förlänger tiden ännu mer.

Var kommer alla dina idéer från?

Mina idéer kommer varifrån som helst, från en bild, naturen, en händelse, ett föremål… Plötsligt bara ploppar den fram. Ibland kan man vara i lås med en bild, alltså hur den ska ritas, då måste man bara ha tålamod och vänta. Lösningen brukar hoppa fram då man minst anar. För mig brukar det ofta hända då jag är ute och går och tänker på något helt annat. Plötsligt vet man bara hur bilden ska se ut. Det är fantastiskt.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skapande?

Jag har studerat på Konstindustriella högskolan på linjen konstfostran. Jag är alltså till utbildningen bildkonstlärare. Under studierna läste vi konsthistoria samt jobbade med en massa olika konsttekniker såsom fotografering, film, målning, grafik, ritning och skulptur. Jag specialiserade mig på barnkultur, barnböcker och illustration. Så jovisst, har jag haft stor nytta av mina studier. De pedagogiska studierna och lärararbetet har varit till nytta speciellt vid illustrerandet av läromedel. Men såsom i alla arbeten så lär man sig hela tiden något nytt. Det är nog främst genom att illustrera flera böcker som man får erfarenhet och lär sig bättre att se helheten, redan i ett tidigt skede.

Varje illustrationsprojekt är som ett nytt äventyr, där man måste prova sig fram, söka rätt stämning, rätta färger och rätt komposition. Det här är ett yrke där man aldrig är helt färdigtutbildad. Och det är just det som är så roligt.

Visar du dina texter/bilder åt någon innan du skickar dem till förlag?

Jag visar alltid mina skisser till redaktören och författaren innan jag gör det slutgiltiga bilderna. Helt i början av planerandet, då jag är väldigt inne i arbetsprocessen och lite söker stil och helhet så vill jag inte visa bilder, men senare då skisserna börjar bli klara, visar jag dem och diskuterar gärna med illustratörsvänner och med författaren. Jag har illustrerat flera böcker som Anna Gullichsen har skrivit, så med henne diskuterar och planerar jag mycket under hela illustrationsarbetet, alltså redan då jag börjar planera bilderna. Vi är även en grupp illustratörer som träffas så där halft regelbundet. De träffarna är jätte viktiga och givande. Vi ger varandra feedback, råd, stöd, och inspiration.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Jag kan få inspiration lite varifrån som helst. Man ska vara öppen för idéer och titta runt sig. Man vet aldrig varifrån man kan hitta den nya varelsen till en bok: på stan, i metron, på stranden eller i en trädgren…

Jag lånar eller köper en hel del barnböcker. Om jag är på resa så går jag alltid till bokhandeln och så fotar jag sådant som jag kan ha nytta av i illustrationsarbetet. Jag samlar på material som jag kan använda i bilderna. Och så googlar jag mycket. Varje gång jag hittar en bild som tilltalar mig, så sparar jag den. Jag har flera minnesstickor fulla med bilder. Det är jättepraktiskt att kolla bland dem, speciellt då jag illustrerar läromedel, eller då jag söker inspiration. Andra illustratörers bilder kan också ge inspiration. Till mina stora illustratörsfavoriter hör Edmund Dulac, Arthur Rackham, John Bauer, Eva Eriksson, Pija Lindenbaum och Rebecca Dautremer.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Jag har en gång skickat in ett manus. Det kom så långt att man bad mig skriva om det ett antal gånger, men sist och slutligen blev det refuserat. Det kändes verkligen inte roligt, men man lärde sig av processen. Efter det har jag främst hållit mig till att illustrera andras texter. Men jag drömmer om att en dag komma ut med en barnbok som jag också skrivit.

Hur gick det till när din första bok blev publicerad?

Mitt första illustrationsprojekt var ”Nallekerhon esikoulu”. Det var en förskolebokserie på 12 böcker samt en massa rekvisita till den, såsom planscher, små bilderböcker, spel och kort. Det här projektet gjorde jag under studietiden. På skolans infotavla hängde en lapp var man sökte en illustratör. Jag skickade in provbilder, såsom det ofta brukar göras i läromedelprojekt. Jag blev såklart jätteglad då jag hörde att jag blivit vald. Genom författaren fick jag även andra stora läromedelsillustrationsprojekt. Mitt första bilderboksprojekt var ”Piilolaakso”, förf. Pamela Mandart (”Den hemliga dalen”). Författaren hade sett mina illustrationer och ville att jag skulle illustrera hennes manus. Boken kom ut 2007 på Schildts.

Utan mina nätverk hade det aldrig blivit något

Jag har gett ut fyra små tvåspråkiga barnböcker på eget förlag och en har kommit på Scriptum. Jag skulle inte vara där jag är i dag om det inte var för en massa lyckliga sammanträffanden och kontakter som blivit till nätverk.

Min första bok, historien om myran med nummer tiotusentre, kom ut hösten 2007 efter många om och men. Jag hade skrivit den första versionen redan 2002. Då var jag alterneringsledig den kortaste perioden man kunde ha, dvs. tre månader juni, juli och augusti. Det var en vacker och varm sommar som resulterade i tre berättelser om insekter: myror, nässelfjärilslarvar och gräshoppor som kom ut i bokform 2007, 2009 och 2011.

Under min alterneringsledighet hann jag också gå en kurs i logopedi på Hangö sommaruni. Den var skräddarsydd för folk som jobbade med barn så jag var något av en främmande fågel, men det hindrade inte att jag kände mig hemma i sällskapet redan första dagen. Så hemma att jag fortfarande umgås med två av de andra deltagarna fast det nu har gått 12 år sedan dess. En av dem kallar jag för min kulturkompis för vi har gått på en massa kulturella evenemang under åren och hon var med mig på bokmässan och hjälpte till när jag hade egen monter.

Den andra är dagisföreståndare på Åland och när myrboken kommit ut skickade jag henne ett ex med den baktanken att hon skulle läsa och säga vad hon tycker om den. Men hon gjorde mera än så, hon använde den i förskoleundervisningen och jag fick i returposten fyra små insektberättelser med illustrationer som barnen hade gjort plus deras och hennes kommentarer om berättelsen. På den tiden hade jag inte ännu någon illustratör utan den första boken är illustrerad av tryckeriets grafiker. Så jag frågade om vi kunde göra ett projekt av nästa bok. Hon läser manuskriptet för barnen och om de gillar berättelsen gör de illustrationer och så väljer jag ut dem jag tycker om och de får vara med i boken. Så gjorde vi och eftersom det var tio barn som gjorde illustrationer på fyra teman så fick jag fyrtio teckningar. De var alla väldigt fina och jag valde så att alla illustratörer fick med två bilder. Boken trycktes och när den var klar ställde vi till med stort utgivningskalas på daghemmet i Tosarby på Åland. Lisbeth och jag berättade om projektet, föräldrar och far- och morföräldrar filmade och fotade och köpte böcker och jag skrev autografer så pennan nästa glödde. Hufvudstadsbladets lokalreporter med fotograf var också ditkallade så vi kom till och med på Hbl:s dagbokssida. Alla barn fick varsitt exemplar av boken med dedikation och tack. Det var väldigt roligt. Lisbeth har också använt mina senare böcker i förskoleundervisningen.

Numera har jag två illustratörer som jag använder turvis. Den ena har jag känt nästan hela mitt liv. Den andra var igen ett bevis på det här med nätverk. Jag sjunger i kör, närmare bestämt i Roströsten som är tänkt för folk som har fått höra att de inte kan sjunga. Några år efter mig kom det en ny sångare som visade sig vara bibliotekarie. Hon köpte mina böcker till biblioteket, till sig själv och så berättade hon att hon hade en son som då utbildade sig till grafisk designer i London och drömde om att få illustrera en barnbok. Jag hade ingen text på lager då men jag kunde ju inte släppa en sådan chans ur mina händer.

Ett annat fritidsintresse jag har är att jag sedan tio år är stödperson till en dam som sitter i rullstol sedan födelsen. Eftersom hon visste att jag skrev, sa hon en gång att jag borde skriva om våra äventyr med rullstolen i Helsingfors. Det är ju fortfarande inte så tillgängligt som folk kanske tror. Jag svarade att jag inte skriver dokumentärt utan bara påhittade saker. Men det stannade kvar i mitt bakhuvud och när jag nu blev erbjuden en illustratör gick jag tillbaks till Gun och frågade om hon gick med på att bli en myra och det gjorde hon. Resultatet blev Det stora rullstolsäventyret som kom på Scriptum 2012. Gun har också blivit väldigt illa behandlad av läkare på sjukhus och hon har berättat det om och om igen. Till slut måste jag göra en bok om det också. Det blev Det stora sjukhusäventyret som kom i april i år och berättar om den rullstolsburna myran Muriel som får lov att klara sig själv när kompisen Myrna lägger in sig på klinik för att bli av med sitt sockerberoende. Som man kan räkna ut går det inte så bra, Muriel faller och bryter ett framben och så hamnar hon till råga på allt på fel sjukhus, på pissmyrornas sjukhus! Det här är min roligaste och mest fartfyllda bok fast det kanske inte låter så, om jag berättar att den handlar om rasism och alkoholism. När sjukhusäventyret kom ut hade vi stort kalas i Vegahuset, som är handikapporganisationernas gemensamma hus, och vi hade bjudit både handikappade och icke-handikappade gäster.

Jag har tänkt på det att utan de här nätverken jag har samlat på mig under årens lopp skulle mitt skrivande aldrig ha resulterat i några böcker och nu har jag hela fem.

Ursula Vuorenlinna

FIBUL:s novemberbloggare