Minna Lindeberg och Jenny Lucander har fått mycket fina recensioner för bilderboken Vildare, värre, Smilodon. Vi passade på att intervjua illustratören Lucander om processen:

Hur började samarbetet med Minna Lindeberg?

Förlagets redaktör Sara Enholm-Hielm kontaktade mig och hade ett redan färdigt bearbetat manus som Minna skrivit och som de hade tänkt att skulle passa mig. Minna och jag träffades några gånger och pratade om hur boken kunde se ut. I början var redaktören med. Men sen jobbade jag ganska intensivt för mig själv och så visade jag mer mot slutet för författaren och redaktören vad jag hade tänkt mig. Det funkade bra.

Vad handlar boken om?

Den handlar om vänskap och om att ingenting någonsin kan försvinna helt och hållet. Den handlar också om barns maktlöshet inför förändringar i deras liv. Och om vuxna som antingen agerar tokigt eller bara är rätt så udda typer. Och om vandrande pinnar och forntida djur.

Det fina med boken tycker jag är den är så mångbottnad. Den är både anarkistisk, poetisk och humoristisk. Och den har ett absolut barnperspektiv. Trots att det är de vuxna som gör de avgörande besluten här är det barnen som förstår de riktigt viktiga sakerna i livet och fattar hur allting egentligen hänger ihop.

Berätta om arbetsprocessen med illustrationerna

Jag hade en mycket lustfylld arbetsprocess. I början sökte jag efter stilen, men när jag hittat rätt känsla så minns jag som att allting flöt ganska bra på. I något skede var jag tvungen att gå tillbaka och ändra på huvudkaraktärernas utseende. Men jag känner att det alltid lönar sig att rita om och justera ifall man inte känner sig helt säker med karaktärerna eller något annat i bilderna, trots att det innebär en massa extra jobb.

I slutet innan deadline med böcker brukar min familj åka till lande och låta mig bli ensam i stan och jobba. Det är en underbar superproduktiv period. Jag jobbar visserligen som en galning och går in i ett maniskt tillstånd. Äter ingenting, sover ingenting och bor i princip på arbetsrummet. Men under den här perioden så brukar mina bästa idéer komma och det känns som det sker magi med boken.

Något som var särskilt svårt?

Det svåraste var kanske just huvudkaraktärernas utseende. Eftersom min stil inte är helt realistisk men inte heller fullständigt naivistisk, jag har både profil och halvprofil så måste jag hitta ett utseende på speciellt ansiktena som funkade för detta. Flickorna var dessutom engagerade i allt från raseriutbrott till hårfärgning och lejonlek och utseende måste vara anpassat till att se trovärdigt ut ur en massa olika vinklar.

Vad är du mest nöjd med?

Hmmm. Känsligheten i bilderna och färgerna kanske. Och jag hoppas att bilderna stöder texten bra. Jag ville att man skulle se det varma förhållandet mellan Karin och hennes mamma trots att de inte syntes tillsammans på så många bilder. Det var viktigt för mig.

Hur känns responsen som boken fått?

Jättefin. Jag var lite nervös för vad Mia Österlund skulle säga, men hon verkade gilla boken. Så jag är glad!