Del två: Dramaturgin – ett verktyg

[spotify id=”spotify:track:6Ht5FxSYHwrUtBNagbQK0i” width=”300″ height=”380″ /]

 

Poets of the fall- Zacharias, min förstfödde; den här var för dig.

Som regissör och dramatiker ligger förstås begrepp som ”dramaturgi” mitt hjärta nära, så nära nu ett verktyg kan ligga ens hjärta, för det är vad dramaturgi är, ett verktyg. Dramaturgi är ordningen på elementen i en berättelse samt i någon mån elementens status i berättelsen – hur viktiga de är.

I en klassisk Aristotelisk dramaturgi finns (något förenklat) en början, ett slut och en vändpunkt- inte alldeles i mitten utan i det gyllene snittet strax efter. Så berättar vi våra vanligaste berättelser i regel. Det finns en biologisk orsak till detta. Även om det här är radio och ni inte kan se om jag rodnar så tänker jag inte gå närmare in på den urhandlingen här.

Den Aristoteliska dramaturgin är en mycket fungerande form och jag gissar att de flesta sommarprat också böjer sin fint på just detta sätt. Form och innehåll ses ibland som två motsatta begrepp men i god konst är de nog inflätade i varandra. Inte det ena utan det andra. Varje innehåll har någon form. Disney använder sig flitigt av detta fenomen i en lite annan mer
filmadapterad form och varje tv-show med avsikt att få åskådaren att röras till tårar gör det också. Jag kan sätta på TVn mer eller mindre när som helst i t.ex Extreme homemakeover och börja tjuta som på beställning precis när programmakarnas avsikt är just det. Även om jag vet att jag blir manipulerad av formen (kanske mer än av själva berättelsen) kan jag inte
hindra mig. Och när jag tänker på saken så kanske jag inte vill det heller. Kanske det är just därför jag inte bara zappar hastigt förbi, jag vill berörd även om det är nästan en automatisk reaktion. Så stor kraft finns det i berättelsen bara som form redan. Lägg sen till ett innehåll som är ens aningen mer komplext än vad som serveras i Extreme Home makeover så inser man vidden av betydelsen i att kunna berätta historia och inte bara berätta; att kunna lyssna till en berättelse, att förstå ett sammanhang.

Det här sommarpratet kommer inte att vara så Aristoteliskt, tvärtom är jag lite rädd att det blir en aning splittrat eftersom jag har valt att ta mig an uppgiften genom att rasta mina käpphästar,  och jag har ett helt käpphäststuteri, dvs att mer punktvis ta upp sånt som jag går omkring och funderar på, blir arg på, upprörd över och lycklig inför. Det blir en kedja
av associationer, det är ett finare begrepp för ”åsnebrygga”: Tillbaka till dramaturgi, eller egentligen till berättelsen. För mig finns mycket av essensen i livet just i berättelsen. Det är så jag greppar min omvärld och mitt liv. Jag tror att berättelsen har blivit ännu mer viktig i det informationssamhälle vi lever i idag, trots att det kanske kan verka som om motsatsen skulle vara mer i enlighet med verkligheten. Allt det splittrade, det snabba, hetsiga sättet vi lever på i västvärlden. Var ryms berättelsen in där? Det är just därför vi behöver berättelsen.

Det är ett vanligt misstag att personer som inte vuxit upp med datorer och internet ser Dagens Ungdom, de IT-infödda, som otroligt mångsidiga och kunniga. Men men. Vad Dagens Ungdom har är just miljoner källor till information, lånekort till alla världens bibliotek och mer därtill alldeles strax bakom pekskärmen, i en tillsynes oändlig virvel av fakta och fiktion. Detta i jämförelse med vad den äldre generationen hade (och nu behöver vi inte ta till favoritliknelserna om kottdjuren och porslinsskärvorna som enda leksaker). De har rätt. Och de har fel.

Det är annorlunda nu. Det är sant att det finns hela världshav av information att tillgå idag men att jämställa information och kunskap är fel.

När vi lär oss något nytt tar vi in information, vi sovrar och väljer källor och suger in relevant fakta, det är ännu inte det samma som kunskap. Att veta något, att förstå något på riktigt och kunna sätta in den nya informationen i ett sammanhang kräver bearbetning och… det som vi har allra, allra minst;  tid och  vila. När vi tar igen oss (inte minst sover ordentligt) kristalliseras informationen till kunskap. Det är en process, det tar tid och kräver viss upprepning och processer mår som bekant inte särskilt bra av att skyndas på. I de flesta fall är det omöjligt.

Så vad Dagens Ungdom och alla vi andra med för den delen, har är tillgång till idag är massiva mängder information, att nå kunskap kräver samma processer som tidigare på kottdjurens och porslinsskärvornas tid. Det har inte förändrats. Och det är just därför vi mer än någonsin idag behöver berättelsen. Om vi bara har oceaner av information men ingen hanterlig form på den, ingen dramaturgi, varken en klassisk Aristotelisk eller något annat system som håller ihop de delar av informationsflödet som vi finner relevanta och kan sätta i ett sammanhang, då har vi faktiskt bara kaos. En berättelse är en avgränsning som skapar mening och om det är något jag lärt mig under de två år jag studerat psykologi är det att inget är viktigare än mening. Och sociala nätverk.

*

Detta var del två av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett finns här.

3 reaktion på “Del två: Dramaturgin – ett verktyg

  1. Pingback: Del tre: | FIBUL r.f.

  2. Pingback: Del fyra: Up shifting! | FIBUL r.f.

  3. Pingback: Del fem: Separationer | FIBUL r.f.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *