månadsarkiv: september 2014

Del fem: Separationer

[spotify id=”spotify:track:0GNI8K3VATWBABQFAzBAYe” width=”300″ height=”380″ /]

Det här var Linns låt. Hon spelar den själv på piano.

När jag fick sommarpratsförfrågan funderade jag över vad jag vet något om och har erfarenhet av och därför kunde sommarprata om. Jag blev lite dyster när jag insåg att separationer är något jag ställt till med och blivit ställd inför så många gånger att jag tror jag har något att säga om dem. Här är kommer käpphästen galopperande: Människor skiljer sig inte för lätt. Eventuellt gifter de sig utan tillräcklig eftertanke och för snabbt. Att skiljas är att dö, det är vidrigt, tungt och förtärande men när det sker är det oftast nödvändigt, ur åtminstone den ena partens synvinkel.

En del människor blir väldigt upprörda när det inträffar en separation i deras bekantskapskrets och visst är det trist och sorgligt när relationer inte håller så som man en gång trott att de skulle göra. Men det är inte själva skilsmässan som är tragisk, separationen är bara ett resultat. Det som är hemskt och sorgligt har hänt före den är ett faktum. Det är i relationen som kärleken av en eller flera anledningar slocknat så att den inte går att tända igen. Så istället för att säga ”Vad hemskt!” kanske det kunde vara mer tröst i att säga ”Så tungt ni måste ha haft det. Vad bra att ni fattat ett beslut, trots att ni måste vara ledsna.” för ingen normalt funtad går oskadad igenom en skilsmässa. Och nu har jag bara talat om vuxna känslor.

Hur barn reagerar har det sagts så mycket om att jag kanske inte behöver gå in på det perspektivet här. Har man barn ihop kan man aldrig riktigt skiljas. En skilsmässa är visserligen en vändpunkt och på så sätt En Händelse, men på samma sätt som skilsmässan är ett resultat av en längre process och inte en fristående, separat händelse som en olycka eller ett dödsfall är det tiden efter skilsmässan som man bör fundera på hur man handskas med. En skilsmässa tar inte slut, inte om man har barn ihop. Varje dag för all tid framåt kan du bestämma hur just du handskas med separationen. För egen del kan jag varje dag bestämma om jag har en bra skilsmässa eller en dålig. Det finns faktiskt inga ursäkter för att ha en dålig skilsmässa om man har barn tillsammans med någon.

Ja – absolut kan bli nästan tokig av sorg när man blir lämnad. Jag vet det. Jag blev nästan galen och jag undrar än idag hur det kom sig att jag ändå klarade mig. Svaret finns hos mina vänner och kan kristalliseras i en mening som en av dem uttalade ”Du har inte förlorat förmågan att älska. Ingen kan ta det ifrån dig.” Men jag förstår att man blir utom sig, inte tänker klart och rasar och att det kan gå ut över barnen. Det är förståeligt och förlåtligt. Men sen måste man skärpa sig. Man måste försöka bygga upp sig själv igen och fatta beslut som är bra ur barnets synvinkel. Inte blanda ihop sina egna bevekelsgrunder och sitt eget sargade ego med allt vad hämndbegär det kan inbegripa i de beslut man fattar angående barnen. Det skyddar också en själv, man upprätthåller sin värdighet och mjölet i påsen förblir rent. För en dag måste jag kanske svara på mitt barns frågor och då vill jag vara säker på att när jag lägger fram fakta så är den inte färgad av min vuxna besvikelse för att inte tala om lumpna hämndbegär utan att omsorgen om barnet och kärlek till det ska synas tydligt utan kringförklaringar.

Min strävan är att mina barn ska ha tillgång till sina föräldrar, den omständigheten kan jag aktivt göra något åt. Det övriga kommer an på barnet och den andra föräldern. Jag kan bara vara mamma, jag kan inte vara pappa och det är en lättnad att inse. Jag tror många ensamstående föräldrar försöker spela båda rollerna för att kompensera barnet. Sluta, säger jag. Du kan bara var du, den förälder du är. Det låter enkelt i teorin men kräver mycket självinsikt och energi men det lönar sig i längden. Belöningen är ett mer harmoniskt barn. För varje gång jag säger något bra om den föräldern som inte är närvarande, varje gång reparerar jag några av de spår som skilsmässan oundvikligen lämnade hos barnet. Det räcker inte med att inte tala illa om den frånvarande föräldern. Till gott föräldrskap hör att skapa en atmosfär som möjliggör att man talar om barnets andra liv med barnet. Att barnet får ha en hel enhetlig värld och vara en hel person. Att tiga ihjäl barnets
andra förälders existen sorterar under passiv aggressivitet och skadar barnet.

Det är också lite som att skjuta sig sig i foten. Det är ju rätt klart var ditt barn hellre vill vara? I hemmet där det är tillåtet att vara en hel person med båda föräldrarna närvarande på en diskussionsnivå eller i det hemmet där det finns tysta påbud om vem man får diskutera och vem som är persona non grata. ”Jag har väl aldrig sagt ett ont ord om din mamma/pappa!” Nej, kanske inte. Men du har tydligt signalerat att henne/honom nämner vi inte. Sluta stalla. Öppna upp. Din unge blir gladare. Men gör det för din för egen skull också. Vi skiljer oss från varandra, vi vuxna, vi skiljer oss inte från våra barn. Det betyder också att vi inte ska försöka skilja våra barn från den andra föräldern om vi inte är absolut säkra på att barnet far illa hos den andra. Då är det givetvis barnets bästa att inte träffa en sån förälder men i regel, i normalskilsmässan, försök hålla ditt mjöl i påsen rent.

Jag gillar att vår lagstiftning poängterar barnets rätt till sina föräldrar, inte föräldrars rätt till sina barn. Det är en bra utgångspunkt.

*

Detta var del fem av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett, del två, del tre, del fyra.

Del fyra: Up shifting!

[spotify id=”spotify:track:6vgdsUtEcdRJtXbr1w9RT1″ width=”300″ height=”380″ /]

Nu tar jag tag i den andra tråden jag lämnade efter mig här tidigare  den om att börja studera till ett nytt yrke när man gott och väl fyllt fyrtio. Det roade mig mycket att Folkpensionsanstalten ville veta om jag fortfarande bor med mina föräldrar när jag sökte studiestöd. Det är förövrigt också ett dramaturgiskt trick; det här att lämna efter sig frön lite här som där för att senare kunna återkomma till dem och driva upp ämnesplantor som på så sätt känns redan lite bekanta och inneslutna i ett sammanhang. Det var ett stort steg att börja om. Inte på något sätt självklart att jag skulle göra så eller att jag skulle komma in ifall jag bestämde mig för att söka in till Åbo Akademi för att studera psykologi.

Hela processen hade sin upprinnelse i den stora förlagsfusionen vi upplevde här i vår ankdamm för ett par år sedan. Man kan tänka att ett förlag inte är så hemskt många färre än två förlag och är det inte bra att koncentrera utgifterna om resurserna är krympande? På ett sätt ligger ett av problem redan här; en företagsfusion handlar om pengar och lönsamhet i första hand. Kan konst någonsin handla om det i första hand? En kulturinstution är så mycket mindre än två, mindre en femtio % för att synergieffekterna, dynamiken mellan två element försvinner, för att alternativen försvinner, de två förlagskulturerna, de två olika redigeringsstilarna, vad man poängterar, hur man ”kulturbär”- det
försvinner då två krymps till ett. Det uppstår en ny enhet som kan vara dålig eller bra, och allt däremellan, det är inte det som är frågan här, men alternativlösheten när det gäller större förlag innebär inte goda nyheter för författandet i Svenskfinland.

Ändå blev jag själv också förvånad över hur hårt fusionen tog mig. Eller egentligen vad den avslöjade gällande attityderna till oss som försöker livnära oss på att skriva i Svenskfinland. Okunskap – vilket ju ändå går att bota, men respektlöshet för dem som varje dag återskapar fundamentet till att vi alls har något konkret vi kan kalla för finlandssvenskt när vi positivt profilierar oss i relation till andra kulturer.

Till min författarsjälvbild hörde att tänka att även om vi inte får mycket betalt för vad vi gör så är vi respekterade som skrå. Att det är fint att få vara författare, att det är meningsfullt. Som värst blev vår relation till förlagen jämförda med den relation klädhandlande kunder i klädbutiker har till själva affären de köper stumpor i. Senast då föll fjällen gällande att författare och förlag skulle ha en relation utöver vad som kan betraktas som ren affärsverksamhet men inte ens i den liknelsen stämmer delarna överens. Vill man nödvändigtvis göra paralleller på det sättet är väl författarna egentligen arbetsgivare åt förlaget, inte tvärtom? Hur man än ser det är författandet kärnverksamheten. Jag menar; författare finns utan förlag men förlag kan inte finnas utan författare. Vilken lång bisats det blev; jag skulle ju berätta om att studera som vuxen.

När fusionen var ett faktum hade jag alltså av tidigare nämnda orsaker ett stort behov av att skapa en känsla av livskontroll. Att känna att man har något att säga till om i sitt eget liv, det gäller både arbetsliv och privatliv, är en av omständigheterna som skapar tillfredsställelse. Får vi inte påverka alls blir vi lite apatiska och oengagerade. Jag hade alltså ett starkt behov av att åtminstone uppleva att jag styrde mitt liv, att jag inte bara var ett rö beroende av andras beslut. Frilanserlivet har något av logdans över sig. Man sitter där och väntar att någon ska bjuda upp och förväntas mer sällan ta initiativ. Även om jag förstås kan skriva när som helst, utan beställning, måste det ändå finnas ett syfte. Så här är det alltså för mig. Beställningen kommer inte alltid utifrån, det finns lika ofta en inre beställning, ett behov att behandla något. Det kan man heller inte tacka nej till. Som frilansare tackar man överhuvudtaget aldrig nej till varken interna eller externa arbeten för man vet aldrig om det eventuellt är det sista arbetserbjudandet man får i livet (det känns så!). Därför har en frilansare antingen jobb upp över öronen eller så är det total stiltje. Några mellanlägen finns inte. Jag har haft tur och skicklighet (hoppas jag har något med saken att göra), jag har inte varit tvungen att skriva mig arbetslös mer än ett par månader på över tio år och det när recensionen brakade fram över kulturfältet, som den alltid gör. Det är givet att i en lågkonjunktur ser man först till att få mjölk åt barnen och först efter det börjar man se sig om efter konstupplevelser. Men egentligen är det inte läsarna och åskådarna som ger upp böcker och teater; det är sånt man ofta ändå har råd med, men det påverkar dem som finansierar större projekt och därför tar jobben slut för konstnärerna när svångremmen måste dras åt.

Jag ville påverka mitt arbetsliv. Det har gått bra för mig som frilansare, jag hör till dem som har fått både arbetsstipendier (och det ska vi vara mycket tydliga med; det är Svenska Kulturfonden och Finlndssvenska Författareföreningen som möjliggör författarskap i vårt land, inte bokförsäljning) och haft arbete därtill tack vare Turnéteatern Taimine där jag är husdramatiker och regissör, men att det går runt nu, betyder det att gör det om tio år, om femton, tjugo…? Och hur känns det att ständigt hungrigt springa efter det senaste erbjudandet, evigt flexibel och pigg? Pensionsåldern lär knappast sänkas och då är jag ju ändå lycklig nog att redan ha två yrken, teaterregissör och författare. Regissörer kan gå i någon sorts pension, men hur är det med författare… Precis. Jag ville ha ett jobb till. Ett med möjlighet till arbetsgivare, lunchkuponger och kafferum.

När man jobbat med konst blir man kräsen. Vad än man kan kritisera konstutövandet för (osäkerheten, ekonomin etc…) så är den konstnärliga friheten ändå beroendeframkallande. Och detta i kombination med det hemska med att göra ett arbete där kritiken är offentlig, där alla kan läsa i tidningen hur man gjort bort sig när man misslyckats, det blir magiskt när när man lyckats – de kicksena kan vara svåra att hitta någon annanstans. Tänkte jag. Så jag förstod att jag måste söka mig till något som verkligen intresserade mig och eftersom jag redan länge varit legitimerad kökspsykolog, så som alla andra efter ett glas rödvin med en god väninna, tänkte jag att det var en reell möjlighet som kunde leda till de hett åstundade lagstadgade kaffepauser. Jag förstod nog att den psykologi jag tagit del av efter gymnasiet och utöver kökssessionerna är något helt annat än att studera ämnet på allvar och inifrån. Så jag gav mig själv tillåtelse att ta korta steg framåt. Jag beställde böckerna för inträdesförhöret och nosade försiktigt på dem, konstaterade att ja; det här intresserade mig fortfarande. Pluggade och skrev sen provet på våren 2012. Jag var så lättad när det var över! Hur det än skulle gå var en etapp nu avklarad och jag hade visat mig själv att jag vågar ta det här steget. Sen kom kallelse till intervju och efter den var det bara att vänta. Jag var ungefär lika nervös för att komma in som för att inte komma in. Men det gick vägen och på hösten 2012 var jag plötsligt gulnäbb på Åbo Akademi. Att mitt äldsta barn, Zacharias, kom in samma höst på Statsvetenskapliga var ju lite komiskt. Jag tror hans kurskamrater ibland frågat sig vem den där tanten är som alltid kommer och pratar med honom?! Bara en gång har jag sagt ”Ta ner armbågarna” när vi råkade sitta vid samma lunchbord. Zacharias har humor så han tog det helt bra.

Så vad händer när man börjar studera något nytt vid den här åldern? Jag vet ju bara hur det varit för mig men gissar att andra har liknande erfarenheter. För det första är det en enorm omställning att från att vara rätt bra på det man gör, från att i femton år ha jobbat på djupet, nischat in sig och skaffat expertis inom ett avgränsat område plötsligt börja dra in stora breda block av grundläggande information om ett ämne som är alldeles nytt. Dels fungerar inte flugpappersminnet så bra; jag menar att det är svårare att komma ihåg detaljer som man (ännu) inte kan förankra i något större sammanhang, dels uppstår en sorts identitetskris. Att se ut som snart 45 och vara van vid att veta och kunna och behärska men i verkligheten vara på samma teoretiska nivå som de som just skrivit studenten det är inte alldeles enkelt att greppa. När till och med ens professor är yngre än man själv…ja- det kräver lite självförtroende och inventering i själen för att ändå känna att man befinner sig på rätt ställe. Det gör jag.

Nu är ju psykologi ett ämne som drar till sig just människor med mer livserfarenhet också, så jag har inte varit alldeles ensam, och det om man funkar ihop med någon eller inte har heller inte så mycket att göra med fysisk ålder utan personkemi, vad det nu är. Jag har fått nya vänner! Det är en ynnest. Men livserfarenhet är inte egalt, olika saker är intressanta och eller relevanta i olika skeden av livet, det är helt okej. Trots att jag inte skulle vilja vara nitton igen (det mesta har blivit enklare ju äldre jag har blivit) fick jag någonslags ålderskris. Det blev viktigt för mig att vara nöjd med den jag är, i stora drag med hur jag ser ut och förstås mest med hur jag lever mitt liv. Det hela har varit en sån enorm omställning att jag under första året (jag är nu på mitt andra) fick anstränga mig för att koppla om när någon i matkön plötsligt kom fram och ställde mig frågor om mina böcker. ”Varför frågar hon mig?” hann jag tänka innan jag kom ihåg mitt första liv som författare och regissör och kunde svara något ens närapå vettigt.

Med hull och hår kan man verkligen säga att jag gått in för detta nya. Hullet har det blivit lite mindre av och håret har bytt färg men främst handlar det om passion tror jag. Och de där kickarna! Jag studerar ett ämne som för mig är oupphörligt intressant och engagerande. Ja, 85% av tiden, kanske mer. Synapserna bara sprakar i hjärnan inför allt det nya jag lär mig. Det är underbart och omskakande. Praktiskt skulle det här aldrig ha gått ordna om jag inte skulle råka vara gift med en person som stöder mig fullt ut. Som har skött vardagstivolit i två år medan jag pendlat mellan Åbo och Helsingfors. Tack Robin. Nu blir det vaktombyte när merparten av familjen stationeras i Åbo. Det skrämmer mig lite men jag ser så mycket fram emot det! Trots heltidsstudier har jag velat fortsätta jobba på heltid. Ja, jag hör ju hur det låter; girigt och omöjligt. Jag har också varit alldeles sönderstressad emellanåt men orsaken till att det alls är möjligt är de lika riktningarna. När jag jobbar ger jag ut något, när jag studerar drar jag in. Studierna kan jag dessutom kontrollera själv,  Jag gör det jag gör när jag har möjlighet till det, medan jobben kommer som de gör, om de gör
det. Jag raljerade nog lite med mitt up shiftande nu när alla förståndiga shiftar ner, jag var i behov av mera stimulans och dynamik men som vanligt ska man vara försiktig med vad man önskar. Det är det som är ÖDET, säger Suzanne Brögger, att man till slut får det man vill ha. Sen ska man leva
med följderna. Men jag ångrar inget!

*

Detta var del fyra av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett, del två, del tre.

Del tre: Larmrapporter och läsande

[spotify id=”spotify:track:4QDGci4fOnWCedcmseuf1j” width=”300″ height=”380″ /]

Cassandra, det var din låt.

Nu finns det åtminstone två spår att gå vidare på. Att börja studera något nytt mitt i livet och det som kom före detta för mig; dramatik och litteratur för barn och unga.

Jag tar mig an det senare först för det hänger ihop med berättelsen som fenomen (för det här gör mig arg). Under de senaste åren har jag inte träffat en enda grundskolelärare som inte skulle vara orolig över att barn och unga läser för lite och hur det påverkar deras skolgång och vidare studier. Vi hör larmrapporter om hur svaga speciellt de finlandssvenska pojkarna är när det gäller läsning och läsförståelse. Det här pågår samtidigt som barn- och ungdomslitteraturen, efter flera bättre år, plötsligt halkat ner på statusrutschkanan och det är en brant rutschkana vi befinner oss på.

Det är något som inte stämmer här.

Samtidigt som ingen någonsin skulle täckas säga rakt ut att litteratur för barn och unga är sekundalitteratur utan betydelse, känner vi som jobbar inom denna genre hur ouppskattade vi blivit under de senaste åren. Det syns när det gäller just synlighet. Hur barn-och ungdomsböcker ligger sist i förlagskatalogen utan författarporträtt, hur barn- och ungdomsförfattare inte anses vara intressanta nog för att intervjuas på bokmässor för att nu inte tala om att man skulle bygga upp ett seminarium kring sån litteratur, hur bokhandlarna lägger fram den här litteraturen. Hur blev det så här? När alla utåt samtidigt är så oroade över hur lite och/eller dåligt våra barn läser?

Trötta på att var för sig, ensamma, stå i försvarsposition slog vi finlandssvenska barn- och ungdomsförfattare och -illustratörer ihop oss i vår, vi heter FIBUL och vårt mål är inte bara att ta oss upp på krönet av rutschkanan utan att visa att det är vi som byggt den. Och att vi kan bygga fler.

Det låter kanske högfärdigt men tror någon på riktigt att om inte barn läser som barn, eller går på teater, att de plötsligt ser ljuset i medelåldern och blir glada läsare av romaner och ivriga teaterbesökare? Och om ingen läser de vuxenböcker som ges ut, om ingen köper teaterbiljetter- hur går det då för litteraturen och teaterkonsten?

”Än sen då?” hör jag någon marra.

”Än sen då?” Vi finlandssvenskar är ju rätt måna om att finnas kvar, eller hur? Vi vill finnas i Finland med reella möjligheter att i de viktigaste situationerna fungera på vårt modersmål, vi värnar om vårt språk, vårt svenska modersmål, vår skola… Men behöver vi ett språk om vi inte har en kultur? Vad ska vi prata om då?

För mig är språket, om vi lite hårdrar det, liksom ett symptom på kulturen, en följd av det, inte tvärtom. Så om vi tar kol på den delen av kulturen som språket verkligen är relevant för- litteratur och dramatik; vad blir då kvar? Om inte det intresse och det behov som finns ute på fältet, och som varje grundskollärare kan vittna om, möts av dem som kan påverka synligheten,
höja statusen för den konst som görs på finlandssvenska för våra barn – kommer vi att finnas kvar?

Vi måste värna om det som är kulturbärande för oss och det måste utgå och ha sin början hos barnen. Den som kunde men inte arbetar för en levande finlandsvensk barn- och ungdomslitteratur och kultur, den är med om att puffa vår finlandssvenskhet över bord. Det finns inget som går att bygga helt utan grund. En kultur är så värdefull som barnen i den kulturen är. Varken mer eller mindre.

*

Detta var del tre av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett, Del två.

Del två: Dramaturgin – ett verktyg

[spotify id=”spotify:track:6Ht5FxSYHwrUtBNagbQK0i” width=”300″ height=”380″ /]

 

Poets of the fall- Zacharias, min förstfödde; den här var för dig.

Som regissör och dramatiker ligger förstås begrepp som ”dramaturgi” mitt hjärta nära, så nära nu ett verktyg kan ligga ens hjärta, för det är vad dramaturgi är, ett verktyg. Dramaturgi är ordningen på elementen i en berättelse samt i någon mån elementens status i berättelsen – hur viktiga de är.

I en klassisk Aristotelisk dramaturgi finns (något förenklat) en början, ett slut och en vändpunkt- inte alldeles i mitten utan i det gyllene snittet strax efter. Så berättar vi våra vanligaste berättelser i regel. Det finns en biologisk orsak till detta. Även om det här är radio och ni inte kan se om jag rodnar så tänker jag inte gå närmare in på den urhandlingen här.

Den Aristoteliska dramaturgin är en mycket fungerande form och jag gissar att de flesta sommarprat också böjer sin fint på just detta sätt. Form och innehåll ses ibland som två motsatta begrepp men i god konst är de nog inflätade i varandra. Inte det ena utan det andra. Varje innehåll har någon form. Disney använder sig flitigt av detta fenomen i en lite annan mer
filmadapterad form och varje tv-show med avsikt att få åskådaren att röras till tårar gör det också. Jag kan sätta på TVn mer eller mindre när som helst i t.ex Extreme homemakeover och börja tjuta som på beställning precis när programmakarnas avsikt är just det. Även om jag vet att jag blir manipulerad av formen (kanske mer än av själva berättelsen) kan jag inte
hindra mig. Och när jag tänker på saken så kanske jag inte vill det heller. Kanske det är just därför jag inte bara zappar hastigt förbi, jag vill berörd även om det är nästan en automatisk reaktion. Så stor kraft finns det i berättelsen bara som form redan. Lägg sen till ett innehåll som är ens aningen mer komplext än vad som serveras i Extreme Home makeover så inser man vidden av betydelsen i att kunna berätta historia och inte bara berätta; att kunna lyssna till en berättelse, att förstå ett sammanhang.

Det här sommarpratet kommer inte att vara så Aristoteliskt, tvärtom är jag lite rädd att det blir en aning splittrat eftersom jag har valt att ta mig an uppgiften genom att rasta mina käpphästar,  och jag har ett helt käpphäststuteri, dvs att mer punktvis ta upp sånt som jag går omkring och funderar på, blir arg på, upprörd över och lycklig inför. Det blir en kedja
av associationer, det är ett finare begrepp för ”åsnebrygga”: Tillbaka till dramaturgi, eller egentligen till berättelsen. För mig finns mycket av essensen i livet just i berättelsen. Det är så jag greppar min omvärld och mitt liv. Jag tror att berättelsen har blivit ännu mer viktig i det informationssamhälle vi lever i idag, trots att det kanske kan verka som om motsatsen skulle vara mer i enlighet med verkligheten. Allt det splittrade, det snabba, hetsiga sättet vi lever på i västvärlden. Var ryms berättelsen in där? Det är just därför vi behöver berättelsen.

Det är ett vanligt misstag att personer som inte vuxit upp med datorer och internet ser Dagens Ungdom, de IT-infödda, som otroligt mångsidiga och kunniga. Men men. Vad Dagens Ungdom har är just miljoner källor till information, lånekort till alla världens bibliotek och mer därtill alldeles strax bakom pekskärmen, i en tillsynes oändlig virvel av fakta och fiktion. Detta i jämförelse med vad den äldre generationen hade (och nu behöver vi inte ta till favoritliknelserna om kottdjuren och porslinsskärvorna som enda leksaker). De har rätt. Och de har fel.

Det är annorlunda nu. Det är sant att det finns hela världshav av information att tillgå idag men att jämställa information och kunskap är fel.

När vi lär oss något nytt tar vi in information, vi sovrar och väljer källor och suger in relevant fakta, det är ännu inte det samma som kunskap. Att veta något, att förstå något på riktigt och kunna sätta in den nya informationen i ett sammanhang kräver bearbetning och… det som vi har allra, allra minst;  tid och  vila. När vi tar igen oss (inte minst sover ordentligt) kristalliseras informationen till kunskap. Det är en process, det tar tid och kräver viss upprepning och processer mår som bekant inte särskilt bra av att skyndas på. I de flesta fall är det omöjligt.

Så vad Dagens Ungdom och alla vi andra med för den delen, har är tillgång till idag är massiva mängder information, att nå kunskap kräver samma processer som tidigare på kottdjurens och porslinsskärvornas tid. Det har inte förändrats. Och det är just därför vi mer än någonsin idag behöver berättelsen. Om vi bara har oceaner av information men ingen hanterlig form på den, ingen dramaturgi, varken en klassisk Aristotelisk eller något annat system som håller ihop de delar av informationsflödet som vi finner relevanta och kan sätta i ett sammanhang, då har vi faktiskt bara kaos. En berättelse är en avgränsning som skapar mening och om det är något jag lärt mig under de två år jag studerat psykologi är det att inget är viktigare än mening. Och sociala nätverk.

*

Detta var del två av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett finns här.

Toves sommarprat blir bloggföljetong – Del ett

Eftersom september är Tove Appelgrens bloggmånad kommer vi nu att publicera hennes uppskattade sommarprat (som sändes 12 augusti 2014) som sjudelad bloggföljetong här på FIBUL-webben. Musiken som Tove refererar till i radioprogrammet kan man lyssna på via Spotify.

Här följer Del ett, eller INTRODUKTIONEN:

*

Ibland tänker jag att den generation jag tillhör (jag är född 1969) är så utbränd, deprimerad och överbelastad för att vi är den första generationen som har en mer generationsgenomsyrande kunskap om psykologi. Det är bra i sig, det ifrågasätter jag inte alls (och snart förstår ni varför), men det betyder också att vi inte kan värja oss från att förstå eller i alla fall försöka förstå inte bara oss själva och våra barn utan dessutom vår föräldrageneration som blivit vuxna under helt andra premisser, intressen och kunskap. Våra barn kommer förhoppningsvis att ha åldrande föräldrar med en ganska god självkännedom, vilken är nyckeln till snart sagt allt. Men vår generation befinner sig i en brytningspunkt, i kläm mellan våra barn som givetvis inte kan förstå sig själva ännu och våra föräldrar som levde i en värld där andra saker var viktigare. Och så ska vi då utvecklas själva också. När vi har tid. Att vi vet, för det har vi läst i varje tidskrift sen femton år tillbaka, att man bara kan förändra sig själv inte någon annan, gör att vi slår knut på oss själva för att passa in i våra liv med våra nära och kära och passa våra arbeten, om vi är lyckliga nog att ha ett sådant.

Jag heter Tove Appelgren; regissör, författare och dramatiker samt psykologiestuderande och jag har flera käpphästar som behöver rastas, det har var bara den första. Musiken har jag valt enligt hur jag associerar mina sju barn (eller hur de själva gör det) till vissa låtar. Helt fantasilöst från den äldsta (21) till den yngsta (5).

*

I morgon publiceras Del två av bloggföljetongen!

/Webb-Jenny

Intervju med Tove Appelgren

Tove Appelgren kommer att blogga mera i september, men vi inleder hennes bloggperiod med en intervju!

/Webb-Jenny

Tove Appelgren (illustration: Jenny Wiik)

Tove Appelgren (illustration: Jenny Wiik)

När bestämde du dig för att bli författare/illustratör? Vad var det som påverkade ditt beslut?

När det gäller prosa hände det av en slump. Jag skrev på en helaftonspjäs och pratade med en av mina dramaturgvänner (jag är själv teaterregissör till utbildningen) om att skriva långa texter och frågade om hon hade tips eller trick att dela med sig av. Hon sa att hon för att roa sig själv och hålla kreativiteten levande ofta skrev något smått för sig själv på sidan om det huvudsakliga arbetet. Det tyckte jag lät roligt och så kom ”Vesta-Linnéa och Monstermamman” till. Det kan ännu tilläggas att skådespelet jag egentligen skrev på aldrig blivit uppsatt någonstans medan mitt lilla biarbete alltså blivit hela fem böcker om samma flicka, översatta till elva språk.

Vad läste du själv när du var barn? Vilken var din favoritbok när du själv var barn?

Djuren i Gamla Skogen, Det blåser på månen… Barbro Lindgrens Jättehemligt och Världshemligt, alldeles speciellt.

Hur föds en ny berättelse?

Det svåraste, för mig, med att skapa en ny berättelse är att få själva idéen. Det tar mest tid.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

Det beror på men som mest har det gått tre år från idé till hårda pärmar.

Var kommer alla dina idéer från?

Jag snor mina idéer överallt jag kommer åt bara! ”Stjäl det och gör det till ditt” brukar man säga att vi konstnärer sysslar med. Min egen familj (ja, stackars mina barn!), mina vänner och bekanta. Allt funkar.

Vad har du studerat?

Jag är magister i teaterkonst från Teaterhögskolan. Jag är teaterregissör. Dessutom har jag en yrkesexamen i företagande och nu studerar jag psykologi för att kanske ännu få ett till yrke.

Har du gått skrivkurser/konstkurser? Vad fick du ut av det?

Nej, det har jag inte. Jag har gjort några inspirationsföreläsningar för andra, eventuellt blivande skribenter men aldrig gått någon kurs eller utbildning själv. Det skulle nog vara roligt. tror jag.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Lev. Man kan inte studera och teoretisera sig fram till ett författarskap även om studier och teorier kan hjälpa en speciellt när man kört fast. Våga vara intresserad av just det du är intresserad av och gräv där du står. Allt man gör mycket blir man bättre på.

Visar du dina texter/bilder åt någon innan du skickar dem till förlag?

Jag är hysteriskt social jämfört med andra författare jag känner och tvingar alla i min närhet att läsa allt jag skriver. Ibland alldeles för tidigt.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Jag har blivit delvis refuserad när en bok planerats att komma ut på flera förlag samtidigt (i det här fallet i tre länder och på fyra språk) och ett språkområde sedan backat ur. Eftersom orsaken som angavs var att den boken inte passade in förlagets färdiga åldersfördelningsmall var jag inte helt förstörd (vilket jag annars varit) utan kanske till och med lite kaxig över att ha skrivit en annorlunda bok. Men jag har haft hemska arbetsprocesser, så att när väl boken har varit färdig så har jag varit bara lättad och utmattad, inte alls glad. Så ska det inte vara, tycker jag.

Hur debuterade du som författare? Hur gick det till när din första bok blev publicerad?

Jag levererade (efter ett telefonsamtal) manuset till ett förlag, stämde möte om texten med förlagschefen, kom till mötet och fick höra att texten aldrig nått hen. Efter några minuter hittades den ändå på skrivbordet och jag fick vid ett senare tillfälle veta att den blivit antagen och att man sökte en samarbetspartner på finska. På så sätt träffade jag Salla Savolainen (numera Kontio) som illustrerat mina Vesta-Linnéa-böcker.

Vad händer med ett bokmanus efter att det har blivit godkänt för publicering? Ändras texten mycket från det första inskickade manuset?

Det beror på. Allra mest gör jag strykningar.

När började du kalla dig för författare? Var det svårt?

Jag hade varit teaterregissör och dramatiker ett tag då redan då min första bok kom ut, så det var nog inget dramatiskt med det. En bok är liksom ett löfte, efter två publicerade böcker kändes det sant.

Kan du leva på ditt författarskap? Om inte, hur balanserar du mellan skrivande och annat arbete?

Jag lever på mitt författarskap om jag inkluderar dramatiken jag skriver och de arbetsstipendium jag fått av Svenska Kulturfonden och Finlands Svenska Författareförening. Bokförsäljning går det tyvärr inte att leva på. Bilderboksförfattare delar pengarna emellan sig, så det blir inte så mycket.

Har du fått stipendier eller priser? Hur kändes det? Hur påverkade det ditt författarskap?

Arbetsstipendierna har bytt allt för mitt prosaförfattarskap. För mitt hörspel ”Drottningen av Hämnd” fick jag BBC Newcomers Award för ganska länge sen, senare har jag fått Stina Krook-stipendiet och nu i våras Längmanska stiftelsens pris. Det känns underbart att få bekräftelse! Det är pur glädje som bär långt. Jag är så tacksam.

Har du kontakt med dina läsare? Kan man skriva till dig om man har en fråga om dina böcker?

Det skulle vara mycket roligt att få läsarbrev! Ibland kommer föräldrar till barn som gillar mina böcker och säger det, men mer sällan barnen själva.

Vilken bok skulle du ha velat skriva?

Jag skulle vilja kunna teckna tillräckligt bra för att göra skämtteckningar. Jag avundas den sortens slagkraftighet och humor och förmåga att låta ett politiskt fenomen t.ex utkristalliseras i en enda ruta.

Vilka fem böcker i din genre skulle du rekommendera att man läser?

Barbro Lindgrens Jättehemligt, ”Mamma borta” av Chris Haughton, Tove Janssons ”Farlig Midsommar”, gärna en av mina böcker och Eric Linklaters ”Det blåser på månen”.

Har dina böcker blivit översatta? Till vilka språk? Hur kändes det?

Det är en ynnest att bli översatt. Vesta-Linnéa-böckerna är översatta till finska, norska, danska, rumänska, polska, urdu, hindi, ryska, tyska, kinesiska, engelska i Indien… Min lilla flicka bor i bokhyllan hos ett barn i Pakistan. I Oslo. I St. Petersburg… Det känns helt otroligt.

*

Frågorna är sammanställda av Maija Hurme