Ingredienser: grisen, barnen, robotdammsugare, ännu fler grisar (riktigt många), flykt, en sång

Lucka 13 av Henrika Anderson

-Frrvrrrooom frstscruntchscrunth pffft!

Robotdammsugaren for som en furie längs med golvet och slurpade i sig sockersmulor som rasslat ner då barnen stigit in. Vera tryckte sig mot bakväggen och stirrade förskräckt på robotens blinkande neonögon. Men Viktor! Han bara stegade fram, helt lugnt, bröt en pepparkaksbit från fönstergaveln och sträckte den mot dammsugargapet. Med ett schwopp sög silvermunnen i sig lockbetet och Viktor var lika snabb att trycka på off-knappen.

Det blev tyst, alldeles tyst i pepparkakshuset. Vera drog en lättnadens suck. Den ljuvliga doften av nygräddad pepparkaka fyllde henne med värme, ja, den slags julstämning som hon längtat efter ända sedan morgonen.

Utan att tänka sig för nynnade Vera de första takterna på sin älsklingssång. Men redan vid ”drömmar av vingesus, under oss sia ” sjöng hon rakt ut:

-Tä-änd di-ina-a vita ljuuus, sankta –

-Grisinna! nöffade lillgrisen ivrigt (men ganska falskt)

-Va? Viktor såg frågande på griskultingen.

Utan att tveka reste sig den rosa grisen på bakbenen och grymtade:

-Grisinna, grisinna, sankta grisinna!

Dansande runt på klapprande klövar forsatte kultingen mässa:

-Grisinna grisinna! Sankta Grisinna!

Och från alla fönstersmygar, hörn och gluggar uppenbarade sig nyfikna små gristrynen. Medan mässandet fortgick trädde grisnosarna fram i hela sin prakt och hundratals småkultingar samlades i ring runt Vera. De bugade sig vördnadsfullt inför sin Grisinna.

-Alltså … det var det värsta, sa Viktor.

I samma stund kände Vera hur hennes huvud tyngdes ner av en krona. En ljusröd krans med knorr runt pannan. Hon behövde inte ens se sig i spegeln för att veta: det här hade hon drömt om! Och precis som i drömmen reste sig två stiliga grisöron upp mellan de tända ljusen. Vera bara visste, det kändes lika självklart som orden hon fortsatte sjunga:

-Stjärnor som leda oss, grisar att finna, Snart vi förena oss –

-Sankta Grisinna, instämde grishopen i sången.

-Drömmar om knorresvans, gömmer sig någonstans –

-Sa- an- kta- a Gri-i-si-innaaa, sankta –

En smäll, ett brak och Viktor kände golvet gunga. Han såg upp och hann bara ropa:

-Spring! då pepparkakstaket rasade in och dammsugarroboten åter satte sig rörelse.

-Ingen fara, sa Vera bestämt, såg ner på grisflocken och log.

Med en lätt spark mot pepparkaksväggen öppnade hon vägen. De stora grisöron glödde i mörkret där Vera Grisinna skred fram som en drottning.

-Följ mig! ropade hon.

Kultingarna följde lydigt efter sin drottning. Och för en liten stund kände sig Viktor ganska avundsjuk.