Kategoriarkiv: Julen

En julkalender ska det bli!

Vi är tillbaka med en julkalender! Femton författare och illustratörer i Fibul har enligt instruktioner skrivit/ritat en julberättelse. Från och med sista november ska man alltså ta sig till denna blogg och kolla vad vi gjort. Sista november? Japp! För då börjar det. Och det börjar med instruktioner, så att den som vill kan skriva/rita en egen julkalender. Vilket alltså är precis vad vi hoppas att ni gör, använd våra instruktioner och gör egna berättelser, skriv tillsammans eller ensam. Går förstås också att bara skriva en dag eller tre dagar, hur man nu råkar ha lust. Dessutom förstås, bara dyk upp här och se vad vi pysslat med.

Och som tips, så kan det redan nu vara bra att fundera på hur en ren fungerar. Gärna en ren med nya funktioner som vanliga renar inte vidkänns.

Sista november hörs vi igen och sen hela vägen fram till julafton!

Jag som ger instruktioner heter

Mia Franck

och de övriga fjorton som knådar ihop något av instruktionerna är:

Henrika Andersson, Nadja Andersson, Linda Bondestam, Filippa Hella, Henrik Huldén, Maija Hurme, Cara Knuutinen, Jenny Lucander, Hanna Lundström, Katarina von Numers-Ekman, Annika Sandelin, Maria Turtschaninoff, Joanna Vikström Eklöv, Ursula Vuorenlinna.

God Jul!

Lucka 24

fibuljul_luck24.jpg

Ingredienser: Vad är grejen med Herr Guls skinkiga festmåltider som han ville att barnen skulle äta? Hur får det alla att gå igång på skinka? Servera en vegetarisk grisinnefestmåltid, inklusive lussegrisar (som Vera enligt Bubblans order ska dela ut), G.R.I.S. Nyckeln kan ha ytterligare en funktion. Och glöm inte alla alla grisarna. Robotdammsugarens nya liv.

Lucka 24 av Annika Sandelin

-Kartan sög dammsugaren upp, svarade Viktors pappa ynkligt

Bubblan förde sitt tryne ännu närmare honom och frustade som en uppretad tjur. I detsamma öppnades dörren och herr Gul linkade in. Ett hål i byxbaken blottade hans polkagrisrandiga kalsonger. Bakom honom trippade lillgrisen förnöjt med en byxbit i munnen.

-Nåd, pep herr Gul. Jag skall aldrig mera i mitt liv äta gris, inte ens en ogräddad pepparkaksgris. Jag lovar! Snälla, låt mig förklara!

Bubblan blåste en tuggummibubbla och satte sig ner på sina stora skinkor.

-Sätt igång, grymtade hon, du får berätta men det betyder inte att du benådas.

Herr Gul stod tyst och trampade med fötterna, som om han inte visste var han skulle börja.

-Jag har alltid älskat godis, sa han sedan. Redan som ettåring skrek jag i timmar om jag inte fick en slickepinne. När jag blev äldre åt jag flera påsar godis per dag och så fort jag blev stor nog startade jag min godisaffär.

– Det här förklarar ju  ingenting , utbrast Vera men Herr Gul fortsatte utan att bry sig om henne.

-När jag fyllde fyrtio kom min moster på besök. Vi hade inte träffats sedan jag var barn. Hon är mästarinna i seniorbrottning och blev mycket besviken på mig.

– Hon sa att han var klen som ett spagettistrå, inflikade Viktors pappa, och att han måste äta skinka för att bli en riktig karl och få muskler.

Herr Gul stirrade skamset i golvet.

-Jag ville att min moster skulle bli stolt över mig, så jag började äta skinka varje dag. Efter ett tag blev jag besatt av det, jag måste äta minst en gris per dag och det blev mycket dyrt.

Lillgrisen blev så illa berörd av Herr Guls bekännelser att han kröp upp i Veras famn och tryckte trynet mot hennes halsgrop.

-Av en slump fick jag höra några grisar tala om grisarnas parallella värld, fortsatte Herr Gul, och min plan började ta form. Jag bestämde mig för att fånga in varenda gris i både vår värld och i grisarnas värld men det var inte enkelt och jag behövde hjälp.

Allas blickar riktades mot Viktors pappa.

-Jag är ju egentligen en elektriker, mumlade han, men jag kan också en del om magi. Jag var arbetslös och behövde pengar.

Bubblan reste sig och vaggade upprört med skinkorna.

-Hur tog ni er in i min värld? frågade hon hotfullt.

-Jag lyckades skapa en ingång via bakdörren till Herr Guls affär, svarade Viktors pappa. Men den fungerade bara ibland. Då bakade vi ett magiskt pepparkakshus och byggde robotdamsugaren som skulle suga upp varenda gris. Vi skulle också stjäla den blå nyckeln, nyckeln till grisarnas magi.

-Vi beslöt att slå till under julen, skinkornas högtid, fyllde herr Gul i och för att kunna arbeta ostört skulle vi  mörklägga vi julgatan.

-Vad ni inte visste, grymtade Bubblan, var att G.R.I:S samtidigt planerade att mörklägga gatan för att utföra sin kupp och befria alla grisar.

-Vi visste så lite, suckade Herr Gul och framförallt förstod vi inte att grisarna kan tänka och känna som vi.

Lillgrisen tittade på Vera och knackade sin ena klöv mot huvudet för att visa hur korkade han tyckte att herr Gul och Viktors pappa var.

-Det enda jag nu vill är att komma tillbaka till vår vanliga värld och försöka fixa julbelysningen sa Viktors pappa. Jag vill fira en trevlig skinklös jul med min pojke.

-Det går inte, sa Viktor och hans pappa såg ännu dystrare ut än tidigare.

– Vill du aldrig mera fira jul med mig?gnällde han.

Viktor klappade honom lugnande på axeln.

-Det vill jag men det finns inte längre några gränser mellan vår värld och grisarnas värld. När pepparkakshuset rasade, förenades världarna.

Bubblan blev så häpen att tuggummit föll ut ut hennes gapande mun.

-Det betyder, sa Vera, att vi mänskor och grisar måste lära oss att leva tillsammans.

Plötsligt drog Julian upp en ukulele ur sin skolryggsäck och började sjunga “Grisvänner är vi allihopa, allihopa, allihopa, Julskinkan skall vi därför slopa, därför slopa, därför slopa”. Alla stirrade på honom men när han sjungit färdigt klapprade Suggan högt med klövarna mot golvet, vilket är grisarnas sätt att visa uppskattning.

 

Det blev en fantastisk jul. Viktors pappa fick julgatan att lysa med starkare ljus än någonsin. Grisar och mänskor strömmade till torget och hade en oförglömlig fest tillsammans med vegetariska läckerheter. Bubblan skred stoltare än någonsin fram som Grisinnan i takt med spargrisarnas pompösa klirrande. Vera skuttade sjungande efter henne och delade ut lussegrisar, julens enda tillåtna grisrätt som bestod av trynformade bullar. Då festen var som vildast hördes ett bekant brummande och Herr Gul och Viktors pappa åkte in på den gigantiska monsterdammsugaren.

-HJÄÄÄÄLP, skrek alla grisar, men det var helt i onödan

Viktors pappa hade byggt om monsterdammsuggaren. Nu sög den inte upp några grisar utan sprutade ut stora vita snöflingor som dalade ner över staden och färgade gatorna vita.

-God jul, grymtade lillgrisen och bökade lyckligt med trynet i snön.

 

Lucka 23

fibuljulluck23

Ingredienser: Bubblan har sagt åt Lill-Knorr att bita av sladdarna i Belysningscentralen, varför och hur hör de ihop med att Viktors pappa och Herr Gul släckt julbelysningen på gågatan. Ja och så fixa det, belysningen alltså, på gågatan. Kartan kan vara till hjälp. Grissvett.
Lucka 23 av Anna Gullichsen

Under ett par ögonblick uppstod en tänkande tystnad i Lill-Knorrs hem. Bubblans stickor klirrade sakta, Viktor pappa såg ut att ha somnat, Vera, Viktor och Julian bakade fram en kopiös äppelpaj. Degen tycktes växa och äpplena skalade sig själv. Alltig bara hände under en överenskommen och målmedveten tystnad.

Lill-Knorr tittade från den ena till den andra.

-Men när ska jag sätta igång?

-Lugn, bara lugn, sa Bubblan, jag ger tecknet.

Viktors pappa rörde på sig. Han försökte säga nåt. Viktor kände ett plötsligt medlidande med sin pappa.

-Okej, pappa, säg som saken är. Nu är det snart jul, är det inte dags att bli lite snäll.

Viktors pappa spottade ut äpplet. Han nästan grät:

-Förlåt Viktor, herregud, jag har varit en idiot. Det har hela tiden varit som en ond dröm, en förtrollning. Jag gör vad som helst….

-Han ljuger, sa Bubblan. Nu Lill-Knorr kan du sätta igång. Bit av alla sladdarna, varendaste en, vi behöver ett totalt mörker. Och det måste ske snabbt.

-En karta, sa Viktors pappa. Det finns en karta…

-Grisprat, sa Bubblan, inga kartor här. Spring iväg nu lilla kulting.

Viktors pappa stönade. Viktor kände sig förvirrad. Det  var nånting som inte stämde.

Viktors pappa sa:

– Julbelysningen släcks om några minuter, belysningscentralen är inställd på det. Men om Griskultingen hinner före, jag menar…

-Vad menar du egentligen?  skrek Vera.

-Men kartan, undrade Julian. Ska vi försöka titta på den. Vad har vi att förlora?

Bubblan luktade starkt av grissvett. Hon slängde stickningen och vände sitt stora svettiga tryne mot Viktors pappa.

-Var är kartan? grymtade hon.

Lucka 22

fibuljul_luck22

Ingredienser: Vera, Viktor, Julian, den lilla grisens hem, en enda juldekoration med gris + skylt: Ner med julen!, en pick nick-filt, äpplen (och om du vill Bubblan med pappan i sladdkoppel)

Lucka 22 av Nadja Maria Andersson

BRAVO! HURRA FÖR BUBBLAN hojtade Vera, Viktor och Julian i kör och skyndade sig fram till Grisinnan som stolt tronade sittandes på Viktors insnörda pappa. “Ja EN ynka liten skurk klarar jag gott” grymtade Bubblan förnöjt. “Farfar var ju faktiskt vildsvin- och så låg ju dom här sladdarna och juljusen så lägligt överallt på marken så det var bara att böka till lite så satt han fast. Men nu har vi bråttom!” Hon vände sig till den lilla grisen, “Lill-Knorr, ditt hus får bli G.R.I.S nya högkvarter nu tills vi fångat den där gul-skurken.”

“Har du ett eget hus?” Vera såg förvånat på sin lille vän. “Du som är så liten”.

“Jovisst har jag ett hus” pep grisen och pekade med trynet mot ett snårigt buskage bakom belysningscentralen. “Och jag har en plan också! Följ mig!”

julkalender copy

Lucka 16

fibuljul_luck16

Instruktioner: Vera i ett litet grisigt rum, brummandet är öronbedövande, Viktor utanför, grisen, tänder

Lucka 16 av Katarina von Numers-Ekman

–NEJ! skrek Vera när de gråklädda, svettiga grisarna pressade in sina klövar under hennes armar och ben och bar ut henne genom den stirrande massan av grisar i tronsalen.

–Så går det när man falskeligen utger sig för att vara Sankta Grisinna, stånkade den större av grisarna. Det framgår tydligt av stadgarna för G.R.I.S. att grispolisstyrkan bör ingripa med omedelbar verkan.

Vera försökte förgäves sprattla sig loss.

–Viktor! VIKTOR!

Hennes rop drunknade i brummandet och när de kom ut ur tronsalen och befann sig på torget igen blev oljudet fullkomligt öronbedövande. Vera såg att den större grispolisens mun rörde sig, men kunde inte uppfatta ett ord av vad den sa. Hon blundande och bet ihop tänderna. Inte få panik. Inte få panik, upprepade hon inom sig.

Plötsligt släppte grisen taget om Veras ben och hennes fötter dunsade ner i kullerstenarna. Sen kastades hon handlöst ner i ett mörkt utrymme som tycktes ligga en bit under gatunivån och blev liggande på det hårda underlaget. En lucka i väggen snett ovanför henne stängdes och det fruktansvärda brummandet dämpades.

Mödosamt satte Vera sig upp och kände efter. Ena knät var ömt och det ringde obehagligt i öronen, men annars var hon okej.

Ett svagt ljus föll in genom en fönsterglugg bredvid luckan, men det var svårt att se hur rummet egentligen såg ut. Hon grävde fram mobiltelefonen ur fickan, tände ficklampsappen och lät ljuskäglan glida runt väggarna.

Rummet var lågt i tak och mycket litet, bara några kvadratmeter stort. Det slitna trägolvet hade stora brungula fläckar som verkligen såg mycket grisiga ut. Den enda möbeln var en sned stol i en vrå och väggarna var täckta av gammaldags flagnande tapeter i en gråaktigt rosa nyans. Av någon anledning fick de henne att tänka Julian, men just nu fanns inte tid att fundera närmare på det.

Ett solkigt papper var fäst med ett häftstift i väggen nere vid golvet. Det såg ut att vara en skiss med handskrivna anteckningar av något slag. Hon böjde sig för att läsa, men just då slocknade mobilen. Jäklar, tänkte Vera.

Hon famlade i dunklet efter den sneda stolen, drog fram den till fönstergluggen och klev upp.

Borta på andra sidan av torget kom två bekanta gestalter springande i hennes riktning med händerna för öronen. Viktor. Och Julian! Hur sjutton hade de två hittat varandra?

Hon bankade på rutan fast hon förstod att de inte hade en chans att höra henne och viftade med armarna. Sen såg hon den lilla grisen pila fram mellan pojkarnas ben. Den hann fram till fönstret först och blottade sina små vassa vita griständer. Med oerhörd styrka och snabbhet började den gnaga sig igenom fönsterkarmen av trä och hade redan kommit en god bit på väg när Viktor och Julian var framme.

Lucka 15

fibuljul_luck15

Ingredienser: grisen, G.R.I.S., barnen, tronsalen, något ramlar, brummandet blir högre, tillfångtagen

Lucka 15 av Harriet Abrahamsson

Sången i salen hade tonat ut och allas blickar var riktade mot Vera. Då steg en rödklädd gris med brett rött sidenband runt magen upp och ställde sig intill Vera och började tala.

-Vissa har rest långt för att vara här i kväll. Endel kommer från bondgårdar och slakthus, andra från roligare ställen som leksaksaffären eller polkagrisfabriken i utkanten av stan. Men vi har alla samlats här för att fira ljusets och hoppets fest och för att minnas grisarnas historia. Se Grisinnan.

Vera rodnade.

-Griskronan är rund som vår grisejord, fortsatte grisen. Kronans öron ska påminna oss att lyssna till det vi måste höra genom världens mörker och larm. Vi vet att grisarna har en viktig uppgift här.

Vera hade aldrig känt sig så viktig och betydelsefull. Hon förstod inte helt vad det handlade om, men oerhört fint och stort verkade det.

-Låt oss nu sjunga ”Glädjen eder över knorren” för Grisinnan – hon som bringar ljus och hopp i mörkret, sade den rödklädda grisen.

Alla i salen reste sig och den officiella delen av festligheterna verkade vara över.

-Ljus och hopp! Ropade en gris och blåste en fanfar i en gyllene trumpet.

Alla i salen tog två skutt och en gammal gris med violin hasade fram och ställde sig på andra sidan Vera. Grisen skuttade lamt med axlarna och Vera visste inte helt vad hon skulle göra så hon tog också ett hopp så griskronan halkade på sned. Viktor som suttit och surat kunde knappt hålla sig för skratt.

Just då såg Vera de två blåblänkande sidengrisarna från torget tränga sig genom folkmassan fram mot tronen. De verkade inte ha tagit festhumöret med sig. Ett oroligt mumlande spred sig i salen och det brummande ljudet som tidigare hade hörts på avstånd hade nu kommit närmare.

-Det här är inte rätt tillfälle… försökte den rödklädda grisen bredvid Vera.

-Vi kan inte vänta, sade Sidengrisen andfått. Eftersom alla grisar i trakten samlats för Grisinnefesten måste vi utnyttja tillfället att tala till dem. Dessutom är det här ingen äkta Grisinna, sa sidengrisen högt och stirrade vasst på Vera med sina små grisögon.

Ett sus gick genom salen.

-Hon är ett vanligt barn, sa sidengrisen kort. Inte utvald av oss.

-Det är inte hennes fel, skyndade den andra grisen att nöffa. Hon råkade få tag i den Blå Nyckeln och så gick det som det gick.

Vera märkte att alla tittade på nyckeln hon hade haft i sin hand genom hela ceremonin. Det var som om nyckeln blev tung av alla blickar och ramlade i golvet ur handen på henne. Viktor fick tillbaka rädslesmaken i munnen när mumlet i salen tilltog.

-Lugna er, sa Sidengrisen och tog upp nyckeln. Nu råkade det vara en flicka som använde nyckeln. Hon sjöng en sång och blev årets Grisinna, det är inte så farligt. Men vi vet alla att en ytterst farlig man är ute efter den. Skulle det ha varit han som vridit om nyckeln i låset och börjat tänka och fantisera fritt kunde han ha trollat fram mycket ont. Det får inte hända. Det första han skulle förstöra är G.R.I.S.

Två grisar i grå uniformer stånkade fram till tronen. De var enorma, svettiga och den största spände ögonen i Vera.

-Du är tillfångatagen, flåsade han. Vera kände hur hon blev torr i munnen och hur det fladdrade i bröstet. Utan att vilja det sökte sig hennes blick till Viktors. Han såg genast ner.