Kategoriarkiv: Skrivande

Fibuls julkalender är tillbaka!

Vi gör det igen! En julkalender. Vi vet inte vad det blir utan skriver oss fram till en berättelse. Varje lucka styrs av vissa ingredienser. Hur dessa används är upp till författare och illustratörer. Ingredienserna läggs ut dagen innan, om du vill skriva en egen följetong, eller skriva en tillsammans med andra, så kan du plocka på dig instruktionerna och se vart de för dig och sedan läsa text/bild och få veta vad som hände i Fibuls kalender.

Själva berättelsen heter: Den lilla julrenen

och inför den första december är det följande som styr:

Ingredienser för lucka 1: Två barn (syskon), broccoli, ett hem i en liten stad vid havet, en ren på posten.

Välkommen att följa vår julkalender imorgon.

Medverkande: Henrika Andersson, Nadja Andersson, Linda Bondestam, Mia Franck, Filippa Hella, Henrik Huldén, Maija Hurme, Cara Knuutinen, Jenny Lucander, Hanna Lundström, Katarina von Numers-Ekman, Annika Sandelin, Joanna Vikström Eklöv, Ursula Vuorenlinna

För ju flera kockar, desto juligare blir det.

En julkalender ska det bli!

Vi är tillbaka med en julkalender! Femton författare och illustratörer i Fibul har enligt instruktioner skrivit/ritat en julberättelse. Från och med sista november ska man alltså ta sig till denna blogg och kolla vad vi gjort. Sista november? Japp! För då börjar det. Och det börjar med instruktioner, så att den som vill kan skriva/rita en egen julkalender. Vilket alltså är precis vad vi hoppas att ni gör, använd våra instruktioner och gör egna berättelser, skriv tillsammans eller ensam. Går förstås också att bara skriva en dag eller tre dagar, hur man nu råkar ha lust. Dessutom förstås, bara dyk upp här och se vad vi pysslat med.

Och som tips, så kan det redan nu vara bra att fundera på hur en ren fungerar. Gärna en ren med nya funktioner som vanliga renar inte vidkänns.

Sista november hörs vi igen och sen hela vägen fram till julafton!

Jag som ger instruktioner heter

Mia Franck

och de övriga fjorton som knådar ihop något av instruktionerna är:

Henrika Andersson, Nadja Andersson, Linda Bondestam, Filippa Hella, Henrik Huldén, Maija Hurme, Cara Knuutinen, Jenny Lucander, Hanna Lundström, Katarina von Numers-Ekman, Annika Sandelin, Maria Turtschaninoff, Joanna Vikström Eklöv, Ursula Vuorenlinna.

God Jul!

Att arbeta med en busig farfar

9789515238153-956x1024

Nyligen gavs Malin Klingenberg och Pia af Hällströms läromedel Busfarfar ut av Schildts & Söderströms. Ordresan är en läromedelsserie för årskurs 1-2.

Vi frågade Malin, som annars gett ut flera mellanåldersböcker (den senaste heter Den fantastiske Alfredo och gavs ut 12.8), hur arbetet med en lärobok gick till.

Finns det en handling eller är det många berättelser?

Det som är nytt med Busfarfar i förhållande till de flesta andra läseböcker är att den har en handling som sträcker sig längs med hela boken. Idén är att skapa ett lässug hos läsaren, en vilja att veta hur det ska gå.

Hur är boken uppbyggd?

Boken är indelad i fem delar. De tre första delarna utgår delvis från de bokstäver som vi tar upp i aktivitetsboken, medan vi i de två senare delarna behandlar teman som drama, bibliotek, dikter, ramsor och kartor. Men indelningen finns till mer för pedagogerna än för eleverna, jag tror inte att man som läsare tänker på saken.

Hur skiljer sig skrivprocessen från att skriva kapitelböcker och mer skönlitterärt?

När jag skriver barnböcker skriver jag igenom första versionen utan att visa den för någon. I arbetet med Busfarfar bollade jag däremot hela tiden texten med de övriga i gruppen. Och det var helt nödvändigt eftersom vi skulle göra en bok som både är intressant att läsa, och som går ihop med den nya läroplanen. Dessutom är inte jag en pedagog, så jag var helt beroende av de andras expertis då det gällde den biten. Många gånger fick jag förenkla texten och byta ut ord till ljudenliga synonymer, så att en ny läsare inte ska tappa lusten på grund av att boken är för svår.

Hur fungerade samarbetet med de andra i arbetsgruppen?

Samarbetet med de andra har varit fantastiskt. Allas kompetens har behövts. Dessutom har vi alla varit så ivriga, så ingen har någonsin behövt vänta länge på feedback eller på att de andra ska göra sin del av jobbet. Illustratören Margareta Sandin har för övrigt gjort ett alldeles makalöst jobb med bilderna, det finns så mycket att upptäcka i form av en massa egna, små berättelser. Fortfarande hittar jag nya klurigheter när jag bläddrar.

Hur startade jobbet med boken, varifrån kom idén?

Ida-Lina Nyholm, vår redaktör, plockade ihop teamet i slutet av förra sommaren. Vi hade ett möte, inför mötet frågade jag av mina egna barn (som då skulle börja i tvåan och trean) vad man tycker att är särskilt kul att läsa om när man går i ettan. ”I ettan gillar man att läsa om vuxna som gör barnsliga saker”, sa ett av barnen, och därifrån föddes idén om en busig farfar som vill vara som ett barn och smusslar in sig i första klass.

Vad var det bästa med skrivandet?

Att det gick så bra framåt. Nästan allt jag skrev kunde användas, och samarbetet har som sagt varit guld värt. Det kanske skulle vara en idé att använda den här sortens idébollande också i andra sammanhang. Processen stannar inte upp lika lätt när den drivs av flera människor.

Lucka 16

fibuljul_luck16

Instruktioner: Vera i ett litet grisigt rum, brummandet är öronbedövande, Viktor utanför, grisen, tänder

Lucka 16 av Katarina von Numers-Ekman

–NEJ! skrek Vera när de gråklädda, svettiga grisarna pressade in sina klövar under hennes armar och ben och bar ut henne genom den stirrande massan av grisar i tronsalen.

–Så går det när man falskeligen utger sig för att vara Sankta Grisinna, stånkade den större av grisarna. Det framgår tydligt av stadgarna för G.R.I.S. att grispolisstyrkan bör ingripa med omedelbar verkan.

Vera försökte förgäves sprattla sig loss.

–Viktor! VIKTOR!

Hennes rop drunknade i brummandet och när de kom ut ur tronsalen och befann sig på torget igen blev oljudet fullkomligt öronbedövande. Vera såg att den större grispolisens mun rörde sig, men kunde inte uppfatta ett ord av vad den sa. Hon blundande och bet ihop tänderna. Inte få panik. Inte få panik, upprepade hon inom sig.

Plötsligt släppte grisen taget om Veras ben och hennes fötter dunsade ner i kullerstenarna. Sen kastades hon handlöst ner i ett mörkt utrymme som tycktes ligga en bit under gatunivån och blev liggande på det hårda underlaget. En lucka i väggen snett ovanför henne stängdes och det fruktansvärda brummandet dämpades.

Mödosamt satte Vera sig upp och kände efter. Ena knät var ömt och det ringde obehagligt i öronen, men annars var hon okej.

Ett svagt ljus föll in genom en fönsterglugg bredvid luckan, men det var svårt att se hur rummet egentligen såg ut. Hon grävde fram mobiltelefonen ur fickan, tände ficklampsappen och lät ljuskäglan glida runt väggarna.

Rummet var lågt i tak och mycket litet, bara några kvadratmeter stort. Det slitna trägolvet hade stora brungula fläckar som verkligen såg mycket grisiga ut. Den enda möbeln var en sned stol i en vrå och väggarna var täckta av gammaldags flagnande tapeter i en gråaktigt rosa nyans. Av någon anledning fick de henne att tänka Julian, men just nu fanns inte tid att fundera närmare på det.

Ett solkigt papper var fäst med ett häftstift i väggen nere vid golvet. Det såg ut att vara en skiss med handskrivna anteckningar av något slag. Hon böjde sig för att läsa, men just då slocknade mobilen. Jäklar, tänkte Vera.

Hon famlade i dunklet efter den sneda stolen, drog fram den till fönstergluggen och klev upp.

Borta på andra sidan av torget kom två bekanta gestalter springande i hennes riktning med händerna för öronen. Viktor. Och Julian! Hur sjutton hade de två hittat varandra?

Hon bankade på rutan fast hon förstod att de inte hade en chans att höra henne och viftade med armarna. Sen såg hon den lilla grisen pila fram mellan pojkarnas ben. Den hann fram till fönstret först och blottade sina små vassa vita griständer. Med oerhörd styrka och snabbhet började den gnaga sig igenom fönsterkarmen av trä och hade redan kommit en god bit på väg när Viktor och Julian var framme.

Lucka 15

fibuljul_luck15

Ingredienser: grisen, G.R.I.S., barnen, tronsalen, något ramlar, brummandet blir högre, tillfångtagen

Lucka 15 av Harriet Abrahamsson

Sången i salen hade tonat ut och allas blickar var riktade mot Vera. Då steg en rödklädd gris med brett rött sidenband runt magen upp och ställde sig intill Vera och började tala.

-Vissa har rest långt för att vara här i kväll. Endel kommer från bondgårdar och slakthus, andra från roligare ställen som leksaksaffären eller polkagrisfabriken i utkanten av stan. Men vi har alla samlats här för att fira ljusets och hoppets fest och för att minnas grisarnas historia. Se Grisinnan.

Vera rodnade.

-Griskronan är rund som vår grisejord, fortsatte grisen. Kronans öron ska påminna oss att lyssna till det vi måste höra genom världens mörker och larm. Vi vet att grisarna har en viktig uppgift här.

Vera hade aldrig känt sig så viktig och betydelsefull. Hon förstod inte helt vad det handlade om, men oerhört fint och stort verkade det.

-Låt oss nu sjunga ”Glädjen eder över knorren” för Grisinnan – hon som bringar ljus och hopp i mörkret, sade den rödklädda grisen.

Alla i salen reste sig och den officiella delen av festligheterna verkade vara över.

-Ljus och hopp! Ropade en gris och blåste en fanfar i en gyllene trumpet.

Alla i salen tog två skutt och en gammal gris med violin hasade fram och ställde sig på andra sidan Vera. Grisen skuttade lamt med axlarna och Vera visste inte helt vad hon skulle göra så hon tog också ett hopp så griskronan halkade på sned. Viktor som suttit och surat kunde knappt hålla sig för skratt.

Just då såg Vera de två blåblänkande sidengrisarna från torget tränga sig genom folkmassan fram mot tronen. De verkade inte ha tagit festhumöret med sig. Ett oroligt mumlande spred sig i salen och det brummande ljudet som tidigare hade hörts på avstånd hade nu kommit närmare.

-Det här är inte rätt tillfälle… försökte den rödklädda grisen bredvid Vera.

-Vi kan inte vänta, sade Sidengrisen andfått. Eftersom alla grisar i trakten samlats för Grisinnefesten måste vi utnyttja tillfället att tala till dem. Dessutom är det här ingen äkta Grisinna, sa sidengrisen högt och stirrade vasst på Vera med sina små grisögon.

Ett sus gick genom salen.

-Hon är ett vanligt barn, sa sidengrisen kort. Inte utvald av oss.

-Det är inte hennes fel, skyndade den andra grisen att nöffa. Hon råkade få tag i den Blå Nyckeln och så gick det som det gick.

Vera märkte att alla tittade på nyckeln hon hade haft i sin hand genom hela ceremonin. Det var som om nyckeln blev tung av alla blickar och ramlade i golvet ur handen på henne. Viktor fick tillbaka rädslesmaken i munnen när mumlet i salen tilltog.

-Lugna er, sa Sidengrisen och tog upp nyckeln. Nu råkade det vara en flicka som använde nyckeln. Hon sjöng en sång och blev årets Grisinna, det är inte så farligt. Men vi vet alla att en ytterst farlig man är ute efter den. Skulle det ha varit han som vridit om nyckeln i låset och börjat tänka och fantisera fritt kunde han ha trollat fram mycket ont. Det får inte hända. Det första han skulle förstöra är G.R.I.S.

Två grisar i grå uniformer stånkade fram till tronen. De var enorma, svettiga och den största spände ögonen i Vera.

-Du är tillfångatagen, flåsade han. Vera kände hur hon blev torr i munnen och hur det fladdrade i bröstet. Utan att vilja det sökte sig hennes blick till Viktors. Han såg genast ner.

Lucka 14

fibuljul_luck14

Ingredienser: grisarna (alla), barnen, en tronsal, ett brummande i fjärran, siffran 22

Lucka 14 av Henrik Huldén

Elden i facklorna dämpades, folket i tronsalen tystnade, omärkligt uppstod en öppning, en gång mellan dörren och tronen, nyfikna ansikten vändes mot dörren, som öppnades långsamt. Ingenting hände. Sekunderna gick. Någon hostade sakta.

Då syntes Viktor i dörren, han tvekade, såg sig omkring tog sedan snabbt några steg och försvann bland de andra i salen. Nu hördes sång och vår Sankta Grisinna steg in genom dörren följd av oändliga rader av grisar i olika färger tågande in under sång mellan väntande rader av kåpor. Lukten av grissvett slog in som en tryckande vind genom salen. Sjungande grisar, spräckliga, ljusröda, större och mindre, grisar i rosenträ, stål, marsipan, keramik och akrylplast, grisar från stior och gårdar, från städernas kök och salonger, grisar från matbord, från bokhyllor, skyltfönster, skåp och vitriner, blänkande grisar i glas och en spargris med springa på ryggen, festklädda grisar och grisar med klumpar av lera i pälsen. Grisar från grannbyn och grisar som vandrat i veckor på vägen stegade fram bakom Vera tills gången var packad med grisar. Salen blev fylld och de sista blev tvungna att stanna i dörren.

Vera steg upp på den mörkröda tronen och vände sig om. Viktor som tagit sig närmare tronen blängde på Vera. Sången var slut. Alla väntade på vad som nu skulle hända.

Genom ett valvfönster hördes långt borta ett brummande ljud. Borta vid godisaffären stod brandbilen kvar hos Herr Gul. Rester av pepparkakshus och pastiller låg spridda i fönstret. Rökslingor sipprade ut genom dörrspringan. Brandlukten sved.

–Jag bara snubblade… sade Herr Gul till en frågande brandman medan han såg inåt gränden på spåren av smulor och socker som visade vartåt de fräcka små liven försvunnit med nyckeln.

När brandbilen körde iväg från den svartnade godisaffären såg man en pojke som sprang över torget. Jo, det var Julian. Han ville veta varför hans vänner var borta från skolan. Julian såg inte godisaffären och inte Herr Gul, han sprang in på gatan som hade fått namn efter greve Per Brahe fram till 22 där Vera bodde, men där var det tyst.

Julian kände en stickande grislukt som kom över torget, samtidigt hördes ett ljud, som om någonting flög genom luften.

Lucka 13

fibuljul_luck13

Ingredienser: grisen, barnen, robotdammsugare, ännu fler grisar (riktigt många), flykt, en sång

Lucka 13 av Henrika Anderson

-Frrvrrrooom frstscruntchscrunth pffft!

Robotdammsugaren for som en furie längs med golvet och slurpade i sig sockersmulor som rasslat ner då barnen stigit in. Vera tryckte sig mot bakväggen och stirrade förskräckt på robotens blinkande neonögon. Men Viktor! Han bara stegade fram, helt lugnt, bröt en pepparkaksbit från fönstergaveln och sträckte den mot dammsugargapet. Med ett schwopp sög silvermunnen i sig lockbetet och Viktor var lika snabb att trycka på off-knappen.

Det blev tyst, alldeles tyst i pepparkakshuset. Vera drog en lättnadens suck. Den ljuvliga doften av nygräddad pepparkaka fyllde henne med värme, ja, den slags julstämning som hon längtat efter ända sedan morgonen.

Utan att tänka sig för nynnade Vera de första takterna på sin älsklingssång. Men redan vid ”drömmar av vingesus, under oss sia ” sjöng hon rakt ut:

-Tä-änd di-ina-a vita ljuuus, sankta –

-Grisinna! nöffade lillgrisen ivrigt (men ganska falskt)

-Va? Viktor såg frågande på griskultingen.

Utan att tveka reste sig den rosa grisen på bakbenen och grymtade:

-Grisinna, grisinna, sankta grisinna!

Dansande runt på klapprande klövar forsatte kultingen mässa:

-Grisinna grisinna! Sankta Grisinna!

Och från alla fönstersmygar, hörn och gluggar uppenbarade sig nyfikna små gristrynen. Medan mässandet fortgick trädde grisnosarna fram i hela sin prakt och hundratals småkultingar samlades i ring runt Vera. De bugade sig vördnadsfullt inför sin Grisinna.

-Alltså … det var det värsta, sa Viktor.

I samma stund kände Vera hur hennes huvud tyngdes ner av en krona. En ljusröd krans med knorr runt pannan. Hon behövde inte ens se sig i spegeln för att veta: det här hade hon drömt om! Och precis som i drömmen reste sig två stiliga grisöron upp mellan de tända ljusen. Vera bara visste, det kändes lika självklart som orden hon fortsatte sjunga:

-Stjärnor som leda oss, grisar att finna, Snart vi förena oss –

-Sankta Grisinna, instämde grishopen i sången.

-Drömmar om knorresvans, gömmer sig någonstans –

-Sa- an- kta- a Gri-i-si-innaaa, sankta –

En smäll, ett brak och Viktor kände golvet gunga. Han såg upp och hann bara ropa:

-Spring! då pepparkakstaket rasade in och dammsugarroboten åter satte sig rörelse.

-Ingen fara, sa Vera bestämt, såg ner på grisflocken och log.

Med en lätt spark mot pepparkaksväggen öppnade hon vägen. De stora grisöron glödde i mörkret där Vera Grisinna skred fram som en drottning.

-Följ mig! ropade hon.

Kultingarna följde lydigt efter sin drottning. Och för en liten stund kände sig Viktor ganska avundsjuk.