När de andra nominerade flög till Nordiska rådets prisceremoni i Oslo tog författaren Sara Bergmark Elfgren tåget. 

Hon initierade #WritersForFuture och engagerar sig i klimatrörelsen. 

I ett samtal med Karin Erlandsson funderar hon över hur mycket personligt engagemang och samhällsfrågor ska synas i böckerna de skriver. 

Författare är en resande yrkesgrupp. Vi reser till mässor och på skolturnéer och ibland får vi ta emot pris i andra länder. Hur löser du resandet med tanke på klimatkrisen? 

–  Jag vill inte komma med dekret över hur andra ska göra, men jag kan berätta hur jag gjort. Jag har inte flugit på över ett år, jag försöker tänka på miljön i mina val och jag blir glad när andra också gör det. 

Hur fungerar det rent tidsmässigt, att inte flyga? 

–  Det är lättare för mig än för många andra. Jag är författare på heltid, jag kan leva på att skriva och har inga barn. Det har dock hänt att jag varit tvungen att tacka nej till vissa evenemang. Kanske kunde författare överlag resa ännu mindre, jag tror till exempel att mässornas betydelse är överskattad. Kanske är det dags att börja ifrågasätta vart och varför vi reser. 

Du var med och startade ”WritersForFuture” som en hashtag författare kan demonstrera under för miljön. Varifrån kom idén? 

– Under förra året började jag engagera mig mer för klimatet och jag såg i sociala medier att många andra författare delade den stora oro jag kände. Tanken med hashtaggen var att visa stöd för den #FridaysForFuture-rörelse som Greta Thunberg och hennes medstrejkare startade. Vi uppmuntrade även andra yrkesgrupper att göra likadant. 

Är du rädd för hur det ska gå, med framtiden och klimatet? 

–  Definitivt. Jag försöker kanalisera min rädsla i handling och försöka inspirera andra. 

–  Insikten om klimatkrisens allvar har varit en stegrande process för mig.  Förut tänkte jag mer ”det kommer att ordna sig”. I dag vet jag att läget redan är allvarligt, och att det vi kan göra är att begränsa skadan. Jag tycker det är bättre att ha en realistisk hållning än att trösta sig med falskt hopp.  

Hur mycket syns det i dina böcker? 

– I min roman Norra Latin har karaktärerna ångest för hur världen de ska växa upp i kommer att se ut, dels för att många unga känner så, men också för att jag delar den oron. Min och Emil Maxéns kommande barnbok Knäckarbanketten kan nog läsas som en kritik av vårt konsumtionssamhälle. Det är fritt fram att tolka den så, även om det inte är därför vi skrivit den.  

Ska dagens politiska frågor, till exempel klimatkrisen, synas i böckerna vi skriver? 

– Det är en stor fråga. Klimatkrisen skiljer sig en del från andra frågor eftersom det handlar om att människor håller på att förinta det enda hem vi har, för att inte tala om vad vi gör mot andra arter. Det är en fundamental, global kris som inte liknar något annat vi ställts inför. Kärnvapenhotet ligger väl närmast, men där är problemformuleringen: ”detta kan hända”. Klimatkrisen pågår just nu inför våra ögon. 

Vi har ett maktövertag över barnet, vi äger narrativet och barnet har inte samma koll på verkligheten som den vuxna.

– Men inte kan varenda bok som skrivs i dag avspegla det. Litteratur fungerar dessutom som livsviktig eskapism för många, ibland måste man bara få drömma sig bort för att orka med verkligheten. Litteratur kan stärka på andra sätt, och den behöver inte ha något nyttokrav. Personligen funderar jag alltid på vilka värderingar jag förmedlar som författare. Det är en del av min skapandeprocess och får mig att tänka på vad jag egentligen påstår i det jag skriver. Det gäller oavsett vilken åldersgrupp jag vänder mig till.  

Finns det en annan förväntan på ansvarstagande då man skriver för barn och unga? 

– Jag har hört att vissa författare med långa karriärer upplever att det har blivit ängsligare i barn- och ungdomsbokvärlden. Jag har dock aldrig blivit tillsagd att ”så får du inte skriva”.  

I en recension fick jag höra att jag skriver eko-feministisk fantastik. Det har jag inget emot, men jag måste ärligen säga att det inte var min mening. Det epitetet kändes hur som helst väldigt trendkänsligt, som något en recensent gärna lägger på en bok skriven 2018. 

– Jag har aldrig blivit tillskriven något jag inte direkt står för, så vitt jag kan minnas. Sen kan ju kritiker göra vitt skilda tolkningar av samma material. 

– Då jag skriver handlar det alltid främst om karaktärerna, miljöerna och själva berättelsen. Fantastik får aldrig skrivas som allegori*, däremot kan det läsas som allegori. Det är en stor skillnad. När jag skrev manus till pjäsen Bortbytingen för Dramaten var jag noga med att skriva en saga. Troll skulle finnas, på riktigt. Sen kan åskådaren läsa in sina erfarenheter och göra sina egna tolkningar av vad trollen kan stå för. Vissa ”vanliga” författare som tror att det är enkelt att skriva fantastik gör tvärtom, och då blir det fel. De går in med tänket ”det där ska föreställa det där”. De vågar inte tro på sagan utan koncentrerar sig på tolkningen. Då blir det sällan lyckat.  

Var går din gräns för övernaturliga element att skildra? 

– Ja du, jag har skrivit om trettio meter höga jättar i Karl Johnssons och mina serieromaner om Vei. Jag har inga gränser.  

– Fast det beror förstås på vilket format jag skriver för. I serier kan stora jättar kännas rimligt och kul, men jag skulle inte vilja skriva en roman om dem. I romanformatet gillar jag att det övernaturliga möter en realistisk värld, det magiska blir mer verkligt och det realistiska får en temperaturhöjning.  

I Norra Latin äter huvudpersonerna vegetarisk mat, det var en slags normförflyttning som också Lisa Bjärbo gör i ”Inuti huvudet är jag kul”. Det blev ett uppvaknande för mig, i sin enkelhet. 

– I det fallet är det en fråga om realism. Huvudpersonerna går på teaterlinje på en elitskola i Stockholms innerstad där de flesta äter vegetariskt. Jag är själv vegan och köttindustrin är en enorm miljöbov, så det är klart att jag tycker det är kul om folk inspireras till att äta mer vegetariskt. Men jag har skrivit om många köttätare och mjölkdrickare också.  

Finns det utrymme för en motsatt normförflyttning i barn- och ungdomsböcker, eller förutsätts alltid författaren ha goda avsikter? Man behöver inte gå så långt som att skriva en nazistisk barnbok, men bara det att hjälten är klimatförnekare? 

– Det hoppas jag inte att det gör. Det blir ju en form av falsk balans, att ställa det ena mot det andra på det viset. Det har ju just varit problemet med klimatkrisen, att man under så många år gjort det till en fråga om jämlika perspektiv, när det klimatförnekande perspektivet i själva verket företrätts av en oerhört liten del av vetenskapskåren, som vägrar ta till sig fakta. 

Ju mer pengar och/eller prestige det finns i en bransch, desto fler assholes jobbar i den branschen.

Sedan är det ju stor skillnad på att skriva en bok om en klimatförnekare och en bok vars budskap är klimatförnekande. Men jag vet inte på vilket sätt den ena eller andra vore intressant att få in i just barnlitteraturen.  

Har barn- och ungdomsförfattare ett större ansvar än vuxenförfattaren? 

– Ja, vi har ett maktövertag över barnet, vi äger narrativet och barnet har inte samma koll på verkligheten som den vuxna. Barn är mer lättsuggererade, hjärnorna är inte lika utvecklade och de har inte livserfarenhet att luta sig mot. Naturligtvis kan barn klara av nyanserande skildringar och komplicerade ämnen, men ja, jag tycker att författaren har ett ansvar.  

Tror du att barn- och ungdomsförfattare är mer moraliska än andra författare?  

–  Jag tror att det finns färre svin som skriver barnböcker än vuxenböcker. (skratt) Det finns inte lika mycket pengar och status i att skriva för barn. Ju mer pengar och/eller prestige det finns i en bransch, desto fler assholes jobbar i den branschen. Det är en slutsats jag kan dra efter att ha gjort gästspel i de flesta konstnärliga branscher.  

Text: Karin Erlandsson 

Illustration: Nadja Andersson

Fakta:

Sara Bergmark Elfgren

Bor i Stockholm.

Är författare, manusförfattare och dramatiker.

Skrev tillsammans med Mats Strandberg Engelsforstrilogin.

Norra Latin (2017) nominerades till Nordiska rådets barn-och ungdomslitteraturpris.

Skriver bland annat bilderböcker, serieromaner samt manus för film, radio och teve.

Debuterade som dramatiker 2019. Har dramatiserat bland annat Selma Lagerlöfs Bortbytingen och skrivit spelet Ghost Giant för PlayStation VR.

*En allegori är en berättelse som handlar om en sak, men som också kan läsas med betydelsen av något annat. Till exempel kan en allegori handla om en galen gubbe som blev kung. Berättelsen kan läsas som bara en berättelse om den galna gubben, men den kan också läsas som om den, till exempel, handlar om den nuvarande amerikanska presidenten.