Kategoriarkiv: Bloggar

Fibul på bokmässan

På lördag för en och en halv vecka sedan kom min vän och barnbokskollega Joanna hem till mig. På agendan stod en träff med ett annat text-och-bild-par: Hanna Lundström och Maija Hurme, samt vår Fibulkollega Haje Abrahamsson.

Eftersom Joanna och jag bor i Österbotten och Maija, Hanna och Haje bor i huvudstadsregionen hade vi bestämt oss för att träffas via Skype. Det fungerade utmärkt (när vi väl fick fart på mikrofonerna), i över en timme pratade vi intensivt om hur det egentligen går till när man skriver och illustrerar barnböcker. Vem bestämmer vad och i vilken ordning görs de olika momenten? Hur skapar man karaktärer? Kommer berättelsen eller bilderna först? Hur har barnböckerna förändrats de senaste åren? Vi hade säkert kunnat prata hur länge som helst och till all lycka får vi fortsätta samtalet i morgon, torsdag, på Helsingfors bokmässa, där vi har den stora äran att representera Fibul.

Hanna och Maija har kommit ut med den ljuvliga poesiboken Rassel prassel puss, och Joanna och jag är i år aktuella med den tredje boken i serien om Patrik och Pensionärsmakten, Den falska Bernice. Kom och lyssna på oss på Edith Södergran-scenen klockan 14, eller följ med i diskussionen i realtid via arenan.yle.fi.

Hej höst!

Hösten brukar vara en händelserik tid i bokvärlden. Det är bokmässa i Göteborg, Åbo och Helsingfors, det är stipendieansökningar som ska in, och i november månad pågår NaNoWriMo (National Novel Writing Month), där tanken är att man ska skriva en roman på en månad samtidigt som en massa andra skribenter gör samma sak.

Skrivandet är en rätt ensam syssla. Under processens gång, i synnerhet i de tidiga stadierna, är det bara jag som skriver som vet vad jag håller på med. Eller förresten, det är inte sant: någon stund här och där tycker jag i och för sig att det jag skriver är fantastiskt, men resten av tiden undrar jag om det inte snarare är frågan om en katastrof. Och för det mesta har jag ingen aning om vad det är för ett äventyr jag håller på att skapa.

Bland annat därför välkomnar jag hösten. Det är skönt att få prata skrivande med andra i branschen. Det är nyttigt att gå omkring på en bokmässa och ta del av allt annat som skrivs, att prata om litteratur, att lyssna på andra som skriver och läser. Det är mer inspirerande att skriva i november när du vet att över 325 000 andra gör samma sak, världen över, samtidigt. Det är nyttigt med stipendieansökningar, för trots att det kan vara trögt att formulera vad det är jag skriver, är det bra att jag tvingas göra det så både jag och stipendieutdelarna har koll.

Välkommen höst!

Ingen kammarbunden författare

Det sägs ibland att författandet är ett ensamt jobb, att författaren sitter på sin kammare och trycker. Och jovisst, det händer förstås att jag behöver träna sittmusklerna (de fungerar) för att bli klar med ett skrivprojekt (just nu tredje delen i martrilogin), men den där ensamheten har jag svårt att förstå mig på.

Första gången jag offentligt berättade att jag skriver var i ett radioprogram dit barn fick ringa in. Så jag hölls inte i kammaren som sisådär nioåring utan meddelade a) jag skriver på en roman b) hon som ni talade med precis innan är min kompis.

Men det tog förstås tid innan den där riktiga boken. Kanske satt jag inte tillräckligt länge och djupt förankrad i kammaren då heller. För jag gick på skrivkurs. Och ny skrivkurs. Och ännu flera skrivkurser. En mängd skrivkurser, jag har för länge sedan slutat räkna, men jag har gått många. Jag går fortfarande med jämna mellanrum på skrivkurser.

I början gick jag på skrivkurs för att lära mig om skrivande. Men efter ett tag insåg jag att jag ungefär visste vad de skulle säga om det ena eller det andra. Jag kunde delta i diskussionen och ha åsikter som var värda något.

Numera går jag en skrivkurs så att någon annan ger mig regler för min kreativitet och det finns, paradoxalt nog, ingenting som höjer kreativiteten så mycket som när jag ska försöka ta mig runt hinder och regler. Det mest kreativa är helt enkelt rutiner och regler.

Ändå är det inte skrivövningarna som varken i början eller senare är det mest avgörande utan att skrivkurser ger omedelbar kontakt. Där finns en publik. Jag trivs inte i längden på den där författarkammaren. Jag vill träffa folk. Jag vill möta läsare. Jag vill träffa andra som skriver, både författare och skribenter i övrigt.

Från att ha varit en som gått mängder av skrivkurser började jag leda egna kurser. Något av det häftigaste jag vet är när någon, oberoende om jag befinner mig i en skolklass eller håller kurs för vuxna eller befinner mig på ett företag eller en mässa eller något annat – när någon skriver en text som får hen att växa. Det är det viktigaste jag gör som författare. Att få andra att hitta sin egen förmåga att skriva. Eftersom det händer och rent av med tillräckligt jämna mellanrum kommer jag aldrig att känna mig som en särskilt kammarbunden författare.

Mitt nioåriga jag gjorde rätt i att tala högt om skrivandet. Jag kan fortfarande höra glädjen i rösten över att känna kompisen som ringt in precis innan – sammanhanget och gemenskapen var viktig redan då.

Mia

Blir man rik på att vara författare?

Blir man rik på att vara författare? Frågan ställs, inte alltid men ofta, i de klassrum jag besöker. Det enkla svaret är nej. Eller att det finns förstås författare som är rika och kan hålla sig med en stab som fixar saker omkring dem. Men vi andra sköter våra reseräkningar och bussfärder utan röda mattor och champagne.

Om frågan i stället är något mer realistiskt formulerad: Vad förtjänar du som författare? Ja, då finns det mer att fundera på. Å andra sidan, enligt skatteverket har jag ibland blivit för rik, ibland för fattig och just nu ligger jag mitt på linjen och får varken pengar eller behöver betala några.

Rik blir jag inte. Men jag överlever som författare. Eller egentligen inte, om jag bara ägnade mig åt att skriva böcker skulle jag inte har råd med vare sig vatten eller bröd. Samtidigt är det författarskapet som gjort det möjligt att överleva på allt det där andra som jag gör.

Ändå, det är inte för pengarna jag skriver. Visst jag behöver pengar och naturligtvis skulle jag gärna ha mer.

Men att skriva är inte särdeles marknadsanpassat. Det tar tid att formulera sig väl. Ändå behöver alla kunna skriva, de flesta behöver till och med kunna skriva bra, eller egentligen behöver majoriteten kunna berätta berättelsen om sig själv. Allra senast när man sitter på en arbetsintervju och ska försöka förklara varför man är rätt för just det jobb man söker. Men troligen långt innan dess när man träffar nya människor och på något vis ska få fram en version av sig själv.

När jag inte skriver böcker handlar mycket av mitt skrivande, läsande och berättande om att lära andra berätta berättelser om sig själv. Gärna genom att gräva fram sin kreativitet, för det är där guldgruvan finns.

Det väsentliga är sammanhang och skapa mening, för det är vad jag gör när jag skriver, läser och berättar. Det börjar med att jag berättar för mig själv och sedan hoppas på att nå andra, få dem att också hitta de där glittrande bitarna i sina berättelser om sig själva.

Jag blir inte rik på att vara författare. Jag tittar inte på försäljningssiffrorna, åtminstone inte så att jag minns dem. Däremot hävdar jag att skriva är något annat, att det måste få ta tid att hitta de rätta orden för att låta berättelserna bli vad de kan.

För jag är fett välbeställd när det kommer till ord, jag kan använda dem och berätta för andra hur de kan göra.

/Mia

Bloggen vaknar till liv!

Sommaren är snart slut (trots värmen), och vi börjar liva upp FIBUL-bloggen igen.

FIBUL:s styrelse hade möte igår, och mer information om våra planer kommer så småningom. Men redan nu kan vi avslöja att FIBUL har fått en verksamhetsledare: Jenny Wiik. Det vill säga jag som brukar skriva dessa blogginlägg.

Till att börja med kommer jag inte att göra särskilt mycket mer än tidigare (ansvara för webb och information), men vi hoppas att det snart blir möjligt för mig att göra mer för föreningen.

Men nu önskar jag alla en trevlig sensommar. För alla som har kontakt med skolor (eller fortfarande lever kvar i skolårets rytm) brukar den här tiden vara en nystart, nästan ett nytt år. Så hoppas alla läsare är lika ivriga som jag när det gäller att ta tag i det goda arbetet!

/Jenny

Måndagar

Jag gillar vardagen och speciellt måndagar. Jag riktigt väntar på att få sätta igång med ritandet och fördjupa mig i det projekt jag har på gång.

Ut med hunden på morgonlenkki. Gå längs havstranden och se naturen vakna eller klafsa fram i regn. Allt duger, för den perfekta morgonen. Sedan hem och äta morgonmål, läsa tidningen, och sedan sätta sig vid arbetsbordet med en kopp grönt te. Det ska vara den med limesmak. Jag brukar också lyssna på musik medan jag jobbar: Eva Dahlgren, Nora Jones, Les Miserables, Barry Manilow, Ella Fitzgerald… Musik som skapar stämning men inte är för påträngande eller dansig. Det kan man lyssna på i andra situationer.

Jag jobbar oftast vid vårt stora matbord för där har jag massor av plats och där har jag naturljus som flödar från många håll. Därifrån ser jag trädgården och där kan även hunden, enligt honom, lättare vakta mig, fåglarna, ekorrarna och andra varelser som rör sig runt honom. Det är helt roligt med lite sällskap under dagen, tycker vi båda.

Jag ritar allt för hand. Datorn använder jag ännu eller tyvärr – hur man vill ta det – bara som hjälpreda för att söka inspis, fakta, bilder. En dag ska jag jobba med Photoshop och lära mig det bra. Några av mina kära kolleger har stöttat och hjälpt mig med detta, men hittills har jag bara inte haft tid att verkligen sätta mig in i det. Alla de projekt jag har är sådana att man vill ha handgjorda bilder… men kanske nästa höst… Dessutom älskar jag att måla och rita för hand. Jag älskar att blanda färger, använda olika material, känna akvarellpapprets yta.

För tillfället ligger det två projekt på mitt bord och tävlar om min tid. Boken om lilla Siri som flyttar till landet och en lärobok med naturbilder. Båda projekten är roliga. Självklart är barnböcker alltid det bästa men jag gillar att rita läromedel även om det nog ibland kan vara småtråkigt. Att rita en skördetröska eller tre godispåsar ger nu inte någon större kick precis. Men som helhet är det roligt och omväxlande. Och visst är dessa projekt ekonomisk betydligt lönsammare än barnböckerna. Så man får vara tacksam för alla projekt man får.

Boken om Siri är skriven av en svensk författare, Åsa Mendel-Hartvig. Bilderna kommer att bli svartvita. Det är igen en ny grej för mig, för hittills har jag bara målat bilder till barnböcker. Det här projektet är superroligt och inspirerande!

Solen skiner. Hunden ligger som ett platt skinn på soffan och sover. Jag dricker mitt te, som denna gång inte smaksätts med färg från penslar. Detta händer nämligen ibland, och ganska så lätt, då jag har många koppar, färgpaletter, flera bilder, datorn och papper huller om buller över bordsytan. Nu sätter jag på musiken och börjar rita. Jag vikarierade hela förra veckan i vår lågstadieskola, så jag är efter i tidtabellen. Får se nu, blir det Siri eller skogsbild med djur? Tror jag måste ta läroboken. Siri måste vänta till i morgon. Då ska hon få fara ut och fiska med pappa och Rosa.

Cara Knuutinen, FIBUL:s aprilbloggare

Plötsligt står man med dammsugaren i handen

Maria Turtschaninoff bloggar om de segare författardagarna:

Just nu sitter jag med drygt hundra sidor utskrivet manus framför mig. Min uppgift de närmaste dagarna är att läsa igenom och se vad det finns där som jag kan göra något av. Som känns spännande och värt att bygga på. Som kan ge mig en kick vidare, framåt. Ett tema, en intressant röst, ett intressant något. Just nu kan jag nämligen inte hitta något alls av den varan.

De där hundra sidorna representerar ett års arbete. De är långt ifrån en färdig bok. De är till och med långt ifrån en färdig berättelse. Det är kanske halva berättelsen, eller med lite tur något mer. Ingenting är omarbetat, allt är bara rätt upp och ner ett första utkast. Jag plågade mig igenom de första tio sidorna i fredags – aldrig i mitt liv har jag stött på ett så klichédränkt språk, så styltiga beskrivningar, så usel gestaltning. Det är hemskt svårt att fortsätta läsa. Det är hemskt svårt att fortsätta skriva. Just nu är det bara hemskt svårt, punkt.

Då. Då är det ypperligt att ha ett nätverk av kolleger att konsultera. Att beklaga sig inför. Som förstår vad man menar och inte bara avfärdar det med en axelryckning och ett ”men det kommer du att lösa” och ”det har du ju klarat förut”. Vaddå, det är ju inte samma historia! Hur kan någon vara så säker på att jag någonsin kommer att skriva någonting igen! Det är då nätverk som t.ex. FIBUL är guld värda. Det ger den ensamma författaren kolleger. Kolleger som vet vad man menar då man skriver att man plötsligt står med dammsugaren i handen istället för att sitta vid datorn, där man hör hemma. Som fattar varför man ligger i sängen och ser på Downton Abbey mitt på dagen (fast det var inte jag, o nej, jag har aldrig hemfallit till sådant). Som inte dömer utan säger okej, unna dig detta, men i morgon skriver du. För det är det du gör.

Att vara författare är ett ensamt värv och för det mesta trivs jag med det. Men ibland är det verkligen viktigt att få samtala med människor som befinner sig, och har befunnit sig, i samma situation. Jag träffar alla dessa fina människor (alltför) sällan, men FB och bloggar och Twitter kommer man långt med.

För jag kommer att lösa det. (Intalar jag mig.) För det ÄR det jag gör. Men ibland behöver man lite axlar att luta sig mot medan man pustar ut mellan varven. Snart är jag redo att dyka ner bland klichéerna igen.
Snart. Kanske redan idag.