Kategoriarkiv: Analys

Maria Turtschaninoffs föredrag om författaren som norna – Aboagora 2017

Författaren Maria Turtschaninoff höll i augusti 2017 en så kallad keynote föreläsning på symposiet Aboagora i Åbo. Föredraget är 69 minuter långt och på engelska, men vi rekommenderar det varmt till alla som vill ha djupgående analys av författarskapet.

Presentation på Aboagoras sida:

Author Maria Turtschaninoff giving her keynote lecture (agora), “The Author as a Norn – Becoming All-powerful while Battling Monsters” (previous subtitle: Becoming All-powerful in the Face of Crippling Self-doubt), at the Symposium Aboagora: Becoming/Verðandi on August 25, 2017. The Symposium was held at the Sibelius Museum in Turku, Finland on August 23-25, 2017.

 

Maria Turtschaninoffs Svenska dagen-tal

Vi publicerar Maria Turtschaninoffs Svenska dagen-tal, som berör barn- och ungdomslitteraturen i Svenskfinland:

Bästa festpublik! Det är en ära att få tala för er ikväll. Jag har tänkt hålla mig till det jag vet något om, nämligen finlandssvensk litteratur, specifikt för unga läsare.

Vi finlandssvenskar är en språkminoritet. Vårt språk är, i stor utsträckning, vår identitet. Det är något för oss att verkligen värna om och vårda. Därför är det särskilt oroande att undersökningar som PISA visar att läsförståelsen går ner just på finlandssvenskt håll, framför allt hos pojkar.

Vi måste sluta blunda för det här, och gömma oss bakom att PISA-resultaten överlag fortfarande är bättre än i de flesta andra länder. Läsförståelsen håller på att bli svag. Och vi vet alla, att läsförståelse handlar om så mycket mer än att bara läsa skönlitteratur. Det handlar om framtida studieresultat, det handlar om att kunna ta del av den demokratiska processen. Det handlar om vår språkminoritets fortlevnad.

Jag vill komma med ett eget exempel, som antagligen är lite tabu. Sånt man inte vill, eller får, prata om. Jag har under hösten varit domare i en novelltävling. Tävlingen var tvåspråkig och det fanns en barn- och en vuxenklass. Jag läste de svenska barnnovellerna först. När jag började på den första av de finska i samma kategori var jag övertygad om att den var felsorterad. Eller att skribenten ljugit om sin ålder. Den var nämligen så mycket mognare både språkligt och innehållsmässigt, än de svenska. Men så läste jag nästa novell, och nästa. De flesta av de finskspråkiga novellerna höll en oerhört mycket högre stilistisk och språklig nivå än de svenska.

Vad är det då barnen skall läsa? Jag tror att vi en dag som denna, Svenska dagen, kan vara överens om att det för att stärka den finlandssvenska språkliga identiteten hos våra unga behövs finlandssvensk litteratur. Det fina är att den finns.

När jag var barn läste jag mycket, och för det mesta utan att tänka på av vem eller var böckerna var skrivna. Mycket var översatt från engelskan. Detta ledde till att jag, då jag blev lite äldre, började uppfatta den genre jag tyckte bäst om, fantasyn, som ”utländsk”. Jag läste författare som tyska Michael Ende, brittiska JRR Tolkien och Diana Wynne Jones samt amerikanska Lloyd Alexander.

Därför var det för mig en oerhört viktig upplevelse då jag hittade fantasyböcker av finlandssvenska Irmelin Sandman Lilius. Det här var så tydligt böcker skrivna här, i mitt Svenskfinland, med dialektala uttryck och miljöer jag kunde känna igen mig i. Det gick alltså att skriva fantasy på svenska, i Finland! Den upptäckten har varit ovärderlig för mitt eget författarskap.

Vi har en utgivning som håller oerhört hög kvalitet. De finlandssvenska bilderböckerna till exempel väcker uppmärksamhet världen över för sitt mod, sin konstnärlighet och sitt nyskapande. De vinner pris och översätts till många språk.

Men hur skall dessa fina böcker hitta sina läsare?

Vi har just haft den stora årliga bokmässan i Helsingfors. Där var barn- och ungdomsboksförfattarna främst hänvisade till torsdag och fredag. För det är då skolklasserna besöker mässan. Det är i och för sig trevligt att få möta sina läsare, men kommer en elvaåring ihåg vad den där boken hen hörde om hette? Har hen med sig pengar för att köpa den? Knappast. På lördag och söndag, då familjer besöker mässan, får barn och ungdomsboksförfattare sällan till aldrig uppträda på svenska. Och faktum är, att många vuxna också läser barn- och ungdomsböcker. Bland annat för att de är intresserade av vår finlandssvenska litteratur. Men det är väldigt sällan som t.ex. ungdomsböcker diskuteras tillsammans med annan ”riktig” litteratur, på samma villkor, och ofta begränsas programpunkterna kring barnböckerna till enkel uppläsning. Det finns en oerhört stor blind fläck i kulturetablissemanget när det gäller just denna genre.

Ett annat exempel på det är den största finlandssvenska litteraturbilagan, Bokextra, som utkommer dagarna före bokmässan. Förra året fanns en enda bok för unga läsare omnämnd – och det var Nalle Puh, en nittio år gammal brittisk klassiker. Inte en enda recension, intervju eller analys. I årets Bokextra var det lite bättre – men det kan man säga bara för att året innan var så uselt. En svensk och en dansk barnbok fick varsitt litet boktips. Finlandssvenska barnböcker omnämnda? Noll. Finlandssvenska barnboksförfattare intervjuade? Noll. Finlandssvenska barnböcker analyserade i en djuplodande artikel? Noll.

Jag vill också nämna årets mest hajpade litterära evenemang, nystartade HelsinkiLit. Där fanns inte heller en enda barn- eller ungdomsboksförfattare inbjuden.

Signalen är tydlig – detta är inte intressant. Detta är inte riktig litteratur. Detta är inte något värt att sätta spaltmetrar eller scentid på. Det är bara lite bilder och ramsor för små barn, hur skulle det kunna vara av allmänt intresse?

Säg mig – varför skulle våra barn och unga uppskatta och intressera sig för vår inhemska utgivning, då inte vi vuxna gör det? Jag hörde nyligen via vår utmärkta finlandssvenska läsambassadör (för jo, vi har en sådan!) Katarina von Numers-Ekman, om en person som arbetade på dagis och som frågade henne om hon kunde rekommendera finlandssvenska barnböcker för högläsning. När personen fick en lista sade hen att de flesta var bekanta, men att hen inte haft en aning om att de var finlandssvenska. Inte ens de som arbetar med barn hittar alltså vår inhemska utgivning – och det är inte deras fel. Det är för att utgivningen är så osynlig, av just de orsaker jag nämnt. Så här säger Katarina Von Numers-Ekman: ”De böcker vi ger ut är en del av ett finlandssvenskt kulturarv som gärna kan lyftas fram, så att det inte suddas ut och försvinner i den övriga bokutgivningen i Finland och Sverige. Som modersmålslärare är åtminstone jag van att tänka att det är självklart att ta upp den finlandssvenska litteraturen som just finlandssvensk. Jag vet att många pedagoger som läser för barn glömmer att berätta för dem vem som skrivit och illustrerat boken, för att inte tala om varifrån de är hemma. Man kan genom sitt sätt att presentera böcker också lotsa in barnen i författarskap, genrer och litterära traditioner och inte bara i de världar som separata böcker presenterar.” Slut citat.

Jag har noterat detta problem också på de skrivkurser jag ibland håller. Det blir allt vanligare att de unga deltagarna frågar om de får skriva på engelska. För det är det språk de blivit vana att läsa på. Man ser inget värde i att uttrycka sig på sitt modersmål. Man ser inte att man kan bidra till vår inhemska litteratur – antagligen för att man inte ens är medveten om att den finns.

Ibland kan det, för en författare som främst skriver för unga läsare, kännas som att man slåss mot någon som inte ens märker att man har ett svärd i handen. Vi är ständigt marginaliserade, osynliggjorda och också utnyttjade. För när det skall göras nåt jippo kring barns och ungas läsande händer det alltsom oftast att vi ombeds ställa upp gratis. ”För den goda sakens skull.” Det uppfattas lite som ett kall, det här yrket. Det finns sällan några pengar satta åt sidan i budgeten för att betala oss, som skall skapa innehållet. Eftersom respekten för det arbete vi gör saknas. Eller, om man uttrycker det lite snällare, insikten om att det är viktigt. Alla de här strukturerna hänger ju ihop: det som så sällan syns finns inte i det allmänna medvetandet. En av våra mest framgångsrika bilderboksförfattare, Tove Appelgren, har uttryckt det så här: ” Barnboksförfattare och illustratörer är inte barn, lika lite som barnläkare är det, utan vuxna professionella, intellektuella, utbildade personer med vuxna människors behov av vettigt bemötande och skäligt arvode för det utförda arbetet.”

Det satsas nog pengar på att stöda de ungas läsande, men det märkliga är att själva litteraturen ofta fortsätter att vara osynlig. Pengarna går till utredningar, till seminarier, till olika kampanjer, och det är bra. Men själva litteraturen, den som barnen skall läsa, den får föra en tynande tillvaro. Tänk om det till exempel fanns ett pris för finlandssvensk barnlitteratur! Det behövde kanske inte delas ut varje år, men allt som lyfter synligheten för denna undanskymda genre vore bra. Tove Jansson-priset, till exempel, var dröjer det?

Förra året slog en stor grupp finlandssvenska författare och illustratörer av barn- och ungdomslitteratur ihop sig i en ny förening, FIBUL, vars syfte är att just höja synligheten och respekten för finlandssvensk barn- och ungdomslitteratur. För det är mycket tungt att alltid vara tvungen att kämpa mot de här strukturerna ensam. Arbetet är tyvärr långsamt – vi påpekade till exempel det problematiska med förra årets Bokextra utan speciellt synligt resultat i år.

Och betänk, att utan unga läsare får vi heller inga vuxna läsare.

Vad kan vi då göra åt detta?

Läs för era barn och för barn i er omgivning. Läs finlandssvenska böcker. Vet du inte vilka böcker som är finlandssvenska? Ta en titt på föreningen FIBULs hemsida, fibul.fi. Där finns nästan samtliga finlandssvenska barn- och ungdomsboksförfattare och illustratörer nämnda, och vi lyfter fram nya böcker i till exempel föreningens blogg. Eller fråga en bibliotekarie – de vet nog.

Och läs själv, så att barnen ser! Det finns inget starkare än exemplets makt. Vad vi säger betyder så mycket mindre än vad vi gör. Finländska barn och unga har den tredje mest negativa inställningen till läsning av alla länder i PISA-undersökningen. Om de såg fler vuxna läsare, och kanske framför allt fler vuxna män som läste, skulle denna inställning kunna förändras.

Tänk sådana ivriga köpare av finlandssvensk litteratur det skulle bli av dagens finlandssvenska barn när de blir stora om de vuxit upp med en stark medvetenhet om vilka fina böcker som kommit till i deras egen kultur!

Ni hinner också bra delta i Bilderboksparaden som ordnas lördagen den 14 november kl. 12:00 på Rickhardsgatans bibliotek i Helsingfors.* Författare och illustratörer i rad på parad presenterar sina nyaste böcker. Det ordnas boklotteri, workshop, utställning och underhållning. Ta ett barn vid handen och tillfället i akt!

Även andra än utövarna av yrket barnboksskapare kan påpeka för press och evenemang om barnlitteraturen helt uteblir eller osynliggörs. Och hör du till dem som bokar författare för besök – tänk på att barn- och ungdomsboksförfattare också är författare. Riktiga författare. Som kan delta i diskussioner om litteratur likväl som andra.

Och till sist: gör en kulturgärning denna jul – ge varje barn i din närhet åtminstone en finlandssvensk barnbok i julklapp. Spana speciellt efter de barn du tror att kanske inte har föräldrar som drar med dem till biblioteket en gång i veckan. Det börjar finnas en oroväckande trend där läsning blivit en klassfråga. I vissa hem dräller det av böcker, medan en förskola i Österbotten nyligen berättade att de fått ett förskolebarn som inte gått på dagis och som aldrig hållit en bok i sin hand. Ser du sådana barn i din närhet – köp en bok. Det finns att välja mellan, allt från pekböcker för de minsta till romaner för tonåringar. Och passa på att läsa dem själv också – högt för barnen (också om de kan läsa själva!) eller för dig själv.

Mina damer och herrar – jag önskar er alla en riktigt trevlig Svenska dagen!

*Evenemanget har redan hållits då detta blogginlägg publiceras

Blir man rik på att vara författare?

Blir man rik på att vara författare? Frågan ställs, inte alltid men ofta, i de klassrum jag besöker. Det enkla svaret är nej. Eller att det finns förstås författare som är rika och kan hålla sig med en stab som fixar saker omkring dem. Men vi andra sköter våra reseräkningar och bussfärder utan röda mattor och champagne.

Om frågan i stället är något mer realistiskt formulerad: Vad förtjänar du som författare? Ja, då finns det mer att fundera på. Å andra sidan, enligt skatteverket har jag ibland blivit för rik, ibland för fattig och just nu ligger jag mitt på linjen och får varken pengar eller behöver betala några.

Rik blir jag inte. Men jag överlever som författare. Eller egentligen inte, om jag bara ägnade mig åt att skriva böcker skulle jag inte har råd med vare sig vatten eller bröd. Samtidigt är det författarskapet som gjort det möjligt att överleva på allt det där andra som jag gör.

Ändå, det är inte för pengarna jag skriver. Visst jag behöver pengar och naturligtvis skulle jag gärna ha mer.

Men att skriva är inte särdeles marknadsanpassat. Det tar tid att formulera sig väl. Ändå behöver alla kunna skriva, de flesta behöver till och med kunna skriva bra, eller egentligen behöver majoriteten kunna berätta berättelsen om sig själv. Allra senast när man sitter på en arbetsintervju och ska försöka förklara varför man är rätt för just det jobb man söker. Men troligen långt innan dess när man träffar nya människor och på något vis ska få fram en version av sig själv.

När jag inte skriver böcker handlar mycket av mitt skrivande, läsande och berättande om att lära andra berätta berättelser om sig själv. Gärna genom att gräva fram sin kreativitet, för det är där guldgruvan finns.

Det väsentliga är sammanhang och skapa mening, för det är vad jag gör när jag skriver, läser och berättar. Det börjar med att jag berättar för mig själv och sedan hoppas på att nå andra, få dem att också hitta de där glittrande bitarna i sina berättelser om sig själva.

Jag blir inte rik på att vara författare. Jag tittar inte på försäljningssiffrorna, åtminstone inte så att jag minns dem. Däremot hävdar jag att skriva är något annat, att det måste få ta tid att hitta de rätta orden för att låta berättelserna bli vad de kan.

För jag är fett välbeställd när det kommer till ord, jag kan använda dem och berätta för andra hur de kan göra.

/Mia

Turtschaninoff om jämställdhet

Maria Turtschaninoff uttalar sig om jämställdhet i det litterära fältet i en artikel i Helsingin Sanomat. Hon har också bloggat om temat här.

Det jag lyfte upp i intervjun är hur styvmoderligt barn- och ungdomslitteratur behandlas. Vilket skulle bevisas – i artikeln omnämns jag och Salla Simukka som ungdomsförfattare, medan alla andra är författare (eller poeter).

Uttdrag ur Turtschaninoffs blogginlägg

Konstnärers ekonomi

bild(2)

Konstnärers ekonomi är ett ämne som jag, månadens bloggare, vet ganska mycket om. Jag har både levt som konstnär och forskare i ett humanistiskt ämne (vilket inte skiljer sig mycket från det förstnämnda), och dessutom skrivit på en avhandling om just konstnärers ekonomi, närmare bestämt om konstnärsstipendier.

En av de intressantare empiriska undersökningarna jag läst om stipendier är en enkätundersökning av Centralkommissionen för konst (numera Centret för konstfrämjande) där de fått svar av konstnärer som sökt pengar av staten. Undersökningen är från 2006. Svaren från de konstnärer som fått avslag på sina ansökningar är intressanta. De visar på mycket ilska, illamående och ångest. Konstnärerna har inte varit blyga med sina uttryck heller, och jag kanske inte ska upprepa de värsta svordomarna här.

För tillfället är min avhandling om ämnet på paus, och jag lever på att vara författare och illustratör. Jag har ett litet stipendium som räcker till april ungefär, sen kommer jag att vara vårdledig igen (fick ett barn i maj förra året), och frilansa samtidigt. Jag ser inte så mycket fram emot tidspusslandet som det innebär, men det känns som om jag inte har något större val, medan jag väntar och hoppas på mer stipendier eller lyckas förhandla till mig fler illustrationsuppdrag. I augusti ska barnet till dagvård, och jag ska arbeta heltid. Jag vet precis vad jag vill göra i egenskap av konstnär, men jag har ingen aning om varifrån lönen ska komma. Har förhoppningar på stipendier, nya beställningar och försäljning. Men man vet ju inte hur det ska gå.

Den här veckan borde jag få ihop en ansökan, och en annan ska in före slutet av mars. Det är naturligtvis helt fantastiskt att det finns stipendier att söka, men det är mycket problematiskt när ens ekonomi är beroende av att lyckas få dem. Jag känner mig väldigt kluven. Å ena sidan är jag glad över de stipendier jag fått, å andra sidan önskar jag att jag kunde få pengar på något annat sätt, t.ex. så att jag någon gång i framtiden också får pension, och att jag inte behöver tävla om pengar med andra konstnärer, och att det inte vore så dåliga odds på ifall jag lyckas få lön.

Men så klart: arbetsmarknaden är inte en så lockande plats för någon numera. Det som varit normalt i konstbranschen, den prekära situationen med snutt- och projektjobb, har blivit vanligare i allt fler branscher. Och det är förstås inte bra. Man tar ju i varje fall en medveten risk när man satsar på ett yrke där det inte är norm att ha en fast anställning – ett yrke som är ett kall.

Eller varför väljer man egentligen att vara konstnär? För min egen del känns min fortfarande relativt korta arbetshistoria, så här i efterhand, som något som jag haft väldigt lite kontroll över. Jag hade inte mått bra om jag inte hade jobbat med illustration och skrivande. Jag känner att jag måste. Att det här är det jag är bäst på, och att det är något som förhoppningsvis kan ge andra glädje. Det är därför jag inte vill kämpa på med forskning mera. Jag brinner inte för det på samma sätt som jag brinner för att själv få skapa konst.

Hur kunde man då göra arbetssituationen bättre för konstnärer? Stipendierna finns för att statens kulturpolitik (och fondernas) går ut på att man anser att det är bra för samhället att konstnärer har förutsättningar att arbeta. Det finns inte tillräckligt med människor här för att konstnärer ska kunna leva på försäljning. Men samtidigt så har nog den digitala revolutionen förbättrat möjligheterna. Man kan arbeta i Finland, men sälja konst till någon på andra sidan jordklotet. Fast det innebär också konkurrens med miljontals andra skickliga konstnärer. Dessutom innebär stipendierna här att organisationerna stöder konstnärer på ett lokalt plan, och att dessa oftast då också arbetar för att skapa ett välmående konstliv lokalt. Och det vill vi ju ha, eller hur?

Jag vet inte hur vi ska göra stipendiesystemet bättre, men en mycket bra sak är när konstnärer själva organisarerar sig (FIBUL!), bygger nya nätverk, agerar och aktivt skapar nya sätt att arbeta – och få in pengar för sitt arbete. Det är också till stor hjälp när diverse myndigheter man möter har en förståelse för konstbranschen och prekariatet. Själv är jag med i FIBUL och andra konstnärsorganisationer för att jag hoppas att vi tillsammans kan skapa en situation där så många som möjligt kan skapa konst och så många som möjligt kan ha glädje av den.

En kulturspammares bekännelser

Den här månaden hinner jag knappt rita ett streck. Just har jag återhämtat mig från Bokkalaset i Ekenäs och bokmässan i Frankfurt, så är det dags för bokmässa i Helsingfors. (Jag har tre uppträdanden på fredag, två om Fladdermuspojken och en om Lasten vuosikirja). Tiden däremellan har jag satt på att uppdatera min portfolio och min blogg. Jag har städat och lagt till lite bilder och uppdaterat min utställningskalender. Däremellan har jag instagrammat (@maijahurme) och delat länkar på Facebook om mina och andras böcker, utställningar, barns läsintresse, läsambassadören…

Jag har ingen aning om hur många av mina vänner blockerat mig från sitt flöde på grund av all den här kulturspammen. Jag delar inte allt. Bara riktigt nära illustratörsvänners eller författares fina nya böcker, och artiklar jag tycker har betydelse. Men ändå blir det mycket. Ibland täcks jag inte ens dela min blogg eller länkar jag tycker är intressanta, om det inte har gått några dagar sen senast. Och det här blogginlägget då, visst, jag har lovat skriva några inlägg i oktober på Fibuls blogg, och hups, dit for två timmar… Men mitt twitterkonto, det samlar damm. Gränsen går ungefär där för hur många kanaler man orkar uppdatera sig på. Det här är en jätteviktig del av arbetet, det att synas på mässor och på nätet. Tror jag. Men hur är det egentligen? Tänk om det är helt onödigt och inte alls påverkar hur de böcker jag illustrerat klarar sig där ute?

En del av mig tycker om mässor och festivaler, faktiskt älskar det. Att träffa ungar och läsa boken för dem, att prata om böckerna inför publik och diskutera med branschfolk ä viktigt för att det inte ska kännas som om boken man just satt ett år av sitt liv på trillar ner i ett ändlöst svart hål. Men att det går flera veckor av min skapartid till det, känns ibland tungt. Här måste jag tillägga Bokkalaset på ett föredömligt sätt följer Läscentrums rekommendationer så det var inte gratiskeikka för synlighetens skull utan riktigt jobb. Man kan inte äta synlighet. Och ens barn kan inte klä sig i synlighet heller. Och konstigt nog tror jag inte att vår hyresvärd skulle uppskatta synlighet i utbyte mot att vi får bo i vårt hem. Den här diskussionen är en av orsakerna till att Fibul finns. Notera: att dra verkstäder, göra författarbesök eller delta i festivaler är jobb. Ersättningen för de böcker vi gör är väldigt liten eftersom marknaden för finlandssvenska böcker är minimal.

Men hallå där, är inte det där förlagens uppgift, marknadsföringen, frågar någon kanske sig? Ja visst, de marknadsför böckerna, en del mer, en del mindre, men en författare eller illustratör måste nog själv också göra en hel del. Eller känner att hen måste. För att alla andra gör det. När vi alla gör mer, behöver förlagen inte göra så mycket som de annars borde för att sälja böckerna. Mia Franck skrev för länge sen ett blogginlägg med intressant efterföljande diskussion. Läs den kloka kvinnans inlägg igen!

Ibland undrar jag över nyttan med detta. Tänk om jag skulle sätta 100% av min tid på att skapa fantastiska böcker? Skulle det inte vara det bästa? Kanske jag borde göra ett konstnärligt experiment och totalt deletera mig från internet. Finnas bara på förlagens sidor med en kort presentation. Varför sluta där? Jag borde kanske bli en mystisk eremitillustratör som kanske endast kan nås per brevduva. Värt risken?

Del fyra: Up shifting!

[spotify id=”spotify:track:6vgdsUtEcdRJtXbr1w9RT1″ width=”300″ height=”380″ /]

Nu tar jag tag i den andra tråden jag lämnade efter mig här tidigare  den om att börja studera till ett nytt yrke när man gott och väl fyllt fyrtio. Det roade mig mycket att Folkpensionsanstalten ville veta om jag fortfarande bor med mina föräldrar när jag sökte studiestöd. Det är förövrigt också ett dramaturgiskt trick; det här att lämna efter sig frön lite här som där för att senare kunna återkomma till dem och driva upp ämnesplantor som på så sätt känns redan lite bekanta och inneslutna i ett sammanhang. Det var ett stort steg att börja om. Inte på något sätt självklart att jag skulle göra så eller att jag skulle komma in ifall jag bestämde mig för att söka in till Åbo Akademi för att studera psykologi.

Hela processen hade sin upprinnelse i den stora förlagsfusionen vi upplevde här i vår ankdamm för ett par år sedan. Man kan tänka att ett förlag inte är så hemskt många färre än två förlag och är det inte bra att koncentrera utgifterna om resurserna är krympande? På ett sätt ligger ett av problem redan här; en företagsfusion handlar om pengar och lönsamhet i första hand. Kan konst någonsin handla om det i första hand? En kulturinstution är så mycket mindre än två, mindre en femtio % för att synergieffekterna, dynamiken mellan två element försvinner, för att alternativen försvinner, de två förlagskulturerna, de två olika redigeringsstilarna, vad man poängterar, hur man ”kulturbär”- det
försvinner då två krymps till ett. Det uppstår en ny enhet som kan vara dålig eller bra, och allt däremellan, det är inte det som är frågan här, men alternativlösheten när det gäller större förlag innebär inte goda nyheter för författandet i Svenskfinland.

Ändå blev jag själv också förvånad över hur hårt fusionen tog mig. Eller egentligen vad den avslöjade gällande attityderna till oss som försöker livnära oss på att skriva i Svenskfinland. Okunskap – vilket ju ändå går att bota, men respektlöshet för dem som varje dag återskapar fundamentet till att vi alls har något konkret vi kan kalla för finlandssvenskt när vi positivt profilierar oss i relation till andra kulturer.

Till min författarsjälvbild hörde att tänka att även om vi inte får mycket betalt för vad vi gör så är vi respekterade som skrå. Att det är fint att få vara författare, att det är meningsfullt. Som värst blev vår relation till förlagen jämförda med den relation klädhandlande kunder i klädbutiker har till själva affären de köper stumpor i. Senast då föll fjällen gällande att författare och förlag skulle ha en relation utöver vad som kan betraktas som ren affärsverksamhet men inte ens i den liknelsen stämmer delarna överens. Vill man nödvändigtvis göra paralleller på det sättet är väl författarna egentligen arbetsgivare åt förlaget, inte tvärtom? Hur man än ser det är författandet kärnverksamheten. Jag menar; författare finns utan förlag men förlag kan inte finnas utan författare. Vilken lång bisats det blev; jag skulle ju berätta om att studera som vuxen.

När fusionen var ett faktum hade jag alltså av tidigare nämnda orsaker ett stort behov av att skapa en känsla av livskontroll. Att känna att man har något att säga till om i sitt eget liv, det gäller både arbetsliv och privatliv, är en av omständigheterna som skapar tillfredsställelse. Får vi inte påverka alls blir vi lite apatiska och oengagerade. Jag hade alltså ett starkt behov av att åtminstone uppleva att jag styrde mitt liv, att jag inte bara var ett rö beroende av andras beslut. Frilanserlivet har något av logdans över sig. Man sitter där och väntar att någon ska bjuda upp och förväntas mer sällan ta initiativ. Även om jag förstås kan skriva när som helst, utan beställning, måste det ändå finnas ett syfte. Så här är det alltså för mig. Beställningen kommer inte alltid utifrån, det finns lika ofta en inre beställning, ett behov att behandla något. Det kan man heller inte tacka nej till. Som frilansare tackar man överhuvudtaget aldrig nej till varken interna eller externa arbeten för man vet aldrig om det eventuellt är det sista arbetserbjudandet man får i livet (det känns så!). Därför har en frilansare antingen jobb upp över öronen eller så är det total stiltje. Några mellanlägen finns inte. Jag har haft tur och skicklighet (hoppas jag har något med saken att göra), jag har inte varit tvungen att skriva mig arbetslös mer än ett par månader på över tio år och det när recensionen brakade fram över kulturfältet, som den alltid gör. Det är givet att i en lågkonjunktur ser man först till att få mjölk åt barnen och först efter det börjar man se sig om efter konstupplevelser. Men egentligen är det inte läsarna och åskådarna som ger upp böcker och teater; det är sånt man ofta ändå har råd med, men det påverkar dem som finansierar större projekt och därför tar jobben slut för konstnärerna när svångremmen måste dras åt.

Jag ville påverka mitt arbetsliv. Det har gått bra för mig som frilansare, jag hör till dem som har fått både arbetsstipendier (och det ska vi vara mycket tydliga med; det är Svenska Kulturfonden och Finlndssvenska Författareföreningen som möjliggör författarskap i vårt land, inte bokförsäljning) och haft arbete därtill tack vare Turnéteatern Taimine där jag är husdramatiker och regissör, men att det går runt nu, betyder det att gör det om tio år, om femton, tjugo…? Och hur känns det att ständigt hungrigt springa efter det senaste erbjudandet, evigt flexibel och pigg? Pensionsåldern lär knappast sänkas och då är jag ju ändå lycklig nog att redan ha två yrken, teaterregissör och författare. Regissörer kan gå i någon sorts pension, men hur är det med författare… Precis. Jag ville ha ett jobb till. Ett med möjlighet till arbetsgivare, lunchkuponger och kafferum.

När man jobbat med konst blir man kräsen. Vad än man kan kritisera konstutövandet för (osäkerheten, ekonomin etc…) så är den konstnärliga friheten ändå beroendeframkallande. Och detta i kombination med det hemska med att göra ett arbete där kritiken är offentlig, där alla kan läsa i tidningen hur man gjort bort sig när man misslyckats, det blir magiskt när när man lyckats – de kicksena kan vara svåra att hitta någon annanstans. Tänkte jag. Så jag förstod att jag måste söka mig till något som verkligen intresserade mig och eftersom jag redan länge varit legitimerad kökspsykolog, så som alla andra efter ett glas rödvin med en god väninna, tänkte jag att det var en reell möjlighet som kunde leda till de hett åstundade lagstadgade kaffepauser. Jag förstod nog att den psykologi jag tagit del av efter gymnasiet och utöver kökssessionerna är något helt annat än att studera ämnet på allvar och inifrån. Så jag gav mig själv tillåtelse att ta korta steg framåt. Jag beställde böckerna för inträdesförhöret och nosade försiktigt på dem, konstaterade att ja; det här intresserade mig fortfarande. Pluggade och skrev sen provet på våren 2012. Jag var så lättad när det var över! Hur det än skulle gå var en etapp nu avklarad och jag hade visat mig själv att jag vågar ta det här steget. Sen kom kallelse till intervju och efter den var det bara att vänta. Jag var ungefär lika nervös för att komma in som för att inte komma in. Men det gick vägen och på hösten 2012 var jag plötsligt gulnäbb på Åbo Akademi. Att mitt äldsta barn, Zacharias, kom in samma höst på Statsvetenskapliga var ju lite komiskt. Jag tror hans kurskamrater ibland frågat sig vem den där tanten är som alltid kommer och pratar med honom?! Bara en gång har jag sagt ”Ta ner armbågarna” när vi råkade sitta vid samma lunchbord. Zacharias har humor så han tog det helt bra.

Så vad händer när man börjar studera något nytt vid den här åldern? Jag vet ju bara hur det varit för mig men gissar att andra har liknande erfarenheter. För det första är det en enorm omställning att från att vara rätt bra på det man gör, från att i femton år ha jobbat på djupet, nischat in sig och skaffat expertis inom ett avgränsat område plötsligt börja dra in stora breda block av grundläggande information om ett ämne som är alldeles nytt. Dels fungerar inte flugpappersminnet så bra; jag menar att det är svårare att komma ihåg detaljer som man (ännu) inte kan förankra i något större sammanhang, dels uppstår en sorts identitetskris. Att se ut som snart 45 och vara van vid att veta och kunna och behärska men i verkligheten vara på samma teoretiska nivå som de som just skrivit studenten det är inte alldeles enkelt att greppa. När till och med ens professor är yngre än man själv…ja- det kräver lite självförtroende och inventering i själen för att ändå känna att man befinner sig på rätt ställe. Det gör jag.

Nu är ju psykologi ett ämne som drar till sig just människor med mer livserfarenhet också, så jag har inte varit alldeles ensam, och det om man funkar ihop med någon eller inte har heller inte så mycket att göra med fysisk ålder utan personkemi, vad det nu är. Jag har fått nya vänner! Det är en ynnest. Men livserfarenhet är inte egalt, olika saker är intressanta och eller relevanta i olika skeden av livet, det är helt okej. Trots att jag inte skulle vilja vara nitton igen (det mesta har blivit enklare ju äldre jag har blivit) fick jag någonslags ålderskris. Det blev viktigt för mig att vara nöjd med den jag är, i stora drag med hur jag ser ut och förstås mest med hur jag lever mitt liv. Det hela har varit en sån enorm omställning att jag under första året (jag är nu på mitt andra) fick anstränga mig för att koppla om när någon i matkön plötsligt kom fram och ställde mig frågor om mina böcker. ”Varför frågar hon mig?” hann jag tänka innan jag kom ihåg mitt första liv som författare och regissör och kunde svara något ens närapå vettigt.

Med hull och hår kan man verkligen säga att jag gått in för detta nya. Hullet har det blivit lite mindre av och håret har bytt färg men främst handlar det om passion tror jag. Och de där kickarna! Jag studerar ett ämne som för mig är oupphörligt intressant och engagerande. Ja, 85% av tiden, kanske mer. Synapserna bara sprakar i hjärnan inför allt det nya jag lär mig. Det är underbart och omskakande. Praktiskt skulle det här aldrig ha gått ordna om jag inte skulle råka vara gift med en person som stöder mig fullt ut. Som har skött vardagstivolit i två år medan jag pendlat mellan Åbo och Helsingfors. Tack Robin. Nu blir det vaktombyte när merparten av familjen stationeras i Åbo. Det skrämmer mig lite men jag ser så mycket fram emot det! Trots heltidsstudier har jag velat fortsätta jobba på heltid. Ja, jag hör ju hur det låter; girigt och omöjligt. Jag har också varit alldeles sönderstressad emellanåt men orsaken till att det alls är möjligt är de lika riktningarna. När jag jobbar ger jag ut något, när jag studerar drar jag in. Studierna kan jag dessutom kontrollera själv,  Jag gör det jag gör när jag har möjlighet till det, medan jobben kommer som de gör, om de gör
det. Jag raljerade nog lite med mitt up shiftande nu när alla förståndiga shiftar ner, jag var i behov av mera stimulans och dynamik men som vanligt ska man vara försiktig med vad man önskar. Det är det som är ÖDET, säger Suzanne Brögger, att man till slut får det man vill ha. Sen ska man leva
med följderna. Men jag ångrar inget!

*

Detta var del fyra av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett, del två, del tre.