Kategoriarkiv: Intervjuer

Bokmässeprogram!

Snart brakar det loss med bokmässa i Helsingfors. Så klart är många Fibul-medlemmar med, och vill du hitta en del av oss så kolla här:

Torsdag 27.10

Lena Frölander-Ulf är på plats på torsdag på svenska i Sagohörna nonstop 10.30-11.30 och läser ur Jag, Fidel och skogen.

9789515238078-223x300

Malin Klingenberg är på Edith Södergran-scenen på torsdag 27.10 kl. 10.30 och pratar om Världens roligaste jobb tillsammans med Joanna Vikström Eklöv. De intervjuas av elever från klass 2 i Winellska skolan.

9789515240088

Kl. 12.00 på Edith Södergran-scenen talar Maria Turtschaninoff om ”Att skriva mellan genrer”.

Maija Hurme är på Tottiscenen på torsdag 27.10 klockan 12.30 och talar om sorg tillsammans med Anna Härmälä och Kristina Murray Brodin.

97895152400959789515240101-241x300

Torsdag kl 14 på Edith Södergran-scenen diskkuterar Lena Frölander-Ulf, Annika Sandelin, Minna Lindeberg, Henrika Andersson och Anna Gullichsen ”En vild
och egensinnig bokskatt”

Fredag 28.10

Kl 10.30 på Edith Södergran-scenen frågas Vad vill skolbarnen läsa? Annika Sandelin, Minna Lindeberg, Tove Appelgren och Jenny Lucander diskuterar.

Ursula Vuorenlinna är på Tottiscenen på fredag kl. 11.00-11.30 (och dessutom i sin monter hela mässan; hon hälsar alla välkomna till 6n75!).
kirjankannet-blogiin

På Tottiscenen kl 11.30: Bilderböcker bonanza! Jenny Lucander och Linda Bondestam läser, ritar, pysslar och live-illustrerar tillsammans med barnen.

I Förlagets monter (6M71) kl 13.30 tecknar Linda Bondestam inre själsdjur. Man får också dra namnet på ett forntida djur ur en burk och Jenny Lucander förevigar det åt dig.

Kl 13.30–14.00 KirjaKallio: MARESIS VÄRLD. Maresi är Maria Turtschaninoffs prisbelönta roman som nu ges ut i lättläst bearbetning, återberättad av Jolin Slotte och illustrerad av Jenny Wiik. De tre möts i ett samtal om Maresi och Röda Klostret.

1_maresiomslag_dec15_framsida

På fredag 28.10 kl 15.30 på HBL-scenen talar Maija Hurme och Jenny Lucander om bilder och skapande. Lucander visar hur en bild byggs upp lager för lager. Hurme berättar om hur man ritar en sorgsen känsla.

Hurme ritar dessutom miniporträtt i Hufvudstadsbladets monter på fredag klockan 15, och kl 17 på Schildts&Söderströms avdelning.

Joanna Vikström Eklöv illustrerar kufiska släktingar i Schildts & Söderströms monter på fredag klockan 16.00

Kl. 16.30-17.00 på Edith Södergran-scenen diskuteras ”Litteraturens nya kanaler”. Svenska Yles litteraturredaktion diskuterar med bloggare och poddare, bland annat Maria Turtschaninoff.
Turstchaninoff deltar även i den finskspråkiga diskussionen ”Suomikumma valloittaa maailman!” kl. 17.30-18.15 på KirjaKallio. Inkeri Kotro, Johanna Sinisalo ja Maria Turtschaninoff keskustelevat. Haastattelijana Toni Jerrman.

Lördag 29.10

KirjaKallio: kl 11.30 Nordens barn- och ungdomsförfattare – kandidater till NR:s litteraturpris 2016 Sanna Tahvanainen, Jenny Lucander, Marry Ailonieida Somby, Tomi Kontio, Elina Warsta och Bolatta Silis-Høegh är alla nominerade till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Möt dem i ett samtal om nordisk barnlitteratur – i dag och i framtiden.

Kl. 12.00 på Akademiska bokhandelns scen intervjuas Maria Turtschaninoff av Catariina Salo om romanen Naondel.

naondel_marketing_svenska_berghs

I Förlagets monter (6M71) kl 12.00 tecknar Linda Bondestam och Jenny Lucander igen.

Alfred Backa intervjuar Malin Klingenberg, Claes Andersson och Sebastian Nyberg om humor på lördag kl 12.30 på Edith Södergran-scenen.

Kl. 13.30 Tottiscenen: diskussion om feministisk fantasy. Maria Turtschaninoffs nya bok Naondel handlar om kvinnors underkastelse och styrka, om våldsam patriarkal verklighet i mytens form. Maria Turschaninoff möts i ett samtal om behovet av feministiskt fantasyberättande. Intervjuare Catariina Salo.

Jenny Lucander är med på Bokklubb på Lilla Luckan kl 14.30

14813723_10154265169273089_513693441_n

Kl. 15.00 KirjaKallio: Elever intervjuar Maria Turtschaninoff om Naondel (på finska). Signering efteråt i Bonniers monter 15.50-16.00

16.00 HBL-scenen: Maria Turtschaninoff intervjuas om Naondel. Intervjuare Annika Hällsten.

Att arbeta med en busig farfar

9789515238153-956x1024

Nyligen gavs Malin Klingenberg och Pia af Hällströms läromedel Busfarfar ut av Schildts & Söderströms. Ordresan är en läromedelsserie för årskurs 1-2.

Vi frågade Malin, som annars gett ut flera mellanåldersböcker (den senaste heter Den fantastiske Alfredo och gavs ut 12.8), hur arbetet med en lärobok gick till.

Finns det en handling eller är det många berättelser?

Det som är nytt med Busfarfar i förhållande till de flesta andra läseböcker är att den har en handling som sträcker sig längs med hela boken. Idén är att skapa ett lässug hos läsaren, en vilja att veta hur det ska gå.

Hur är boken uppbyggd?

Boken är indelad i fem delar. De tre första delarna utgår delvis från de bokstäver som vi tar upp i aktivitetsboken, medan vi i de två senare delarna behandlar teman som drama, bibliotek, dikter, ramsor och kartor. Men indelningen finns till mer för pedagogerna än för eleverna, jag tror inte att man som läsare tänker på saken.

Hur skiljer sig skrivprocessen från att skriva kapitelböcker och mer skönlitterärt?

När jag skriver barnböcker skriver jag igenom första versionen utan att visa den för någon. I arbetet med Busfarfar bollade jag däremot hela tiden texten med de övriga i gruppen. Och det var helt nödvändigt eftersom vi skulle göra en bok som både är intressant att läsa, och som går ihop med den nya läroplanen. Dessutom är inte jag en pedagog, så jag var helt beroende av de andras expertis då det gällde den biten. Många gånger fick jag förenkla texten och byta ut ord till ljudenliga synonymer, så att en ny läsare inte ska tappa lusten på grund av att boken är för svår.

Hur fungerade samarbetet med de andra i arbetsgruppen?

Samarbetet med de andra har varit fantastiskt. Allas kompetens har behövts. Dessutom har vi alla varit så ivriga, så ingen har någonsin behövt vänta länge på feedback eller på att de andra ska göra sin del av jobbet. Illustratören Margareta Sandin har för övrigt gjort ett alldeles makalöst jobb med bilderna, det finns så mycket att upptäcka i form av en massa egna, små berättelser. Fortfarande hittar jag nya klurigheter när jag bläddrar.

Hur startade jobbet med boken, varifrån kom idén?

Ida-Lina Nyholm, vår redaktör, plockade ihop teamet i slutet av förra sommaren. Vi hade ett möte, inför mötet frågade jag av mina egna barn (som då skulle börja i tvåan och trean) vad man tycker att är särskilt kul att läsa om när man går i ettan. ”I ettan gillar man att läsa om vuxna som gör barnsliga saker”, sa ett av barnen, och därifrån föddes idén om en busig farfar som vill vara som ett barn och smusslar in sig i första klass.

Vad var det bästa med skrivandet?

Att det gick så bra framåt. Nästan allt jag skrev kunde användas, och samarbetet har som sagt varit guld värt. Det kanske skulle vara en idé att använda den här sortens idébollande också i andra sammanhang. Processen stannar inte upp lika lätt när den drivs av flera människor.

Intervju med Malin Klingenberg

Oktobers månadsbloggare är Malin Klingenberg, som är författaren bakom bokserien om Patrik och Pensionärsmakten.

malinfibul

Malin Klingenberg (illustration av Jenny Wiik)

När bestämde du dig för att bli författare? Vad var det som påverkade ditt beslut?

I likhet med de flesta författare har jag varit en utpräglad bokmal ända sedan jag lärde mig läsa. Många av mina barndomsminnen innehåller böcker i någon form, jag läste i sängen, på bryggan, i bilen … Till och med när jag promenerade hem från skolan hände det sig att jag läste en bok samtidigt som jag gick. Via läsningen kom min passion för skrivandet och berättandet, och eftersom många i min närmaste släkt och vänskapskrets har haft liknande intressen har det aldrig varit något konstigt med det.

Vad läste du själv när du var barn? Vilken var din favoritbok när du själv var barn?

Den första boken som fångade mig riktigt på riktigt var Kalle och chokladfabriken av Roald Dahl. Också Christine Nöstlinger, Per Nilsson och Viveca Sundvall har varit storfavoriter. Men eftersom jag läste jämt och ständigt känns det nästan oförskämt att peka ut bara några författare – det finns ju så många bra!

Hur föds en ny bok?

Hittills har jag skrivit fyra böcker. Alla har kommit till på helt olika sätt. Idén till mitt första manus föddes när jag såg en buss i Åbo med ordet ”kaffepaussi” i fönstret. Jag skrev ner den och tänkte inte på den på flera år, men när Joanna Vikström Eklöv och jag bestämde oss för att göra en barnbok tillsammans hittade jag anteckningen och det blev inte bara en bok, utan en hel bokserie om Patrik och Pensionärsmakten.

Alberta Ensten och uppfinnarkungen fick sin början när jag hörde ett konstigt ljud från vinden i vårt hus. Det lät som en propeller, och jag började fantisera: tänk om man kunde bygga om sitt hus så att det kunde flyga vartsomhelst.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

Det beror på många saker. Min första bok tog över tre år från idé till färdig bok. De andra har tagit mellan ett och två år.

Var kommer alla dina idéer från? Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker?

När man arbetar med ett skapande yrke tror jag att ens idéhjärna ständigt är påkopplad. Inte så att man aktivt går och letar efter idéer, men en del av huvudet är uppmärksam på små, inspirerande detaljer, ljud, dofter, bilder, formuleringar, situationer, som man kan spara och lagra. En bra grej för mig har varit att skriva upp korta meningar eller små fragment. Om inspirationen någon gång tryter är det bara att bläddra i gamla anteckningsböcker, där finns oftast något användbart.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skapande?

Jag har studerat textilformgivning i Åbo, och är således formgivare till utbildningen. Visst har jag nytta av det i mitt skapande, kreativa processer påminner ofta om varandra, oavsett vilket uttryck man arbetar med.

Visar du dina texter åt någon innan du skickar dem till förlag?

Jo, alltid är det någon som får provläsa, antingen en författarkollega, en kompis, mina barn eller min man.

Har du tips på bra övningar?

Jag tror att allt skrivande indirekt gör dig till en bättre skribent. Då tränar du på själva hantverket, att formulera dig. Genom att läsa får du omedvetet en uppfattning om olika sätt att berätta, hur en story är uppbyggd, vilka element som brukar ingå. Och sen gäller det att träna. Skriva, skriva, skriva. Alla sorters texter, helst. Inget skrivande är bortkastat (eller ja, kanske en butikslista. Fast vad vet jag, också den kan ju leda till något alldeles fantastiskt bara den används rätt).

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Nej, inte än. Men jag känner mig inte ett dugg säker trots det, och är alltid förberedd på att det kan hända.

Hur gick det till när din första bok blev publicerad?

Joanna Vikström Eklöv och jag träffades på en auktion och bestämde oss på stående fot att skriva en barnbok tillsammans. Sen tog det nästan tre år innan texten var klar, jag sölade länge men fick slutligen eld i baken när jag insåg att jag snart skulle fylla trettio och fortfarande inte hade lyckats skriva en hel bok, trots att jag tänkt göra det sen jag var barn.

Jag skickade in manuset tillsammans med några av illustrationerna till Schildts förlag och väntade i en evighet (kändes det som) på svar. Tidigt en vårmorgon fick jag telefonsamtalet alla skribenter drömmer om: en redaktör meddelade att de hade läst och gillat mitt manus mycket, och att de gärna vill ge ut det, förutsatt att jag klarar av att bearbeta det enligt deras feedback. Jag gjorde det mer än gärna och ett och ett halvt år senare fick jag hålla boken i handen för första gången.

Vad händer med ett bokmanus efter att det har blivit godkänt för publicering?

Redaktören kommenterar manuset, sedan skickas det fram och tillbaka mellan mig och (i mitt fall) henne tills det är så felfritt som möjligt. När alla delar av manuset fungerar som de skall, och språkfelen är rättade, ges manusbunten till den som ska illustrera boken. När boken är illustrerad och layoutad skickas den till tryckeriet, och sen ges den ut. Hela processen tar mycket längre tid än man skulle tro.

Ändras texten mycket från det första inskickade manuset?

Ibland, ibland inte. Den falska Bernice ändrade jag nästan inte alls, Irene och Sedelsugen skrev jag om fyra gånger innan den blev rätt.

När började du kalla dig för författare? Var det svårt?

Jag vågade kalla mig författare på riktigt efter att jag skrivit Irene och sedelsugen, den andra boken om Patrik och Pensionärsmakten. Ännu idag, efter fyra böcker, kan jag vara lite förundrad över att jag faktiskt får och kan göra det här på riktigt.

Har du fått råd eller vägledning av mer erfarna kolleger? Vilka råd har varit värdefullast för just ditt skapande?

Små råd droppar in hela tiden. Mest värdefullt har det nog varit att inse att skrivandet inte alltid går som en dans för andra heller. Vi författare kämpar ofta med samma saker, för mig är det viktigt att få ingå i den gemenskap som uppstår mellan barn- och ungdomsbokskapare.

Kan du leva på ditt författarskap? Om inte, hur balanserar du mellan skrivande och annat arbete?

Just nu lever jag helt och hållet på mitt författarskap, tjoho! Det känns lyxigt och roligt.

Har du fått stipendier eller priser? Hur kändes det? Hur påverkade det ditt författarskap?

Jag har fått många projektstipendier och några arbetsstipendier. Jag tror jag skulle skriva ändå, men det skulle gå oändligt mycket långsammare. Tack vare stipendierna har jag haft möjlighet att ta mitt författande på allvar.

Jag har vunnit några priser, 2003 fick jag första pris i Arvid Mörne-tävlingen och första pris i Studenthälsans skrivtävling, och 2014 fick jag ett hederspris i Fontana Medias barnbokstävling. Det är mycket uppmuntrande att vinna priser.

Har du kontakt med dina läsare? Kan man skriva till dig om man har en fråga om dina böcker?

Man får gärna skriva till mig om man har frågor om mina böcker. Jag brukar ha kontakt med mina läsare dels när jag åker runt på skolbesök, dels om de skriver e-post eller instagrammar bilder åt mig. Det är värdefullt och roligt att se att någon faktiskt läser det jag skriver.

Intervju med Mia Franck

Vi kör igång vår intervjuserie med våra medlemmar igen! Först ute som septemberbloggare är författaren Mia Franck, som snart kommer att ha avslutat sin Martrilogi. Hon skriver också en frekvent uppdaterad blogg om skrivande – en guldgruva för alla som är intresserade av skrivande och litteratur.

mia_fibul_sept2015

Mia Franck (Illustration av Jenny Wiik)

När bestämde du dig för att bli författare? Vad var det som påverkade ditt beslut?

Jag sjöng mina första berättelser. De handlade om vad som fanns utanför bilfönstret. Då var jag himla liten.

Mamma sa att jag var fem år när jag sa att jag vill bli författare första gången. Det minns jag inte.

Men egentligen är det väl så att man börjar med att läsa innan man vill bli författare.

Det jag på allvar bestämde mig för var att skriva och det gör jag också. På fler sätt än som författare.

Vad läste du själv när du var barn/ung? Vilken var din favoritbok när du själv var barn/ung?

Jag läste som jag gör nu. Allt möjligt. Serier t.ex. Fantomen, romaner allt mellan Kulla-Gulla och Dracula, tidningar som Eos och Husis, brev från mormor och kompisar (väldigt olika sorts brev det). Skräck, fantasy, realistiskt, bilderböcker för olika åldrar och lyrik. Och favoritbok som fortfarande håller för omläsning är Vem ska trösta knyttet?

Hur föds en ny berättelse?

Jag får en fix idé. Eller hör en röst. Ibland är det något jag råkar höra eller se som påbörjar berättelsen. Men oftast så kan jag börja var som helst och så skriver jag. Jag tror att det finns möjliga idéer i allting.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

För att få ett råmanus så tar det några månader, bara jag får skrivtid. Det är skrivandet efter det som drar ut på tiden. Men ungefär ett år per bok har jag haft på mig för min martrilogi. Och då talar jag om aktiv skrivtid. Det finns också pauser då manus vilar av olika orsaker.

Var kommer alla dina idéer från?

Varifrån som helst. Martrilogin börjar med att jag höll i en snöglob som innehöll ett pariserhjul och ett Eiffeltorn. Den bok jag börjat på efter trilogin började med en berättelse ur verkligheten som jag gör om till min. Men idéer är ingenting, dem kan man få bara man tittar på saker från ett lite annat perspektiv – sen gäller det att göra något av dem och hoppas på att de håller för längre texter.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skrivande/illustrerande?

Jag är doktor i litteraturvetenskap. Jag är också utbildad inom tryckeribranschen. Dessutom är jag bibliotekarie. Allt handlar om böcker på något vis, så absolut, jag har nytta av det jag ägnat mig åt. I synnerhet litteraturvetenskapen.

Har du gått skrivkurser? Vad fick du ut av det?

Jag har gått mängder av skrivkurser. Numera går jag färre, åker hellre på reteats om jag har råd. Däremot håller jag själv skrivkurser. Det jag framför allt gillar med skrivkurser är att någon ger mig ”regler” som jag ska förhålla mig till. Det mest kreativa som existerar är att ha ramar, hur märkligt det än låter.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Ibland går jag omkring bara, iakttar. Och jag tror att man ska skriva någon annanstans än där man vanligen sitter. Bara ta med sig papper och penna och placera sig på en parkbänk eller i en buss. Skrivandet får liv med nya vinklar.

Visar du dina texter åt någon innan du skickar dem till förlag?

Ja. Jag håller mig med en samling riktigt häftiga läsare som jag inte vill vara utan. De berättar både var det brister och var det funkar. Då kan jag skriva mer. Jag tror att skrivandet, för mig, fungerar bäst om jag upplever att jag finns i ett sammanhang, där jag kan prata om vad jag håller på med.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Jo det har jag. Det kändes skit. Ända till den sista refuseringen som också var ett samtal där jag förstod att ja mitt sätt att skriva bra, berättelsen jag skrivit var det inte. Jag nämnde min idé om martrilogin och fick bra respons, sen gick jag hem och skrev klart. När Martrådar var färdigskriven så tänkte jag att den här håller.

Det jag lärde mig av kombinationen refuserad och antagen är att det manus du skickar in är ett förslag, och förslag måste jobbas om. Och om igen.

Hur debuterade du som författare?

Jag debuterade 2013 med Martrådar. Och med ett luddigt löfte om att det skulle bli en trilogi. Det är troligen något av det sjukaste jag hittat på att göra. Doktorsavhandling var lätt i jämförelse. Men eftersom jag har skrivit den sista boken i trilogin så tycker jag att jag klarat det.

Vad händer med ett bokmanus efter att det har blivit godkänt för publicering? Ändras texten mycket från det första inskickade manuset?

Det beror på vad ”mycket” betyder. Men nej, inte mycket. Det finns partier som jag skriver om och genomgående skriver jag bort oklarheter och annat som blir onödigt försvinner. Det stora redigeringsarbetet har jag ändå gjort innan jag skickat iväg texten. Ändå händer det förstås en hel del medan manuset åker av och an mellan mig och förlaget innan det blir bok. Och allt som händer gör att det blir en bättre text.

När började du kalla dig för författare? Var det svårt?

Jag kallar mig författare när jag befinner mig i en situation som kräver att det är vad jag kallar mig. Nej det var inte svårt. Det svåra är att hålla författaren på avstånd medan jag skriver text, för just då är jag bara en som skriver.

Har du fått råd eller vägledning av mer erfarna kolleger? Vilka råd har varit värdefullast för just ditt skapande?

Det bästa rådet var att jag måste inte bara ha författaren på avstånd utan också litteraturvetaren medan jag skriver. Först behöver jag få berättelsen, sen kan analytikern kliva fram och försöka får ordning på allting. När jag lärde mig stänga av litteraturvetaren under skrivprocessen hände det spännande saker med min text, den blev mer levande. Däremot är alltså litteraturvetaren en tillgång när jag väl skrivit. Det kanske låter som om jag delade upp mig i olika personer, och det kanske jag gör. Åtminstone i olika sorters expertis.

Kan du leva på ditt författarskap? Om inte, hur balanserar du mellan skrivande och annat arbete?

Det beror på vad man menar med leva på författarskap. Jag har stipendium och diverse uppdrag av vilka flera är sådana jag fått för att jag är författare. Och jag lever på den kombinationen. Inte särskilt fett, men det går.

Har du fått stipendier eller priser? Hur kändes det? Hur påverkade det ditt författarskap?

Ja det har jag. Stipendier och pris för en novell i Solveig von Schoultz-tävlingen. Stipendierna ger mig skrivro. Pris gör mig på gott humör. Och den första boken, Martrådar, finns på IBBYs honour list 2014.

Har du kontakt med dina läsare? Kan man skriva till dig om man har en fråga om dina böcker?

Jag har besökt flera skolor och det gillar jag, både högstadier och gymnasier. Jag deltar också i diverse tillställningar för författare, mässor och annat. Javisst, jag svarar på frågor om mina böcker och skrivande, jag svarar på frågor över huvud taget och om jag inte svarar på en fråga så brukar jag ändå säga något.

Vilken bok skulle du ha velat skriva?

Hilary Mantels Wolf Hall. Fast jag vill inte ha skrivit den. För jag tänker medan jag läser den, vilket himla jobb. Alltså jag gör mycket research själv, men pust att ta sig an Cromwell och göra honom mänsklig. Det är häftigt. Eller sen kunde jag tänka mig att skriva som George R.R. Martin. Fast nej. Jag skulle oroa mig för vem jag ska göra mig av med bland karaktärerna. I och för sig kunde jag tänka mig att ha skrivit Sandvargen av Åsa Lind, men samtidigt tror jag inte att jag är i rätt sinnesstämning för såna funderingar. Allt av Tove Jansson vill jag också ha skrivit. Världens chans att få veta vad som verkligen finns i Muminmammans väska.

Poängen är väl att böcker som jag skulle ha velat skriva skulle jag aldrig skriva för de är inte vad jag vill berätta.

Intervju med Cara Knuutinen

Aprils månadsbloggare är illustratören Cara Knuutinen!

caraknuutinen

Cara Knuutinen (illustration: Jenny Wiik)

När bestämde du dig för att bli illustratör? Vad var det som påverkade ditt beslut?

Att bli illustratör var en dröm jag hade redan som barn. Under lågstadiet funderade jag visserligen en tid på att bli veterinär, men illustrerandet vann, och det har jag inte ångrat en dag. Jag har studerat på Konstindustriella högskolan och utbildat mig till lärare i konstfostran, men jag visste redan under studierna att det är barnboksillustration som jag vill jobba med. Det var ett större illustrationsprojekt, som jag fick under studietiden, som fick mig att märka hur mycket jag älskar det här yrket. Jag jobbade en tid som konstlärare, vilket var jättetrevligt, men att ha, eller ta emot, ett stort illustrationsprojekt samtidigt som man jobbade heltid, var tidsmässigt svårt. Illustrationsprojekten till läromedel är ofta ganska arbetsdryga och har en strikt deadline vilket gör att man inte riktigt vill hinna med ett annat jobb vid sidan om. Så efter mammaledigheten bestämde jag mig för att satsa på illustration. Jag vikarierar dock en del vid sidan om illustrerandet och det har fungerat jättebra. Dessutom har jag haft nytta av båda yrkena i bådadera jobben.

Vad läste du själv när du var barn? Vilken var din favoritbok när du själv var barn?

Jag har alltid älskat bilderböcker. Som barn var mina favoriter ”Grisen som blev glad”, Tove Janssons ”Hur gick det sen” och Elsa Beskows böcker. Jag älskade även att titta på Rudolf Koivus, Arthur Rackhams och John Bauers bilder. Vi läste både svensk- och finskspråkiga barnböcker i mängder, klassikers, sagor och grekiska mytologier. Astrid Lindgrens böcker, Sagan om ringen och Narnia hörde och hör fortfarande till mina favoriter.

Hur föds en ny illustration?

Redan då jag läser manuset börjar jag se en massa bilder och börjar fundera på hurdana bilder man kunde rita till den, i vilken stil och med vilken teknik. Efter att jag läst manuset flera gånger, gör jag en storyboard på hela berättelsen där jag försöker växla med olika sorters kompositioner och perspektiv. Efter det börjar jag skissa på bilderna. Det som jag tycker är viktigt, är att bilderna, förutom stöder texten, även lever ett eget liv och innehåller något nytt, sådant som inte nämns i texten. De ska ge en extra krydda till helheten, något som väcker intresset och nyfikenheten att studera bilderna.

Jag ritar mina bilder för hand och gör dem alltid 20-50% större än vad de blir i boken. På så sätt är det lättare att rita små detaljer etc. Det är planerandet och ritandet av skisserna som tar den största tiden. Man söker inspiration och idéer från böcker, tidningar, nätet och naturen; ja nästan varifrån som helst. Såklart kan även manusets innehåll påverka var du söker inspiration. Till boken ”Saga Blom och djungelspöket” var Kaisaniemis botaniska trädgård en stor inspirationskälla.

Då alla skisser är färdiga, målar jag de slutgiltiga bilderna. Jag använder främst akvarellfärger. Med åren har jag lärt mig exakt vilka färger, penslar, pennor och papper känns bäst för mig. Ibland hittar man någon ny skatt i materialväg som ger en massa inspiration.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

Att illustrera en bilderbok på 32 sidor tar för mig 3-6 månader. Det beror mycket på hur detaljrika bilderna är. Då jag ritade Saga Blom-böckerna så tog ritandet extra länge eftersom bilderna skulle innehålla en massa växter vilka skulle ritas realistiska. Det behövdes ganska mycket förhandsstudier om växterna, hur de ser ut och var de växer. Efter att man skissat och målat de slutgiltiga bilderna, så ska de ännu skannas och färggranskas. Sedan ska layouten till boken göras vilket även tar sin tid. Allt som allt tar det minst 6 månader. Ofta har man flera projekt samtidigt på gång, vilket gör att man inte kan koncentrera sig enbart på bilderboken, hur mycket man än skulle vilja det. Detta förlänger tiden ännu mer.

Var kommer alla dina idéer från?

Mina idéer kommer varifrån som helst, från en bild, naturen, en händelse, ett föremål… Plötsligt bara ploppar den fram. Ibland kan man vara i lås med en bild, alltså hur den ska ritas, då måste man bara ha tålamod och vänta. Lösningen brukar hoppa fram då man minst anar. För mig brukar det ofta hända då jag är ute och går och tänker på något helt annat. Plötsligt vet man bara hur bilden ska se ut. Det är fantastiskt.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skapande?

Jag har studerat på Konstindustriella högskolan på linjen konstfostran. Jag är alltså till utbildningen bildkonstlärare. Under studierna läste vi konsthistoria samt jobbade med en massa olika konsttekniker såsom fotografering, film, målning, grafik, ritning och skulptur. Jag specialiserade mig på barnkultur, barnböcker och illustration. Så jovisst, har jag haft stor nytta av mina studier. De pedagogiska studierna och lärararbetet har varit till nytta speciellt vid illustrerandet av läromedel. Men såsom i alla arbeten så lär man sig hela tiden något nytt. Det är nog främst genom att illustrera flera böcker som man får erfarenhet och lär sig bättre att se helheten, redan i ett tidigt skede.

Varje illustrationsprojekt är som ett nytt äventyr, där man måste prova sig fram, söka rätt stämning, rätta färger och rätt komposition. Det här är ett yrke där man aldrig är helt färdigtutbildad. Och det är just det som är så roligt.

Visar du dina texter/bilder åt någon innan du skickar dem till förlag?

Jag visar alltid mina skisser till redaktören och författaren innan jag gör det slutgiltiga bilderna. Helt i början av planerandet, då jag är väldigt inne i arbetsprocessen och lite söker stil och helhet så vill jag inte visa bilder, men senare då skisserna börjar bli klara, visar jag dem och diskuterar gärna med illustratörsvänner och med författaren. Jag har illustrerat flera böcker som Anna Gullichsen har skrivit, så med henne diskuterar och planerar jag mycket under hela illustrationsarbetet, alltså redan då jag börjar planera bilderna. Vi är även en grupp illustratörer som träffas så där halft regelbundet. De träffarna är jätte viktiga och givande. Vi ger varandra feedback, råd, stöd, och inspiration.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Jag kan få inspiration lite varifrån som helst. Man ska vara öppen för idéer och titta runt sig. Man vet aldrig varifrån man kan hitta den nya varelsen till en bok: på stan, i metron, på stranden eller i en trädgren…

Jag lånar eller köper en hel del barnböcker. Om jag är på resa så går jag alltid till bokhandeln och så fotar jag sådant som jag kan ha nytta av i illustrationsarbetet. Jag samlar på material som jag kan använda i bilderna. Och så googlar jag mycket. Varje gång jag hittar en bild som tilltalar mig, så sparar jag den. Jag har flera minnesstickor fulla med bilder. Det är jättepraktiskt att kolla bland dem, speciellt då jag illustrerar läromedel, eller då jag söker inspiration. Andra illustratörers bilder kan också ge inspiration. Till mina stora illustratörsfavoriter hör Edmund Dulac, Arthur Rackham, John Bauer, Eva Eriksson, Pija Lindenbaum och Rebecca Dautremer.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Jag har en gång skickat in ett manus. Det kom så långt att man bad mig skriva om det ett antal gånger, men sist och slutligen blev det refuserat. Det kändes verkligen inte roligt, men man lärde sig av processen. Efter det har jag främst hållit mig till att illustrera andras texter. Men jag drömmer om att en dag komma ut med en barnbok som jag också skrivit.

Hur gick det till när din första bok blev publicerad?

Mitt första illustrationsprojekt var ”Nallekerhon esikoulu”. Det var en förskolebokserie på 12 böcker samt en massa rekvisita till den, såsom planscher, små bilderböcker, spel och kort. Det här projektet gjorde jag under studietiden. På skolans infotavla hängde en lapp var man sökte en illustratör. Jag skickade in provbilder, såsom det ofta brukar göras i läromedelprojekt. Jag blev såklart jätteglad då jag hörde att jag blivit vald. Genom författaren fick jag även andra stora läromedelsillustrationsprojekt. Mitt första bilderboksprojekt var ”Piilolaakso”, förf. Pamela Mandart (”Den hemliga dalen”). Författaren hade sett mina illustrationer och ville att jag skulle illustrera hennes manus. Boken kom ut 2007 på Schildts.

Intervju med Jenny Wiik

I mars kommer Jenny Wiik att vara månadens bloggare. Och nu tänker hon inte mera skriva om sig själv i tredje person – eftersom det är hon som också har hand om FIBUL:s webb och skriver dessa inlägg.

jennyFibul

Jenny Wiik (Illustrerad av densamma)

När bestämde du dig för att bli illustratör/författare? Vad var det som påverkade ditt beslut?

Illustration halkade jag in på i slutet av tonåren. Först fixade min pappa ett par jobb åt mig, till exempel för YLE som han jobbade för på 90-talet, och för FDUV. Gjorde teckningar till liverollspelsprojekt och liknande. Min plan var att bli bildkonstnär, så jag tog kanske inte illustrerandet på så stort allvar, vilket var ett misstag, för det innebar att jag inte ansträngde mig så mycket. Samtidigt hade jag enorma problem med att veta hur jag skulle vara som bildkonstnär, eftersom jag inte hade kommit in på konsthögskolor (på första försöket, vilket inte är ovanligt, men det tog på självförtroendet, och av någon anledning begrep jag inte att söka fler gånger). Sen har det bara rullat på med beställningar lite då och då. Men år 2007 tog jag ett steg mot att bli mer proffessionell, fixade hemsida, sökte nya jobb mer aktivt, gick med i Illustratörer i Finland.

När det gäller att skriva så har det varit en minst lika slingrig väg. Har alltid skrivit dagbok och gillat att hitta på fantasihistorier. Spelade rollspel som tonåring, och det tillfredställde behovet att hitta på. I 20-årsåldern flög det plötsligt bara i mig att försöka skriva litterärt. Jag minns till och med vilken dag det var och vad som hände. Jag åkte spårvagn i Helsingfors, såg en man gå ute på gatan, och slogs av en enorm lust att beskriva det ögonblicket. När jag kom fram till min destination slet jag fram en massa post-it-lappar och skrev texten på dem. Sen när jag gick i konstskola skrev jag en novell av det, och fick feedback av läraren att det var en ”litterär text”. Så jag skrev på när jag hade tid och inspiration. När mitt andra barn föddes 2008 tog jag ett medvetet beslut att jag ville ge ut en bok. Jag ville skriva något som jag själv kunde illustrera, och satte igång med att skriva färdigt en fantasytext. Den publicerades sedan 2012 med titeln Bildbindaren.

Vad läste du själv när du var barn/ung? Vilken var din favoritbok när du själv var barn/ung?

Samma som många andra: Den oändliga historien sa jag alltid att var min favorit. Läste också Narnia-böckerna och Trollkarlen från Oz-serien, senare alla David Eddings fantasyböcker. Och mycket annat. Läste framför allt mycket serier.

Hur föds en ny berättelse?

Långsamt. Först får man en tanke, om en person eller en miljö. Sen en känsla och en atmosfär. Sen börjar man fundera på varför det känns så, och en scen växer fram. Efter det: mycket arbete för att få fram en hel berättelse.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

Bildbindarens första idéer kommer från åren 2006-2007. Boken kom ut 2012, så fem-sex år. Det jag skriver på nu började från en enkel skrivövning jag gav mig själv på våren 2012. Är mitt uppe i att redigera texten nu, och har inte ännu skickat den till förlaget. Men snart så. Sen får man se vad som händer.

Var kommer alla dina idéer från?

Livet. Och andras berättelser. Bilder. Känslor. Händelser. En tanke möter en annan på ett helt slumpartat vis. Samtidigt har man vissa tankemönster och sätt att komma in i skapandet.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skrivande/illustrerande?

Ett år bildkonst, en magisterutbildning i konstvetenskap (på fyra år, är lite stolt över det, hehe), och nio år av forskarstudier i samma ämne. Jag har plockat massor av intressant ur konsthistoria till Bildbindaren, så ja, jag har haft nytta av det. Och att man lär sig självdisciplin när man studerar. Konstvetenskap har förstås påverkat mitt illustrerande också, men eftersom det akademiska är teoretiskt och inte praktiskt, så är påverkan kanske mer indirekt.

Har du gått skrivkurser? Vad fick du ut av det?

Några enstaka helger, men efter att Bildbindaren var klar. Det gav en gemenskap, massor av inspiration och självförtroende.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Jag är urdålig på övningar och sånt, kastar mig bara in i saker. Kommer lätt in i flow om jag får jobba ostörd. Det finns en ljuvlig sorts upptäckar-flow man kan få när man drar fram böcker ur hyllan, googlar på wikipedia och antecknar i sitt skrivhäffte. Inspiration kan slå till nästan när som helst av vad som helst, så försöker sällan styra det. Men att sitta som passagerare i en bil brukar alltid göra att idéerna börjar spruta ur en. En dusch är också en klassiker. I duschar föds massor av idéer.

Visar du dina texter åt någon innan du skickar dem till förlag?

Ja. Bildbindaren lästes av en god vän. Det manuset jag skriver på nu har lästs och kommenterats av en lektör/skrivcoach som jag anlitade själv. Kände att jag behövde det den här gången.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Nej, faktiskt inte riktigt refuserad. Min första version av Bildbindaren antogs inte direkt, men jag fick mycket utförliga kommentarer, var och pratade med redaktören, och gjorde ändringar två gånger innan den antogs.

Hur debuterade du som författare/Illustratör? / Hur gick det till när din första bok blev publicerad?

Som jag skrev ovan antogs inte manuset direkt. Men jag bearbetade texten i ett år tills den antogs. Jag arbetade också länge med omslaget och insidesillustrationerna. Omslaget gjorde jag vintern-våren 2011-2012, och det togs emot helt oförändrat, trots att jag hade väntat mig att få göra ändringar. De svartvita illustrationerna gjorde jag till största delen i juli 2012 när jag hade semester från min forskningstjänst. Jag jobbade helt galet mycket de veckorna… Boken gick till tryck i september, och kom ut just före bokmässan i Helsingfors, i oktober. Det var omtumlande, men jag hade så mycket jobbstress i mitt dagjobb också, så hann inte riktigt känna efter hur det var egentligen. 2012 var ett fullspäckat år…

Vad händer med ett bokmanus efter att det har blivit godkänt för publicering? Ändras texten mycket från det första inskickade manuset?

Ja. Den första versionen av Bildbindaren är knappt samma bok som den publicerade versionen. Men det här varierar säkert mycket för varje bok och författare.

När började du kalla dig för författare? Var det svårt?

Jag tvingade mig själv att tänka att jag var författare för att få färdigt det där första manuset. Tänkte att det är allvar nu. Annars hade jag kanske inte orkat. Sen är det väl så att man ska ha publicerat två böcker för att få vara med i författarföreningar. Men nu skriver jag bara för att jag vill och har lust. Har inte någon större strävan efter att få kalla mig författare. Ser kanske mig själv främst som illustratör, och det är helt oproblematiskt, eftersom jag tjänar pengar på att illustrera. Men grubblar nog på titlar och identitet ofta. Har varit så kluven mellan olika fält länge. Så det är nog min grej: att vara i mellanrummen, både det ena och det andra. Just nu är jag också väldigt intresserad av speldesign.

Har du fått råd eller vägledning av mer erfarna kolleger? Vilka råd har varit värdefullast för just ditt skapande?

Javisst, men främst genom att läsa deras bloggar! Och på de skrivkurser jag varit på har jag fått massor av bra tips. En insikt som jag fått, som jag inte minns varifrån den kommer exakt, är nog att ingen text är perfekt, eller bra direkt. Att det krävs massor av arbete för att få fram något bra. Jag är lite lat, så försöker alltid komma undan på enklast möjliga sätt. Men ibland är det bara är hårt arbete som för en framåt.

Kan du leva på ditt författarskap? Om inte, hur balanserar du mellan skrivande och annat arbete?

Just nu ja, har ett stipendium. Men om några månader vet jag inte. Försöker jonglera mellan illustration/konst och skrivande.

Har du fått stipendier eller priser? Hur kändes det? Hur påverkade det ditt författarskap?

Ja, för skrivande ett par mindre, för illustrerande dito. Har också fått ett konststipendium utan att söka det! Och fick debutantpris 2013. Allt sånt gör att man känner sig mindre usel. Mycket uppmuntrande är det, och fint. Men stipendier räcker så kort tid och är svåra att leva på.

Har du kontakt med dina läsare? Kan man skriva till dig om man har en fråga om dina böcker?

Har pratat för några skolklasser, och svarat på ett par mail. Men inte så mycket mer. Man kan skriva till jennykwiik [at] gmail.com om man vill fråga något! Man får gärna också gå in och läsa på min blogg om man är nyfiken.

Vilken bok skulle du ha velat skriva?

Har väldigt svårt att svara på en sådan fråga. Jag vill bara skriva mina egna böcker. Beundrar förstås en massa författare och deras verk, och är alltid lite avundsjuk när någon lyckats skriva något riktigt bra. Men är allmänt sett en person som har väldigt lite ”idoler”. Försöker rikta all beundran och avund till inspiration. Av bra konst får jag alltid lust att skapa själv.

Intervju med Maria Turtschaninoff

Under hösten 2014 vann Maria Turtschaninoff både Svenska Yles litteraturpris och Finlandia Junior med sin senaste roman Maresi. Vi är mycket FIBUL-stolta över Marias framgångar. Maria har svarat på samma frågor som våra höstbloggare, och här kommer alltså årets första intervju!

/Webb-Jenny

mariaturtschaninofffibul

Maria Turtschaninoff (Illustration: Jenny Wiik)

När bestämde du dig för att bli författare? Vad var det som påverkade ditt beslut?

Jag bestämde mig redan som barn. Men det var en hemlig dröm, jag ville inte att de vuxna skulle blanda sig i den alls så jag sa att jag ville bli djuphavsdykare eller balettdansös.
Jag tror att jag ville bli författare för att jag med alla medel ville komma så djupt som möjligt in i böckernas magiska värld.

Vad läste du själv när du var barn/ung? Vilken var din favoritbok när du själv var barn/ung?

Jag läste nog allt jag kom över, helst fantasy om jag kunde men också Fem-böcker, hästböcker, mammas och mormors gamla flickböcker, pappas pojkböcker, allt. Jag älskade Narnia, Anne på Grönkulla, Den oändliga historien, Sagan om ringen, Trollkarlens slott mfl.

Hur föds en ny berättelse?

Ja säg det! Jag tror det är det närmaste magi jag kan komma i mitt verkliga liv. Först finns ingenting alls. Sen några små frön som gror och vecklar ut blad och jag vattnar och gödslar allt jag förmår och så småningom står en hel skog framför mig.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

Det varierar mycket, bland annat beroende på bokens längd. Men från det att jag får den allra första idén till att jag ens börjar skriva tar det ofta flera år. Sedan tar själva skrivprocessen 1-2 år plus ungefär ett års redigeringsarbete i samarbete med förlaget.

Var kommer alla dina idéer från?

Från allt jag någonsin sett, läst eller upplevt.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skrivande?

Jag har studerat humanekologi, engelska och journalistik. Jag tror inte att det direkt hjälpt mitt konkreta skapande, däremot har min syn på människa och miljö naturligtvis färgat det jag skriver. Jag skriver ju om det som jag tycker är viktigt och angeläget.

Har du gått skrivkurser? Vad fick du ut av det?

Jag har gått en kurs i att skriva för barn och unga på Axxell. Det gav mig självförtroendet jag behövde, kicken: jag kanske kan klara av det här. Jag är inte fullt så dålig som jag tror.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Jag går alltid omkring med en anteckningsbok i väskan och för anteckningar löpande. Jag skriver ner allt möjligt, från idéer till textsnuttar till observationer och namn, utan att bedöma om det är bra eller dåligt. Sen letar jag igenom dessa anteckningar när jag bygger en berättelse. Omkring 10% av det jag antecknar kommer slutligen med i någon färdig bok. Resten är som att öva skalor eller träna sig i att dribbla en boll: nödvändigt för att jag skall bli bra på mitt hantverk, men det är ett arbete som inte syns utåt så mycket.

Visar du dina texter åt någon innan du skickar dem till förlag?

Jag brukar låta en eller två betrodda läsare läsa igenom när jag känner att jag kommit så långt jag kan på egen hand.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Flera gånger. Jag kände mig usel, missförstådd, krossad. Sen skrev jag om och skickade in på nytt  tills jag blev antagen.

Hur debuterade du som författare/Illustratör? / Hur gick det till när din första bok blev publicerad?

Jag blev alltså refuserad flera gånger, av bägge de två stora förlagen. Av Söderströms fick jag konstruktiv kritik, och skrev om, och skrev om, och skrev om. Under den processens gång lärde jag mig just att skriva om, att en text inte är färdig genast (vilket jag trodde).

Vad händer med ett bokmanus efter att det har blivit godkänt för publicering? Ändras texten mycket från det första inskickade manuset?

Vi brukar fila på texten mycket, min redaktör och jag. Minst två, ofta tre eller fyra vändor tar texten från det att jag lämnat in den tills att den går i tryck. Förändringarna har hittills inte varit stora, inte t.ex. byte av berättarperspektiv eller så, men det är frågan om mycket viktigt finslipande. En scen som inte känns trovärdig. Ett replikskifte som faller ur. Ett slut som kommer för snabbt.

När började du kalla dig för författare? Var det svårt?

Det var mycket svårt. Men min man fick mig att våga göra det efter att jag börjat publicera mig. Alltid då jag presenterade mig för någon som journalist lade han till ”och författare”. Till sist började jag göra det själv också. Idag är det en självklar del av min identitet: det är författare, och inget annat, som jag är.

Har du fått råd eller vägledning av mer erfarna kolleger? Vilka råd har varit värdefullast för just ditt skapande?

Det senaste jag fick var av Märta Tikkanen då jag vunnit Finlandia Junior: Skaffa dig något fint som varje vardag påminner dig om pris och glädje, skrev hon till mig! Och det goda rådet har jag absolut följt!

Kan du leva på ditt författarskap? Om inte, hur balanserar du mellan skrivande och annat arbete?

Just nu har jag förmånen att kunna göra det, tack vare ett tvåårigt arbetsstipendium från Svenska kulturfonden. Jag drygar ut kassan med skolbesök och andra små uppdrag.

Har du fått stipendier eller priser? Hur kändes det? Hur påverkade det ditt författarskap?

Jag har fått både och och det har påverkat mig på två sätt. Det första projektstipendiet fick jag när jag ännu inte ens gett ut en bok, och det var den spark i baken jag behövde: någon annan tror på att jag kan avsluta det här manuset. Nu måste jag verkligen bevisa att jag kan det också. Sen har de priser och stipendier jag sedermera fått gett mig den ekonomiska trygghet jag behövt för att kunna skriva. Och Finlandia Junior förra året var nog en mycket fin sak, som fick mig att känna att allt det där ensamma slitet och tvivlet kanske är värt det.

Har du kontakt med dina läsare? Kan man skriva till dig om man har en fråga om dina böcker?

Man får gärna mejla mig, men jag uppmanar alla skolelever som skriver författarporträtt och annat att först göra research online och se vad de kan få fram för information den vägen. Om det sedan finns frågor de inte hittar svar på är de välkomna att skriva till mig och fråga.

Vilken bok skulle du ha velat skriva?

Många! Jag älskar att hitta böcker som får mig att känna att den här historien önskar jag att jag skrivit. Det inspirerar mig. Som barn var det böcker som Narnia och Sagan om Ringen.

Vilka fem böcker i din genre skulle du rekommendera att man läser?

Oj. Oj oj oj. Bara fem? Min genre är fantasy, men det finns fantasy för så många olika ålders och sorters läsare.

Fem barnfantasyböcker jag vill rekommendera kunde vara t.ex.:

Trollkarlens slott (numera Det levande slottet) av Diana Wynne Jones
Den oändliga historien av Michael Ende
Prydain-krönikan av Lloyd Alexander
Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman
Tulavall-böckerna av Irmelin Sandman Lilius

Och för unga och vuxna läsare skulle jag just idag rekommendera:

Stardust av Neil Gaiman
Earthsea-böckerna av Ursula K. LeGuin
Castle Waiting I och II av Linda Medley
Among Others av Jo Walton
The Brides of Rollrock Island av Margo Lanagan

Frågar någon en annan dag är det säkert helt andra böcker jag kommer att tänka på!

Har dina böcker blivit översatta? Till vilka språk? Hur kändes det?

Fyra av mina böcker har utkommit på finska, en av dem även på danska. Maresi skall utkomma på danska, tyska, engelska och rumänska och två kommande böcker kommer också att utkomma på engelska. Det känns oerhört spännande och roligt – världen öppnar sig plötsligt på ett helt annat sätt.