månadsarkiv: mars 2015

Konstnärers ekonomi

bild(2)

Konstnärers ekonomi är ett ämne som jag, månadens bloggare, vet ganska mycket om. Jag har både levt som konstnär och forskare i ett humanistiskt ämne (vilket inte skiljer sig mycket från det förstnämnda), och dessutom skrivit på en avhandling om just konstnärers ekonomi, närmare bestämt om konstnärsstipendier.

En av de intressantare empiriska undersökningarna jag läst om stipendier är en enkätundersökning av Centralkommissionen för konst (numera Centret för konstfrämjande) där de fått svar av konstnärer som sökt pengar av staten. Undersökningen är från 2006. Svaren från de konstnärer som fått avslag på sina ansökningar är intressanta. De visar på mycket ilska, illamående och ångest. Konstnärerna har inte varit blyga med sina uttryck heller, och jag kanske inte ska upprepa de värsta svordomarna här.

För tillfället är min avhandling om ämnet på paus, och jag lever på att vara författare och illustratör. Jag har ett litet stipendium som räcker till april ungefär, sen kommer jag att vara vårdledig igen (fick ett barn i maj förra året), och frilansa samtidigt. Jag ser inte så mycket fram emot tidspusslandet som det innebär, men det känns som om jag inte har något större val, medan jag väntar och hoppas på mer stipendier eller lyckas förhandla till mig fler illustrationsuppdrag. I augusti ska barnet till dagvård, och jag ska arbeta heltid. Jag vet precis vad jag vill göra i egenskap av konstnär, men jag har ingen aning om varifrån lönen ska komma. Har förhoppningar på stipendier, nya beställningar och försäljning. Men man vet ju inte hur det ska gå.

Den här veckan borde jag få ihop en ansökan, och en annan ska in före slutet av mars. Det är naturligtvis helt fantastiskt att det finns stipendier att söka, men det är mycket problematiskt när ens ekonomi är beroende av att lyckas få dem. Jag känner mig väldigt kluven. Å ena sidan är jag glad över de stipendier jag fått, å andra sidan önskar jag att jag kunde få pengar på något annat sätt, t.ex. så att jag någon gång i framtiden också får pension, och att jag inte behöver tävla om pengar med andra konstnärer, och att det inte vore så dåliga odds på ifall jag lyckas få lön.

Men så klart: arbetsmarknaden är inte en så lockande plats för någon numera. Det som varit normalt i konstbranschen, den prekära situationen med snutt- och projektjobb, har blivit vanligare i allt fler branscher. Och det är förstås inte bra. Man tar ju i varje fall en medveten risk när man satsar på ett yrke där det inte är norm att ha en fast anställning – ett yrke som är ett kall.

Eller varför väljer man egentligen att vara konstnär? För min egen del känns min fortfarande relativt korta arbetshistoria, så här i efterhand, som något som jag haft väldigt lite kontroll över. Jag hade inte mått bra om jag inte hade jobbat med illustration och skrivande. Jag känner att jag måste. Att det här är det jag är bäst på, och att det är något som förhoppningsvis kan ge andra glädje. Det är därför jag inte vill kämpa på med forskning mera. Jag brinner inte för det på samma sätt som jag brinner för att själv få skapa konst.

Hur kunde man då göra arbetssituationen bättre för konstnärer? Stipendierna finns för att statens kulturpolitik (och fondernas) går ut på att man anser att det är bra för samhället att konstnärer har förutsättningar att arbeta. Det finns inte tillräckligt med människor här för att konstnärer ska kunna leva på försäljning. Men samtidigt så har nog den digitala revolutionen förbättrat möjligheterna. Man kan arbeta i Finland, men sälja konst till någon på andra sidan jordklotet. Fast det innebär också konkurrens med miljontals andra skickliga konstnärer. Dessutom innebär stipendierna här att organisationerna stöder konstnärer på ett lokalt plan, och att dessa oftast då också arbetar för att skapa ett välmående konstliv lokalt. Och det vill vi ju ha, eller hur?

Jag vet inte hur vi ska göra stipendiesystemet bättre, men en mycket bra sak är när konstnärer själva organisarerar sig (FIBUL!), bygger nya nätverk, agerar och aktivt skapar nya sätt att arbeta – och få in pengar för sitt arbete. Det är också till stor hjälp när diverse myndigheter man möter har en förståelse för konstbranschen och prekariatet. Själv är jag med i FIBUL och andra konstnärsorganisationer för att jag hoppas att vi tillsammans kan skapa en situation där så många som möjligt kan skapa konst och så många som möjligt kan ha glädje av den.

Intervju med Jenny Wiik

I mars kommer Jenny Wiik att vara månadens bloggare. Och nu tänker hon inte mera skriva om sig själv i tredje person – eftersom det är hon som också har hand om FIBUL:s webb och skriver dessa inlägg.

jennyFibul

Jenny Wiik (Illustrerad av densamma)

När bestämde du dig för att bli illustratör/författare? Vad var det som påverkade ditt beslut?

Illustration halkade jag in på i slutet av tonåren. Först fixade min pappa ett par jobb åt mig, till exempel för YLE som han jobbade för på 90-talet, och för FDUV. Gjorde teckningar till liverollspelsprojekt och liknande. Min plan var att bli bildkonstnär, så jag tog kanske inte illustrerandet på så stort allvar, vilket var ett misstag, för det innebar att jag inte ansträngde mig så mycket. Samtidigt hade jag enorma problem med att veta hur jag skulle vara som bildkonstnär, eftersom jag inte hade kommit in på konsthögskolor (på första försöket, vilket inte är ovanligt, men det tog på självförtroendet, och av någon anledning begrep jag inte att söka fler gånger). Sen har det bara rullat på med beställningar lite då och då. Men år 2007 tog jag ett steg mot att bli mer proffessionell, fixade hemsida, sökte nya jobb mer aktivt, gick med i Illustratörer i Finland.

När det gäller att skriva så har det varit en minst lika slingrig väg. Har alltid skrivit dagbok och gillat att hitta på fantasihistorier. Spelade rollspel som tonåring, och det tillfredställde behovet att hitta på. I 20-årsåldern flög det plötsligt bara i mig att försöka skriva litterärt. Jag minns till och med vilken dag det var och vad som hände. Jag åkte spårvagn i Helsingfors, såg en man gå ute på gatan, och slogs av en enorm lust att beskriva det ögonblicket. När jag kom fram till min destination slet jag fram en massa post-it-lappar och skrev texten på dem. Sen när jag gick i konstskola skrev jag en novell av det, och fick feedback av läraren att det var en ”litterär text”. Så jag skrev på när jag hade tid och inspiration. När mitt andra barn föddes 2008 tog jag ett medvetet beslut att jag ville ge ut en bok. Jag ville skriva något som jag själv kunde illustrera, och satte igång med att skriva färdigt en fantasytext. Den publicerades sedan 2012 med titeln Bildbindaren.

Vad läste du själv när du var barn/ung? Vilken var din favoritbok när du själv var barn/ung?

Samma som många andra: Den oändliga historien sa jag alltid att var min favorit. Läste också Narnia-böckerna och Trollkarlen från Oz-serien, senare alla David Eddings fantasyböcker. Och mycket annat. Läste framför allt mycket serier.

Hur föds en ny berättelse?

Långsamt. Först får man en tanke, om en person eller en miljö. Sen en känsla och en atmosfär. Sen börjar man fundera på varför det känns så, och en scen växer fram. Efter det: mycket arbete för att få fram en hel berättelse.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

Bildbindarens första idéer kommer från åren 2006-2007. Boken kom ut 2012, så fem-sex år. Det jag skriver på nu började från en enkel skrivövning jag gav mig själv på våren 2012. Är mitt uppe i att redigera texten nu, och har inte ännu skickat den till förlaget. Men snart så. Sen får man se vad som händer.

Var kommer alla dina idéer från?

Livet. Och andras berättelser. Bilder. Känslor. Händelser. En tanke möter en annan på ett helt slumpartat vis. Samtidigt har man vissa tankemönster och sätt att komma in i skapandet.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skrivande/illustrerande?

Ett år bildkonst, en magisterutbildning i konstvetenskap (på fyra år, är lite stolt över det, hehe), och nio år av forskarstudier i samma ämne. Jag har plockat massor av intressant ur konsthistoria till Bildbindaren, så ja, jag har haft nytta av det. Och att man lär sig självdisciplin när man studerar. Konstvetenskap har förstås påverkat mitt illustrerande också, men eftersom det akademiska är teoretiskt och inte praktiskt, så är påverkan kanske mer indirekt.

Har du gått skrivkurser? Vad fick du ut av det?

Några enstaka helger, men efter att Bildbindaren var klar. Det gav en gemenskap, massor av inspiration och självförtroende.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Jag är urdålig på övningar och sånt, kastar mig bara in i saker. Kommer lätt in i flow om jag får jobba ostörd. Det finns en ljuvlig sorts upptäckar-flow man kan få när man drar fram böcker ur hyllan, googlar på wikipedia och antecknar i sitt skrivhäffte. Inspiration kan slå till nästan när som helst av vad som helst, så försöker sällan styra det. Men att sitta som passagerare i en bil brukar alltid göra att idéerna börjar spruta ur en. En dusch är också en klassiker. I duschar föds massor av idéer.

Visar du dina texter åt någon innan du skickar dem till förlag?

Ja. Bildbindaren lästes av en god vän. Det manuset jag skriver på nu har lästs och kommenterats av en lektör/skrivcoach som jag anlitade själv. Kände att jag behövde det den här gången.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Nej, faktiskt inte riktigt refuserad. Min första version av Bildbindaren antogs inte direkt, men jag fick mycket utförliga kommentarer, var och pratade med redaktören, och gjorde ändringar två gånger innan den antogs.

Hur debuterade du som författare/Illustratör? / Hur gick det till när din första bok blev publicerad?

Som jag skrev ovan antogs inte manuset direkt. Men jag bearbetade texten i ett år tills den antogs. Jag arbetade också länge med omslaget och insidesillustrationerna. Omslaget gjorde jag vintern-våren 2011-2012, och det togs emot helt oförändrat, trots att jag hade väntat mig att få göra ändringar. De svartvita illustrationerna gjorde jag till största delen i juli 2012 när jag hade semester från min forskningstjänst. Jag jobbade helt galet mycket de veckorna… Boken gick till tryck i september, och kom ut just före bokmässan i Helsingfors, i oktober. Det var omtumlande, men jag hade så mycket jobbstress i mitt dagjobb också, så hann inte riktigt känna efter hur det var egentligen. 2012 var ett fullspäckat år…

Vad händer med ett bokmanus efter att det har blivit godkänt för publicering? Ändras texten mycket från det första inskickade manuset?

Ja. Den första versionen av Bildbindaren är knappt samma bok som den publicerade versionen. Men det här varierar säkert mycket för varje bok och författare.

När började du kalla dig för författare? Var det svårt?

Jag tvingade mig själv att tänka att jag var författare för att få färdigt det där första manuset. Tänkte att det är allvar nu. Annars hade jag kanske inte orkat. Sen är det väl så att man ska ha publicerat två böcker för att få vara med i författarföreningar. Men nu skriver jag bara för att jag vill och har lust. Har inte någon större strävan efter att få kalla mig författare. Ser kanske mig själv främst som illustratör, och det är helt oproblematiskt, eftersom jag tjänar pengar på att illustrera. Men grubblar nog på titlar och identitet ofta. Har varit så kluven mellan olika fält länge. Så det är nog min grej: att vara i mellanrummen, både det ena och det andra. Just nu är jag också väldigt intresserad av speldesign.

Har du fått råd eller vägledning av mer erfarna kolleger? Vilka råd har varit värdefullast för just ditt skapande?

Javisst, men främst genom att läsa deras bloggar! Och på de skrivkurser jag varit på har jag fått massor av bra tips. En insikt som jag fått, som jag inte minns varifrån den kommer exakt, är nog att ingen text är perfekt, eller bra direkt. Att det krävs massor av arbete för att få fram något bra. Jag är lite lat, så försöker alltid komma undan på enklast möjliga sätt. Men ibland är det bara är hårt arbete som för en framåt.

Kan du leva på ditt författarskap? Om inte, hur balanserar du mellan skrivande och annat arbete?

Just nu ja, har ett stipendium. Men om några månader vet jag inte. Försöker jonglera mellan illustration/konst och skrivande.

Har du fått stipendier eller priser? Hur kändes det? Hur påverkade det ditt författarskap?

Ja, för skrivande ett par mindre, för illustrerande dito. Har också fått ett konststipendium utan att söka det! Och fick debutantpris 2013. Allt sånt gör att man känner sig mindre usel. Mycket uppmuntrande är det, och fint. Men stipendier räcker så kort tid och är svåra att leva på.

Har du kontakt med dina läsare? Kan man skriva till dig om man har en fråga om dina böcker?

Har pratat för några skolklasser, och svarat på ett par mail. Men inte så mycket mer. Man kan skriva till jennykwiik [at] gmail.com om man vill fråga något! Man får gärna också gå in och läsa på min blogg om man är nyfiken.

Vilken bok skulle du ha velat skriva?

Har väldigt svårt att svara på en sådan fråga. Jag vill bara skriva mina egna böcker. Beundrar förstås en massa författare och deras verk, och är alltid lite avundsjuk när någon lyckats skriva något riktigt bra. Men är allmänt sett en person som har väldigt lite ”idoler”. Försöker rikta all beundran och avund till inspiration. Av bra konst får jag alltid lust att skapa själv.