Vi kör igång vår intervjuserie med våra medlemmar igen! Först ute som septemberbloggare är författaren Mia Franck, som snart kommer att ha avslutat sin Martrilogi. Hon skriver också en frekvent uppdaterad blogg om skrivande – en guldgruva för alla som är intresserade av skrivande och litteratur.

När bestämde du dig för att bli författare? Vad var det som påverkade ditt beslut?

Jag sjöng mina första berättelser. De handlade om vad som fanns utanför bilfönstret. Då var jag himla liten.

Mamma sa att jag var fem år när jag sa att jag vill bli författare första gången. Det minns jag inte.

Men egentligen är det väl så att man börjar med att läsa innan man vill bli författare.

Det jag på allvar bestämde mig för var att skriva och det gör jag också. På fler sätt än som författare.

Vad läste du själv när du var barn/ung? Vilken var din favoritbok när du själv var barn/ung?

Jag läste som jag gör nu. Allt möjligt. Serier t.ex. Fantomen, romaner allt mellan Kulla-Gulla och Dracula, tidningar som Eos och Husis, brev från mormor och kompisar (väldigt olika sorts brev det). Skräck, fantasy, realistiskt, bilderböcker för olika åldrar och lyrik. Och favoritbok som fortfarande håller för omläsning är Vem ska trösta knyttet?

Hur föds en ny berättelse?

Jag får en fix idé. Eller hör en röst. Ibland är det något jag råkar höra eller se som påbörjar berättelsen. Men oftast så kan jag börja var som helst och så skriver jag. Jag tror att det finns möjliga idéer i allting.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

För att få ett råmanus så tar det några månader, bara jag får skrivtid. Det är skrivandet efter det som drar ut på tiden. Men ungefär ett år per bok har jag haft på mig för min martrilogi. Och då talar jag om aktiv skrivtid. Det finns också pauser då manus vilar av olika orsaker.

Var kommer alla dina idéer från?

Varifrån som helst. Martrilogin börjar med att jag höll i en snöglob som innehöll ett pariserhjul och ett Eiffeltorn. Den bok jag börjat på efter trilogin började med en berättelse ur verkligheten som jag gör om till min. Men idéer är ingenting, dem kan man få bara man tittar på saker från ett lite annat perspektiv – sen gäller det att göra något av dem och hoppas på att de håller för längre texter.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skrivande/illustrerande?

Jag är doktor i litteraturvetenskap. Jag är också utbildad inom tryckeribranschen. Dessutom är jag bibliotekarie. Allt handlar om böcker på något vis, så absolut, jag har nytta av det jag ägnat mig åt. I synnerhet litteraturvetenskapen.

Har du gått skrivkurser? Vad fick du ut av det?

Jag har gått mängder av skrivkurser. Numera går jag färre, åker hellre på reteats om jag har råd. Däremot håller jag själv skrivkurser. Det jag framför allt gillar med skrivkurser är att någon ger mig ”regler” som jag ska förhålla mig till. Det mest kreativa som existerar är att ha ramar, hur märkligt det än låter.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Ibland går jag omkring bara, iakttar. Och jag tror att man ska skriva någon annanstans än där man vanligen sitter. Bara ta med sig papper och penna och placera sig på en parkbänk eller i en buss. Skrivandet får liv med nya vinklar.

Visar du dina texter åt någon innan du skickar dem till förlag?

Ja. Jag håller mig med en samling riktigt häftiga läsare som jag inte vill vara utan. De berättar både var det brister och var det funkar. Då kan jag skriva mer. Jag tror att skrivandet, för mig, fungerar bäst om jag upplever att jag finns i ett sammanhang, där jag kan prata om vad jag håller på med.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Jo det har jag. Det kändes skit. Ända till den sista refuseringen som också var ett samtal där jag förstod att ja mitt sätt att skriva bra, berättelsen jag skrivit var det inte. Jag nämnde min idé om martrilogin och fick bra respons, sen gick jag hem och skrev klart. När Martrådar var färdigskriven så tänkte jag att den här håller.

Det jag lärde mig av kombinationen refuserad och antagen är att det manus du skickar in är ett förslag, och förslag måste jobbas om. Och om igen.

Hur debuterade du som författare?

Jag debuterade 2013 med Martrådar. Och med ett luddigt löfte om att det skulle bli en trilogi. Det är troligen något av det sjukaste jag hittat på att göra. Doktorsavhandling var lätt i jämförelse. Men eftersom jag har skrivit den sista boken i trilogin så tycker jag att jag klarat det.

Vad händer med ett bokmanus efter att det har blivit godkänt för publicering? Ändras texten mycket från det första inskickade manuset?

Det beror på vad ”mycket” betyder. Men nej, inte mycket. Det finns partier som jag skriver om och genomgående skriver jag bort oklarheter och annat som blir onödigt försvinner. Det stora redigeringsarbetet har jag ändå gjort innan jag skickat iväg texten. Ändå händer det förstås en hel del medan manuset åker av och an mellan mig och förlaget innan det blir bok. Och allt som händer gör att det blir en bättre text.

När började du kalla dig för författare? Var det svårt?

Jag kallar mig författare när jag befinner mig i en situation som kräver att det är vad jag kallar mig. Nej det var inte svårt. Det svåra är att hålla författaren på avstånd medan jag skriver text, för just då är jag bara en som skriver.

Har du fått råd eller vägledning av mer erfarna kolleger? Vilka råd har varit värdefullast för just ditt skapande?

Det bästa rådet var att jag måste inte bara ha författaren på avstånd utan också litteraturvetaren medan jag skriver. Först behöver jag få berättelsen, sen kan analytikern kliva fram och försöka får ordning på allting. När jag lärde mig stänga av litteraturvetaren under skrivprocessen hände det spännande saker med min text, den blev mer levande. Däremot är alltså litteraturvetaren en tillgång när jag väl skrivit. Det kanske låter som om jag delade upp mig i olika personer, och det kanske jag gör. Åtminstone i olika sorters expertis.

Kan du leva på ditt författarskap? Om inte, hur balanserar du mellan skrivande och annat arbete?

Det beror på vad man menar med leva på författarskap. Jag har stipendium och diverse uppdrag av vilka flera är sådana jag fått för att jag är författare. Och jag lever på den kombinationen. Inte särskilt fett, men det går.

Har du fått stipendier eller priser? Hur kändes det? Hur påverkade det ditt författarskap?

Ja det har jag. Stipendier och pris för en novell i Solveig von Schoultz-tävlingen. Stipendierna ger mig skrivro. Pris gör mig på gott humör. Och den första boken, Martrådar, finns på IBBYs honour list 2014.

Har du kontakt med dina läsare? Kan man skriva till dig om man har en fråga om dina böcker?

Jag har besökt flera skolor och det gillar jag, både högstadier och gymnasier. Jag deltar också i diverse tillställningar för författare, mässor och annat. Javisst, jag svarar på frågor om mina böcker och skrivande, jag svarar på frågor över huvud taget och om jag inte svarar på en fråga så brukar jag ändå säga något.

Vilken bok skulle du ha velat skriva?

Hilary Mantels Wolf Hall. Fast jag vill inte ha skrivit den. För jag tänker medan jag läser den, vilket himla jobb. Alltså jag gör mycket research själv, men pust att ta sig an Cromwell och göra honom mänsklig. Det är häftigt. Eller sen kunde jag tänka mig att skriva som George R.R. Martin. Fast nej. Jag skulle oroa mig för vem jag ska göra mig av med bland karaktärerna. I och för sig kunde jag tänka mig att ha skrivit Sandvargen av Åsa Lind, men samtidigt tror jag inte att jag är i rätt sinnesstämning för såna funderingar. Allt av Tove Jansson vill jag också ha skrivit. Världens chans att få veta vad som verkligen finns i Muminmammans väska.

Poängen är väl att böcker som jag skulle ha velat skriva skulle jag aldrig skriva för de är inte vad jag vill berätta.