månadsarkiv: september 2015

Inbjudan till ”Den brokiga pennan”

Välkommen tisdagen den 20 oktober 2015 till ett unikt skrivarseminarium i Helsingfors med temat ”Mångspråkigt skrivande i de nordiska länderna”. Vi utvecklar vår kreativitet inom olika genrer och skriver texter, som deltar i en underhållande tävling i slutet av seminariet. Den bästa texten prisbelönas.

Gästföreläsare är Sabira Ståhlberg, mångspråkig författare och lärare i kreativt skrivande. Deltagarna har också möjlighet att bekanta sig med de kulturella och litterära aktiviteterna hos Norden / Kulturkontakt Nord och dess bibliotek.

Seminariet ordnas av Nylands Litteraturförening rf., Colorit ry.rf., Lecti Culture Centre och Norden / Kulturkontakt Nord. Evenemanget stöds av Oskar Öflunds stiftelse.

Tid: Tisdag 20 oktober 2015 kl. 16-19

Plats: Norden – Kulturkontakt Nord, Kajsaniemigatan 9, Helsingfors

Arbetsspråk: Engelska, svenska och finska

Fritt inträde – seminariet är öppet för alla

Information: culture.lecti.eu

E-post: colorit [at] luukku.com

Ingen kammarbunden författare

Det sägs ibland att författandet är ett ensamt jobb, att författaren sitter på sin kammare och trycker. Och jovisst, det händer förstås att jag behöver träna sittmusklerna (de fungerar) för att bli klar med ett skrivprojekt (just nu tredje delen i martrilogin), men den där ensamheten har jag svårt att förstå mig på.

Första gången jag offentligt berättade att jag skriver var i ett radioprogram dit barn fick ringa in. Så jag hölls inte i kammaren som sisådär nioåring utan meddelade a) jag skriver på en roman b) hon som ni talade med precis innan är min kompis.

Men det tog förstås tid innan den där riktiga boken. Kanske satt jag inte tillräckligt länge och djupt förankrad i kammaren då heller. För jag gick på skrivkurs. Och ny skrivkurs. Och ännu flera skrivkurser. En mängd skrivkurser, jag har för länge sedan slutat räkna, men jag har gått många. Jag går fortfarande med jämna mellanrum på skrivkurser.

I början gick jag på skrivkurs för att lära mig om skrivande. Men efter ett tag insåg jag att jag ungefär visste vad de skulle säga om det ena eller det andra. Jag kunde delta i diskussionen och ha åsikter som var värda något.

Numera går jag en skrivkurs så att någon annan ger mig regler för min kreativitet och det finns, paradoxalt nog, ingenting som höjer kreativiteten så mycket som när jag ska försöka ta mig runt hinder och regler. Det mest kreativa är helt enkelt rutiner och regler.

Ändå är det inte skrivövningarna som varken i början eller senare är det mest avgörande utan att skrivkurser ger omedelbar kontakt. Där finns en publik. Jag trivs inte i längden på den där författarkammaren. Jag vill träffa folk. Jag vill möta läsare. Jag vill träffa andra som skriver, både författare och skribenter i övrigt.

Från att ha varit en som gått mängder av skrivkurser började jag leda egna kurser. Något av det häftigaste jag vet är när någon, oberoende om jag befinner mig i en skolklass eller håller kurs för vuxna eller befinner mig på ett företag eller en mässa eller något annat – när någon skriver en text som får hen att växa. Det är det viktigaste jag gör som författare. Att få andra att hitta sin egen förmåga att skriva. Eftersom det händer och rent av med tillräckligt jämna mellanrum kommer jag aldrig att känna mig som en särskilt kammarbunden författare.

Mitt nioåriga jag gjorde rätt i att tala högt om skrivandet. Jag kan fortfarande höra glädjen i rösten över att känna kompisen som ringt in precis innan – sammanhanget och gemenskapen var viktig redan då.

Mia

Tove Appelgren och Vesta-Linnéa på IBBY Honour List 2016

IBBY Finland har offentliggjort sin hederslista, och till vår stora glädje är Tove Appelgrens bok Vesta-Linnéa i Månskenet (Schildts & Söderströms 2013) med på den!

IBBY Honour List ordnas vartannat år, och är en internationell utställning som presenterar högt stående litterära verk (av författare, illustratörer eller översättare) från föregående år.

Mera information finns att läsa här (på finska).

Grattis till Tove!

Blir man rik på att vara författare?

Blir man rik på att vara författare? Frågan ställs, inte alltid men ofta, i de klassrum jag besöker. Det enkla svaret är nej. Eller att det finns förstås författare som är rika och kan hålla sig med en stab som fixar saker omkring dem. Men vi andra sköter våra reseräkningar och bussfärder utan röda mattor och champagne.

Om frågan i stället är något mer realistiskt formulerad: Vad förtjänar du som författare? Ja, då finns det mer att fundera på. Å andra sidan, enligt skatteverket har jag ibland blivit för rik, ibland för fattig och just nu ligger jag mitt på linjen och får varken pengar eller behöver betala några.

Rik blir jag inte. Men jag överlever som författare. Eller egentligen inte, om jag bara ägnade mig åt att skriva böcker skulle jag inte har råd med vare sig vatten eller bröd. Samtidigt är det författarskapet som gjort det möjligt att överleva på allt det där andra som jag gör.

Ändå, det är inte för pengarna jag skriver. Visst jag behöver pengar och naturligtvis skulle jag gärna ha mer.

Men att skriva är inte särdeles marknadsanpassat. Det tar tid att formulera sig väl. Ändå behöver alla kunna skriva, de flesta behöver till och med kunna skriva bra, eller egentligen behöver majoriteten kunna berätta berättelsen om sig själv. Allra senast när man sitter på en arbetsintervju och ska försöka förklara varför man är rätt för just det jobb man söker. Men troligen långt innan dess när man träffar nya människor och på något vis ska få fram en version av sig själv.

När jag inte skriver böcker handlar mycket av mitt skrivande, läsande och berättande om att lära andra berätta berättelser om sig själv. Gärna genom att gräva fram sin kreativitet, för det är där guldgruvan finns.

Det väsentliga är sammanhang och skapa mening, för det är vad jag gör när jag skriver, läser och berättar. Det börjar med att jag berättar för mig själv och sedan hoppas på att nå andra, få dem att också hitta de där glittrande bitarna i sina berättelser om sig själva.

Jag blir inte rik på att vara författare. Jag tittar inte på försäljningssiffrorna, åtminstone inte så att jag minns dem. Däremot hävdar jag att skriva är något annat, att det måste få ta tid att hitta de rätta orden för att låta berättelserna bli vad de kan.

För jag är fett välbeställd när det kommer till ord, jag kan använda dem och berätta för andra hur de kan göra.

/Mia

Intervju med Mia Franck

Vi kör igång vår intervjuserie med våra medlemmar igen! Först ute som septemberbloggare är författaren Mia Franck, som snart kommer att ha avslutat sin Martrilogi. Hon skriver också en frekvent uppdaterad blogg om skrivande – en guldgruva för alla som är intresserade av skrivande och litteratur.

mia_fibul_sept2015

Mia Franck (Illustration av Jenny Wiik)

När bestämde du dig för att bli författare? Vad var det som påverkade ditt beslut?

Jag sjöng mina första berättelser. De handlade om vad som fanns utanför bilfönstret. Då var jag himla liten.

Mamma sa att jag var fem år när jag sa att jag vill bli författare första gången. Det minns jag inte.

Men egentligen är det väl så att man börjar med att läsa innan man vill bli författare.

Det jag på allvar bestämde mig för var att skriva och det gör jag också. På fler sätt än som författare.

Vad läste du själv när du var barn/ung? Vilken var din favoritbok när du själv var barn/ung?

Jag läste som jag gör nu. Allt möjligt. Serier t.ex. Fantomen, romaner allt mellan Kulla-Gulla och Dracula, tidningar som Eos och Husis, brev från mormor och kompisar (väldigt olika sorts brev det). Skräck, fantasy, realistiskt, bilderböcker för olika åldrar och lyrik. Och favoritbok som fortfarande håller för omläsning är Vem ska trösta knyttet?

Hur föds en ny berättelse?

Jag får en fix idé. Eller hör en röst. Ibland är det något jag råkar höra eller se som påbörjar berättelsen. Men oftast så kan jag börja var som helst och så skriver jag. Jag tror att det finns möjliga idéer i allting.

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

För att få ett råmanus så tar det några månader, bara jag får skrivtid. Det är skrivandet efter det som drar ut på tiden. Men ungefär ett år per bok har jag haft på mig för min martrilogi. Och då talar jag om aktiv skrivtid. Det finns också pauser då manus vilar av olika orsaker.

Var kommer alla dina idéer från?

Varifrån som helst. Martrilogin börjar med att jag höll i en snöglob som innehöll ett pariserhjul och ett Eiffeltorn. Den bok jag börjat på efter trilogin började med en berättelse ur verkligheten som jag gör om till min. Men idéer är ingenting, dem kan man få bara man tittar på saker från ett lite annat perspektiv – sen gäller det att göra något av dem och hoppas på att de håller för längre texter.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skrivande/illustrerande?

Jag är doktor i litteraturvetenskap. Jag är också utbildad inom tryckeribranschen. Dessutom är jag bibliotekarie. Allt handlar om böcker på något vis, så absolut, jag har nytta av det jag ägnat mig åt. I synnerhet litteraturvetenskapen.

Har du gått skrivkurser? Vad fick du ut av det?

Jag har gått mängder av skrivkurser. Numera går jag färre, åker hellre på reteats om jag har råd. Däremot håller jag själv skrivkurser. Det jag framför allt gillar med skrivkurser är att någon ger mig ”regler” som jag ska förhålla mig till. Det mest kreativa som existerar är att ha ramar, hur märkligt det än låter.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Ibland går jag omkring bara, iakttar. Och jag tror att man ska skriva någon annanstans än där man vanligen sitter. Bara ta med sig papper och penna och placera sig på en parkbänk eller i en buss. Skrivandet får liv med nya vinklar.

Visar du dina texter åt någon innan du skickar dem till förlag?

Ja. Jag håller mig med en samling riktigt häftiga läsare som jag inte vill vara utan. De berättar både var det brister och var det funkar. Då kan jag skriva mer. Jag tror att skrivandet, för mig, fungerar bäst om jag upplever att jag finns i ett sammanhang, där jag kan prata om vad jag håller på med.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Jo det har jag. Det kändes skit. Ända till den sista refuseringen som också var ett samtal där jag förstod att ja mitt sätt att skriva bra, berättelsen jag skrivit var det inte. Jag nämnde min idé om martrilogin och fick bra respons, sen gick jag hem och skrev klart. När Martrådar var färdigskriven så tänkte jag att den här håller.

Det jag lärde mig av kombinationen refuserad och antagen är att det manus du skickar in är ett förslag, och förslag måste jobbas om. Och om igen.

Hur debuterade du som författare?

Jag debuterade 2013 med Martrådar. Och med ett luddigt löfte om att det skulle bli en trilogi. Det är troligen något av det sjukaste jag hittat på att göra. Doktorsavhandling var lätt i jämförelse. Men eftersom jag har skrivit den sista boken i trilogin så tycker jag att jag klarat det.

Vad händer med ett bokmanus efter att det har blivit godkänt för publicering? Ändras texten mycket från det första inskickade manuset?

Det beror på vad ”mycket” betyder. Men nej, inte mycket. Det finns partier som jag skriver om och genomgående skriver jag bort oklarheter och annat som blir onödigt försvinner. Det stora redigeringsarbetet har jag ändå gjort innan jag skickat iväg texten. Ändå händer det förstås en hel del medan manuset åker av och an mellan mig och förlaget innan det blir bok. Och allt som händer gör att det blir en bättre text.

När började du kalla dig för författare? Var det svårt?

Jag kallar mig författare när jag befinner mig i en situation som kräver att det är vad jag kallar mig. Nej det var inte svårt. Det svåra är att hålla författaren på avstånd medan jag skriver text, för just då är jag bara en som skriver.

Har du fått råd eller vägledning av mer erfarna kolleger? Vilka råd har varit värdefullast för just ditt skapande?

Det bästa rådet var att jag måste inte bara ha författaren på avstånd utan också litteraturvetaren medan jag skriver. Först behöver jag få berättelsen, sen kan analytikern kliva fram och försöka får ordning på allting. När jag lärde mig stänga av litteraturvetaren under skrivprocessen hände det spännande saker med min text, den blev mer levande. Däremot är alltså litteraturvetaren en tillgång när jag väl skrivit. Det kanske låter som om jag delade upp mig i olika personer, och det kanske jag gör. Åtminstone i olika sorters expertis.

Kan du leva på ditt författarskap? Om inte, hur balanserar du mellan skrivande och annat arbete?

Det beror på vad man menar med leva på författarskap. Jag har stipendium och diverse uppdrag av vilka flera är sådana jag fått för att jag är författare. Och jag lever på den kombinationen. Inte särskilt fett, men det går.

Har du fått stipendier eller priser? Hur kändes det? Hur påverkade det ditt författarskap?

Ja det har jag. Stipendier och pris för en novell i Solveig von Schoultz-tävlingen. Stipendierna ger mig skrivro. Pris gör mig på gott humör. Och den första boken, Martrådar, finns på IBBYs honour list 2014.

Har du kontakt med dina läsare? Kan man skriva till dig om man har en fråga om dina böcker?

Jag har besökt flera skolor och det gillar jag, både högstadier och gymnasier. Jag deltar också i diverse tillställningar för författare, mässor och annat. Javisst, jag svarar på frågor om mina böcker och skrivande, jag svarar på frågor över huvud taget och om jag inte svarar på en fråga så brukar jag ändå säga något.

Vilken bok skulle du ha velat skriva?

Hilary Mantels Wolf Hall. Fast jag vill inte ha skrivit den. För jag tänker medan jag läser den, vilket himla jobb. Alltså jag gör mycket research själv, men pust att ta sig an Cromwell och göra honom mänsklig. Det är häftigt. Eller sen kunde jag tänka mig att skriva som George R.R. Martin. Fast nej. Jag skulle oroa mig för vem jag ska göra mig av med bland karaktärerna. I och för sig kunde jag tänka mig att ha skrivit Sandvargen av Åsa Lind, men samtidigt tror jag inte att jag är i rätt sinnesstämning för såna funderingar. Allt av Tove Jansson vill jag också ha skrivit. Världens chans att få veta vad som verkligen finns i Muminmammans väska.

Poängen är väl att böcker som jag skulle ha velat skriva skulle jag aldrig skriva för de är inte vad jag vill berätta.