Ingredienser: den lilla ljusröda grisen, barnen på något vis, Herr Gul, en festmåltid

Lucka 8 av Henrika Andersson

Först kände Vera inte igen sig. Hon stod med ansiktet vänt mot bakdörren. Den lilla grisen bökade oroligt inuti kåpans innerficka och när Vera svängde sig om tog den tillfället i akt och skuttade ner på golvet. Hon var tillbaka i godisaffären! De fyra ljusen fladdrade alltjämt i kandelabern, chokladtomten med sin avgnagda luva stod kvar på disken. Men varken Viktor, hans pappa eller herr Gul syntes till.

–Konstigt … mumlade Vera. Först smyger vi ut bakvägen och hamnar på ett luktande torg och nu är jag tillbaka … som trolleri!

–Just det, instämde grisen och vände det blanka lilla trynet upp mot Vera.

–Kan du prata?

Försiktigt satte sig Vera på huk. Med ett kvinkande ljud pilade grisen iväg och försökte böka sig in under dörrmattan. Ville den gömma sig? Det gick inte så bra.

–Var inte rädd, sa Vera med sin snällaste röst. Jag vill dig inget illa …

–Inte äta gris!

Vera såg hur den rosa knorren darrade av rädsla.

–Såklart inte, sa Vera snabbt. Jag äter bara marsipan- och chokladgrisar, inga levande djur.

För att försäkra grisen att hon bara ville hjälpa lyfte hon upp dörrmattan så den kunde kila in.

Och där, precis vid grisens framklövar låg en blåblank nyckel.

Det var i sista stund som Vera hann gömma både nyckel och gris under kåpan. In stormade nämligen herr Gul med en sprattlande Viktor under armen.

–Men jag vill inte ha någon festmåltid! vrålade Viktor.

När herr Gul fick syn på Vera släppte han taget om Viktor.

–Det återstår att se, sa herr Gul och spände ögonen i Vera. Vi måste hur som helst först leta reda på både nyckel och gris.