Ingredienser: grisen, barnen, skylt med texten: Belysningscentral, skylt med texten: G.R.I.S

Lucka 10 av Malin Klingenberg

Vera bet sig i kinden medan hon funderade. Både herr Gul och Viktors pappa verkade vara på jakt efter den lilla, rosa grisen. Men om hon förstod saken rätt kämpade G.R.I.S för att befria julgrisarna, inte för att fånga in dem. Herr Gul och Viktors pappa var knappast medlemmar.

Vera scrollade neråt. Ett gammalt, svartvitt fotografi av herr Guls godisaffär dök upp. Men istället för den vanliga skylten med GODIS fanns en skylt där det stod G.R.I.S. Underligt. Kanske grisen visste något.

Hon stoppade telefonen i fickan och smög sig närmare papperskorgen som den lilla, rosa grisen hade gömt sig bakom.

–Kom fram! Jag behöver hjälp med en sak, sa Vera med så snäll röst hon kunde.

–Jag vågar inte, viskade grisen. Sladdarna … Du kommer bara att bli arg.

–Sladdarna? Vera förstod inte.

Grisen stack fram huvudet. Den nickade mot ett metallskåp på väggen. BELYSNINGSCENTRAL stod det med stora bokstäver. Dörren till skåpet stod på glänt.

Vera öppnade skåpet. Det vimlade av elledningar. De flesta såg ut att vara avtuggade av små, vassa tänder.

–Är det du som har gjort det här? frågade Vera.

–Det var på natten. Och jag gjorde ju bara som Bubblan sa! pep grisen. Hon sa att vi skulle kunna rymma om det var mörkt. Så jag gjorde det mörkt. Och så rymde de ändå utan mig!

Det lilla trynet darrade upprört.

–Jag är inte arg på dig för sladdarna, sa Vera och lyfte upp grisen i famnen.

Eftersom hon inte visste om den darrade av rädsla eller av köld svepte hon in den i sin mantel.

–Ifall herr Gul får tag på mig kommer han … fortsatte grisen, men avbröt sig tvärt då dörren till godisaffären slogs upp med en skräll.

Grisen knölade kvickt in sig i Veras armhåla.

Herr Gul stack ut huvudet. Han hade ännu fler chokladsmulor i skägget nu. Usch.

–Där är du, sa herr Gul. In med dig, det är middag.

Vera var bombsäker på att det var en dålig idé att bli bjuden på middag av herr Gul, han blev läskigare för varje kvart som gick. Dessutom var det bara en timme sedan hon ätit frukost.

–Middag? Nu?

–Julskinka! Julens bästa mat! Fettdrypande grisrumpa, finns det något läckrare?

Herr Gul slickade sig om munnen och blundade, som om han föreställde sig hur han högg tänderna i en stackars, oskyldig gris.

Ett olyckligt kvidande hördes från Veras mantel.

–Hursa? frågade herr Gul och öppnade ögonen igen.

–Kan du den här sången? Grisarnas julafton, frågade Vera och försökte härma grisens olyckliga kvidande. Det lät verkligen inte klokt.

–Aldrig hört, muttrade herr Gul och föste in Vera.