Ingredienser: grisen, barnen, låt det ha gått lite tid, tillbaka till godisaffären, använd nyckeln, hitta något som kan vara till nytta
Lucka 12 av Tove Appelgren
Vera svettades. Stolen i godisaffärens bakrum var av plast och hon klibbade fast i den. När hon kastade en blick på Viktor såg hon att han också hade svettpärlor på överläppen. Hur länge hade de suttit här? Varför var det så varmt? Herr Gul var röd i ansiktet. Han hade slutat skrika och det var skönt men han luktade verkligen illa och stora fuktdrypande fläckar hade spridit sig över hans mage och armhålor. ”Ni ska äta.” sa han nu med en röst som i sitt bistra lugn var mycket mer skrämmande än hans tidigare vrålande. Han stirrade på Vera tills hon inte längre vågade trotsa honom och hon tänkte ”förlåt, förlåt” och hoppades den lilla grisen på något sätt kunde läsa hennes tankar medan hon i motvillig slowmotion sträckte ut gaffeln för att spetsa en skinkbit. Hon såg att Viktor istadigt satt på sina händer och tänkte ”Varför är jag så feg?” och ”Kan det inte nu hända något som räddar oss?” då det verkligen hände något. Bordduken flammade upp och plötsligt stod hela matbordet i ljusan låga. ”Spring!” pep grisen plötsligt alldeles någonstans i närheten och Vera rusade upp, sparkade det brinnande bordet mot herr Gul och måste rycka upp Viktor, nästan släpa honom med sig innan han fattade, tillbaka in mot själva affären, bort från den brinnande barriären mellan dem och herr Gul.
”Nyckeln!” pep grisen till Vera och buffade fast dörren till bakrummet. Viktor bara stod och glodde. Paralyserad. ”Vad är det med dig?” Vera sökte igenom sina kläder- nyckeln var ju här alldeles för en stund sedan ”Hjälp till!” röt hon men han bara stirrade. ”Vad är det Viktor?” Nu var Vera orolig. Viktor pekade. I det julpyntade skyltfönstret stod samma pepparkakshus med franska pastiller som takdekorationer som tidigare, men det växte, det jäste, det blev större och större tills det plötsligt knakade till och var färdigt. Det doftade gott men för mycket på något sätt. De franska pastillerna var stora som tillplattade handbollar. ”Det måste bero på värmen från elden” sa Viktor som nu kvicknat till. ”Öppna dörren!” pep grisen och äntligen fumlade Vera fram nyckeln. Hon närmade sig pepparkaksdörren. Det lyste svagt inne i huset. Och de hörde ett surrade ljud. Vera låste upp pepparkakslåset. Surret blev starkare. Det var en robotdammsugare.