Lucka 16

fibuljul_luck16

Instruktioner: Vera i ett litet grisigt rum, brummandet är öronbedövande, Viktor utanför, grisen, tänder

Lucka 16 av Katarina von Numers-Ekman

–NEJ! skrek Vera när de gråklädda, svettiga grisarna pressade in sina klövar under hennes armar och ben och bar ut henne genom den stirrande massan av grisar i tronsalen.

–Så går det när man falskeligen utger sig för att vara Sankta Grisinna, stånkade den större av grisarna. Det framgår tydligt av stadgarna för G.R.I.S. att grispolisstyrkan bör ingripa med omedelbar verkan.

Vera försökte förgäves sprattla sig loss.

–Viktor! VIKTOR!

Hennes rop drunknade i brummandet och när de kom ut ur tronsalen och befann sig på torget igen blev oljudet fullkomligt öronbedövande. Vera såg att den större grispolisens mun rörde sig, men kunde inte uppfatta ett ord av vad den sa. Hon blundande och bet ihop tänderna. Inte få panik. Inte få panik, upprepade hon inom sig.

Plötsligt släppte grisen taget om Veras ben och hennes fötter dunsade ner i kullerstenarna. Sen kastades hon handlöst ner i ett mörkt utrymme som tycktes ligga en bit under gatunivån och blev liggande på det hårda underlaget. En lucka i väggen snett ovanför henne stängdes och det fruktansvärda brummandet dämpades.

Mödosamt satte Vera sig upp och kände efter. Ena knät var ömt och det ringde obehagligt i öronen, men annars var hon okej.

Ett svagt ljus föll in genom en fönsterglugg bredvid luckan, men det var svårt att se hur rummet egentligen såg ut. Hon grävde fram mobiltelefonen ur fickan, tände ficklampsappen och lät ljuskäglan glida runt väggarna.

Rummet var lågt i tak och mycket litet, bara några kvadratmeter stort. Det slitna trägolvet hade stora brungula fläckar som verkligen såg mycket grisiga ut. Den enda möbeln var en sned stol i en vrå och väggarna var täckta av gammaldags flagnande tapeter i en gråaktigt rosa nyans. Av någon anledning fick de henne att tänka Julian, men just nu fanns inte tid att fundera närmare på det.

Ett solkigt papper var fäst med ett häftstift i väggen nere vid golvet. Det såg ut att vara en skiss med handskrivna anteckningar av något slag. Hon böjde sig för att läsa, men just då slocknade mobilen. Jäklar, tänkte Vera.

Hon famlade i dunklet efter den sneda stolen, drog fram den till fönstergluggen och klev upp.

Borta på andra sidan av torget kom två bekanta gestalter springande i hennes riktning med händerna för öronen. Viktor. Och Julian! Hur sjutton hade de två hittat varandra?

Hon bankade på rutan fast hon förstod att de inte hade en chans att höra henne och viftade med armarna. Sen såg hon den lilla grisen pila fram mellan pojkarnas ben. Den hann fram till fönstret först och blottade sina små vassa vita griständer. Med oerhörd styrka och snabbhet började den gnaga sig igenom fönsterkarmen av trä och hade redan kommit en god bit på väg när Viktor och Julian var framme.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *