Blogginlägg av Maija Hurme
Utställningen By, som jag är med i, presenterades på bokmässan i Frankfurt förra veckan. Vi illustratörer fick tala på scen om vårt arbete och hålla verkstäder både i skolor, bibliotek och på mässan. Jag hade två verkstäder på ett bibliotek på torsdagen och ett på fredagen i Finlands paviljong. Jag hade en helt otrolig tur: Peter Lüttge, redaktör på kulturprogrammet Kollektivet, hoppade snällt in som översättare när jag skulle läsa boken för barnen. Vilken känsla, att höra berättelsen på ett annat språk. Samtidigt fick ungarna en ahaa-upplevelse: svenska och tyska låter ju väldigt lika. Min skoltyska har jag fått damma av, nu vet jag att vika är falten, klippa schneiden och rita zeichnen… I bakgrunden Kasper Strömmans Tigerkontoret. Ungen till vänster tittar inte i sin mobil, utan bläddrar i en instant book som han just har gjort i min verkstad.
Här gör de tyska ungarna instant books på verkstaden. Linda Bondestams spindel övervakar klippandet, ritandet och skrivandet.
Massor av folk rörde sig i Byn, speciellt på publikdagarna var det helt proppfullt.
Det allra bästa var att de flesta som kom in på By-utställningen tog sig tid att bläddra i böckerna, en del satte sig till och med ner och läste… Och det är ju det det handlar om. Berättelser, bilder, böcker, och att uppleva dem ensamma eller tillsammans.
Min och Anna Härmäläs del av By-utställningen fanns på Bibliotekscentrum Sachsenhausen, där jag också drog verkstäder. På de verkstäderna var stämningen lugnare än inne på mässområdet, och jag hade mera tid att prata med ungarna. Inom en veckas tid har jag nu gjort små böcker, instant books, tillsammans med 360 barn (300 på Bokkalaset i Ekenäs och 60 i Frankfurt) och lärt mig massor.
1. Barn kan mer än man nånsin kan tro. De flesta av de här barnen (7-9-åringar) klarade av att skriva och rita berättelser till mycket abstrakta rubriker klippta ur tidningar.
2. Barn är snabbare än man nånsin kan tro Av en klass på tjugo elever var det alltid två-tre barn som på 20-30 minuter hade sin bok FÄRDIG. Det var oftast lika många som bara hunnit börja.
3. Suddgummin borde förbjudas. Jag hade inga suddisar med, men alltid var det någon som grävde fram ett, och då stannade den kreativa processen upp. I den grupp där jag kom ihåg att säga att vi inte använder suddgummin, gick det bäst.
4. Lärare är fantastiska. De bryr sig, de hjälper, de känner eleverna. Jag borde kanske läsa pedagogik för att bli bättre på det här…
5. Barn kan dramakurvor. Flera av de färdiga böckerna följde klassiska mönster för berättande.
Bonus: minecraft och zombies förekom både i de tyska och de finländska barnens berättelser…
Allra finast kändes det de gånger lärare kom till mig efteråt och sa att de barn som vanligtvis har svårt för att skriva hade tagit sig an uppgiften med stor iver och klarat av att skriva helt egen text. Det kan hända att det lilla formatet gör att det inte känns så svårt eller oöverkomligt.
Här, var så goda, vik-instruktionerna. Dem har jag fått av en svensk kollega.
En av grupperna på bilblioteket ville till och med ha autografer (!) av mig. De trodde kanske jag var nån superberömd konstnär. Söta var de, en av ungarna, som kunde engelska, hjälpte mig att hitta orden när jag skulle förklara något på tyska.
