månadsarkiv: oktober 2014

Svenska Yles litteraturpris 2014 till Maria Turtschaninoff

Under bokmässan i Helsingfors delades Svenska Yles litteraturpris 2014 ut, i år till FIBUL-medlemmen Maria Turtschaninoff, för romanen Maresi – Krönikor från Röda klostret.

Prismotiveringen:

Med Maresi krönikor från Röda klostret lägger Maria Turtschaninoff ytterligare en underbar dimension till den mytiska värld hon skapat i sina tidigare fantasyromaner Arra och Anachè. Ön Menos med sina medelhavsdofter och fågelskrik är en kvinnornas tillflyktsort och ett centrum för uråldrig kunskap. Berättelsen om Maresi och hennes klostersystrar har klara paralleller också till dagens kvinnoförtryck och kvinnokamp, vilket gör den till en både dramatisk och aktuell ungdomsroman.

Läs mera här.

Stort grattis till Maria!

/Webb-Jenny

Öppet brev till kulturchefen på Hufvudstadsbladet

I årets upplaga av Bokextra finns inte en enda finlandssvensk barn- eller ungdomsbok omnämnd i ord eller bild förutom i annonserna. Samtliga bilderböcker, mellanåldersböcker och ungdomsböcker är fullständigt osynliga i vad som kan räknas som Svenskfinlands stora litteraturbilaga.

Vi i FIBUL ifrågasätter starkt Hufvudstadsbladets vinkling. Det är mycket olyckligt att en stor, livskraftig och högkvalitativ del av den inhemska svenskspråkiga litteraturen på detta vis tigs ihjäl.

Undertecknas av: Henrika Andersson, Katarina von Numers-Ekman, Mia Franck, Linda Bondestam, Maria Turtschaninoff, Nora Strömman, Tove Appelgren, Malin Klingenberg, Harriet Abrahamsson, Jenny Wiik, Cara Knuutinen.

En kulturspammares bekännelser

Den här månaden hinner jag knappt rita ett streck. Just har jag återhämtat mig från Bokkalaset i Ekenäs och bokmässan i Frankfurt, så är det dags för bokmässa i Helsingfors. (Jag har tre uppträdanden på fredag, två om Fladdermuspojken och en om Lasten vuosikirja). Tiden däremellan har jag satt på att uppdatera min portfolio och min blogg. Jag har städat och lagt till lite bilder och uppdaterat min utställningskalender. Däremellan har jag instagrammat (@maijahurme) och delat länkar på Facebook om mina och andras böcker, utställningar, barns läsintresse, läsambassadören…

Jag har ingen aning om hur många av mina vänner blockerat mig från sitt flöde på grund av all den här kulturspammen. Jag delar inte allt. Bara riktigt nära illustratörsvänners eller författares fina nya böcker, och artiklar jag tycker har betydelse. Men ändå blir det mycket. Ibland täcks jag inte ens dela min blogg eller länkar jag tycker är intressanta, om det inte har gått några dagar sen senast. Och det här blogginlägget då, visst, jag har lovat skriva några inlägg i oktober på Fibuls blogg, och hups, dit for två timmar… Men mitt twitterkonto, det samlar damm. Gränsen går ungefär där för hur många kanaler man orkar uppdatera sig på. Det här är en jätteviktig del av arbetet, det att synas på mässor och på nätet. Tror jag. Men hur är det egentligen? Tänk om det är helt onödigt och inte alls påverkar hur de böcker jag illustrerat klarar sig där ute?

En del av mig tycker om mässor och festivaler, faktiskt älskar det. Att träffa ungar och läsa boken för dem, att prata om böckerna inför publik och diskutera med branschfolk ä viktigt för att det inte ska kännas som om boken man just satt ett år av sitt liv på trillar ner i ett ändlöst svart hål. Men att det går flera veckor av min skapartid till det, känns ibland tungt. Här måste jag tillägga Bokkalaset på ett föredömligt sätt följer Läscentrums rekommendationer så det var inte gratiskeikka för synlighetens skull utan riktigt jobb. Man kan inte äta synlighet. Och ens barn kan inte klä sig i synlighet heller. Och konstigt nog tror jag inte att vår hyresvärd skulle uppskatta synlighet i utbyte mot att vi får bo i vårt hem. Den här diskussionen är en av orsakerna till att Fibul finns. Notera: att dra verkstäder, göra författarbesök eller delta i festivaler är jobb. Ersättningen för de böcker vi gör är väldigt liten eftersom marknaden för finlandssvenska böcker är minimal.

Men hallå där, är inte det där förlagens uppgift, marknadsföringen, frågar någon kanske sig? Ja visst, de marknadsför böckerna, en del mer, en del mindre, men en författare eller illustratör måste nog själv också göra en hel del. Eller känner att hen måste. För att alla andra gör det. När vi alla gör mer, behöver förlagen inte göra så mycket som de annars borde för att sälja böckerna. Mia Franck skrev för länge sen ett blogginlägg med intressant efterföljande diskussion. Läs den kloka kvinnans inlägg igen!

Ibland undrar jag över nyttan med detta. Tänk om jag skulle sätta 100% av min tid på att skapa fantastiska böcker? Skulle det inte vara det bästa? Kanske jag borde göra ett konstnärligt experiment och totalt deletera mig från internet. Finnas bara på förlagens sidor med en kort presentation. Varför sluta där? Jag borde kanske bli en mystisk eremitillustratör som kanske endast kan nås per brevduva. Värt risken?

En by på vift

Blogginlägg av Maija Hurme

Foto: Johanna Stenback

Foto: Johanna Stenback

Utställningen By, som jag är med i, presenterades på bokmässan i Frankfurt förra veckan. Vi illustratörer fick tala på scen om vårt arbete och hålla verkstäder både i skolor, bibliotek och på mässan. Jag hade två verkstäder på ett bibliotek på torsdagen och ett på fredagen i Finlands paviljong. Jag hade en helt otrolig tur: Peter Lüttge, redaktör på kulturprogrammet Kollektivet, hoppade snällt in som översättare när jag skulle läsa boken för barnen. Vilken känsla, att höra berättelsen på ett annat språk. Samtidigt fick ungarna en ahaa-upplevelse: svenska och tyska låter ju väldigt lika. Min skoltyska har jag fått damma av, nu vet jag att vika är falten, klippa schneiden och rita zeichnen…  I bakgrunden Kasper Strömmans Tigerkontoret. Ungen till vänster tittar inte i sin mobil, utan bläddrar i en instant book som han just har gjort i min verkstad.

kidsfriday-workshop

Foto: Johanna Stenback

Här gör de tyska ungarna instant books på verkstaden. Linda Bondestams spindel övervakar klippandet, ritandet och skrivandet.

Foto: Johanna Stenback

Foto: Johanna Stenback

Massor av folk rörde sig i Byn, speciellt på publikdagarna var det helt proppfullt.

bypaviljongen-bladdrar

Foto: Johanna Stenback

Det allra bästa var att de flesta som kom in på By-utställningen tog sig tid att bläddra i böckerna, en del satte sig till och med ner och läste… Och det är ju det det handlar om. Berättelser, bilder, böcker, och att uppleva dem ensamma eller tillsammans.

image-4

Foto: Maija Hurme

Min och Anna Härmäläs del av By-utställningen fanns på Bibliotekscentrum Sachsenhausen, där jag också drog verkstäder. På de verkstäderna var stämningen lugnare än inne på mässområdet, och jag hade mera tid att prata med ungarna. Inom en veckas tid har jag nu gjort små böcker, instant books, tillsammans med 360 barn (300 på Bokkalaset i Ekenäs och 60 i Frankfurt) och lärt mig massor.

1. Barn kan mer än man nånsin kan tro. De flesta av de här barnen (7-9-åringar) klarade av att skriva och rita berättelser till mycket abstrakta rubriker klippta ur tidningar.

2. Barn är snabbare än man nånsin kan tro  Av en klass på tjugo elever var det alltid två-tre barn som på 20-30 minuter hade sin bok FÄRDIG. Det var oftast lika många som bara hunnit börja.

3. Suddgummin borde förbjudas. Jag hade inga suddisar med, men alltid var det någon som grävde fram ett, och då stannade den kreativa processen upp. I den grupp där jag kom ihåg att säga att vi inte använder suddgummin, gick det bäst.

4. Lärare är fantastiska. De bryr sig, de hjälper, de känner eleverna. Jag borde kanske läsa pedagogik för att bli bättre på det här…

5. Barn kan dramakurvor. Flera av de färdiga böckerna följde klassiska mönster för berättande.

Bonus: minecraft och zombies förekom både i de tyska och de finländska barnens berättelser…

Allra finast kändes det de gånger lärare kom till mig efteråt och sa att de barn som vanligtvis har svårt för att skriva hade tagit sig an uppgiften med stor iver och klarat av att skriva helt egen text. Det kan hända att det lilla formatet gör att det inte känns så svårt eller oöverkomligt.

Här, var så goda, vik-instruktionerna. Dem har jag fått av en svensk kollega.

vikenbok-maijahurme

En av grupperna på bilblioteket ville till och med ha autografer (!) av mig. De trodde kanske jag var nån superberömd konstnär. Söta var de, en av ungarna, som kunde engelska, hjälpte mig att hitta orden när jag skulle förklara något på tyska.

sachsenhausen-oskarlindstrom2

Foto: Oskar Lindström

Intervju med Maija Hurme

I oktober kommer barnboksillustratören Maija Hurme att bidra med blogginlägg på FIBUL-webben. Maija Hurme har illustrerat böckerna Under täcket (Schildts & Söderströms 2012), Fladdermuspojken (Schildts & Söderströms 2014) och Lasten oma vuosikirja (Lasten keskus 2014).

Men vi börjar som vanligt med en intervju!

Maija Hurme (illustration av Jenny Wiik)

Maija Hurme (illustration av Jenny Wiik)

När bestämde du dig för att bli illustratör? Vad var det som påverkade ditt beslut?

Jag har jobbat som journalist, layoutare och grafiker på olika tidningar, och alltid nu som då smugit in illustrationer till texter som varit svåra att bildsätta med fotografier. När jag var föräldraledig med vårt första barn började jag skriva och rita på olika egna bilderboksmanus. Ungefär då hade Schildts också sin stora barnbokstävling, och det blev en bra deadline att skriva till den. Just det manuset var helt fruktansvärt dåligt, nu så här i efterhand kan jag medge det, men en del av bilderna tycker jag fortfarande om, till exempel den här bilden nedan, med den lilla clownen Nysen.

maijahurme-bild1

Vad läste du själv när du var barn? Vilken var din favoritbok när du själv var barn?

Vi var en finskspråkig familj i en svenskspråkig by. Hemma läste vi finska böcker som till exempel Maikki Harjannes Minttu-böcker. (I år träffade jag Maikki Harjanne live! Hon ser precis ut som mamman i böckerna, och är en jättehäftig person…) En bok vars bilder jag speciellt kommer ihåg var Olipa kerran. Klassillisia satuja, med bilder av Björn Landström. Bilderna, speciellt till sagan om den lilla sjöjungfrun, är magiska. Detaljerna, det lite stela i kompositionen. Och hästbilderna!

Hur föds en ny illustration?

Om jag har en färdig text så läser jag den och låter den sjunka in. Sedan börjar jag skissa på allt från karaktärer till miljöer, i blyerts. En illustration i en barnbok är en del av en berättelse, det är inte bara en enskild bild. Den berättar också sådant som inte finns i texten, ibland berättar den faktiskt något helt annat, det kan finnas en parallell berättelse inbakad i bilderna, eller en motsättning som barnet ser. Det allra största arbetet ligger i planeringen. När skisserna är klara, ritar jag dem rent på bra akvarellpapper, och börjar måla med täckfärger. Det kan ta upp till en vecka att måla en invecklad bild med många detaljer (till exempel tamburbilden i Fladdermuspojken här under). Ljus, skuggor, ytor, miner, allt måste stämma med det jag vill berätta. När jag är färdig känns det som om bilden lever, att jag (och förhoppningsvis läsaren) kan gå in i den. Bilderboksforskare talar om att uppslagen är som scener som barnet går in i, och det försöker jag tänka på när jag ritar. Jag är både scenograf, kostymör , sminkör och regissör.

maijahurme-bild2

Hur länge tar det från första idén till en färdig bok?

Vi presenterade Fladdermuspojkens första skiss för förlaget under bokmässan i Helsingfors 2012, och texten hade kommit till kanske en månad tidigare, alltså i september det året. Boken kom ut i maj i år, 2014. Och den här gången var processen faktiskt rätt så snabb… Det är en en långsam branch, inget för otåliga håsapellar. Alltså egentligen inget för mig, som är van vid tidningsbranchens snabba tidtabeller. Men jag har fått lära mig tålamod.

Var kommer alla dina idéer från?

Idéerna till böckerna har kommit från vår vardag, sådant vi varit med om, något barnen sagt, något vi kommer ihåg från vår egen barndom, om hur det är att vara barn. Det är Anssi Hurme, min man, som skriver, men vi diskuterar idéerna tillsammans. Idéerna till bilderna kan komma från miljöer i min närhet, från filmer jag sett, grejer på ett loppis, allt omkring mig. Ibland kommer idéerna av helt praktiska orsaker. I tamburbilden ovan ville jag visa både familjen i tamburen och Fladdermuspojken i trappuppgången. Kompositionen där man ser igenom väggen var praktisk, men när jag jobbade med den en längre tid började den kännas magisk. Den ger tittaren en superhjälteegenskap, att kunna se genom väggar.

Vad har du studerat? Har du haft nytta av det i ditt skapande?

Jag har inte studerat konst på högskolenivå. Jag gick ett bildkonstbetonat gymnasium i Vasa, men efter det kom jag inte in på Konstindustriella högskolan. Då blev det journalistik i stället. Bristen på formell utbildning har lett till att jag som illustratör är något som kallas autodidakt, självlärd. Länge tänkte jag att det betyder att jag är dålig, helst skit faktiskt. Numera ser jag det som en styrka att jag klarade av att utbilda mig själv. Jag gick kurser i oljemålning, ritade levande modell, kollade in tutorials och tusentals bloggar på nätet. Och så ritade jag massor, hela tiden. Nätverk av andra illustratörer är också bra, man kan lära sig av varann och ge ett kollegialt stöd. En negativ sida med att jag inte studerat, är att studietiden för många illustratörer är den tiden då de hittar sin stil. Jag svävar ännu, jag kan prova på allt möjligt och känner en glädje i det. Men som illustratör borde man, för igenkänningens skull, troligen vara lite mer begränsad stilmässigt. Det finns andra som byter stil också, och det är tillåtet och önskvärt att utvecklas. I fjol gick jag en halvårig utbildning på HDK, Göteborgs Universitet, den hette Bilderböcker för barn. Kursen var inriktad på både text och bild, och den gav mig mycket. Det var inte bara lärarna som var bra, utan också hela klassen som bestod av svenska och danska illustratörer, animatörer, bokstavsritare… Den kursen rekommenderar jag varmt åt alla som är intresserade av branschen.

Hur gör du för att samla inspiration och material till dina böcker? Har du tips på bra övningar?

Man behöver tid, plats, och ro. Ett tomt papper och färger, ingen stress, så kan det dyka upp en figur som blir till något. Gå på en promenad eller en konstutställning mitt på dan. Sitt på ett café och lyssna på människor. Gå till simhallen, sportplanen, flygfältet med öppna ögon och öron. När det gäller barnböcker: titta och lyssna på ungarna. Det kommer fantastiska uppslag i varannan mening…

Visar du dina texter/bilder åt någon innan du skickar dem till förlag?

Det är bra med nätverk, och jag hittar alltid nån att visa åt innan jag skickar in (om det gäller en text). Mina finlandssvenska kolleger är en bra sådan grupp, och också de som studerade i Göteborg samtidigt en annan.

Har du blivit refuserad? Hur kändes det och hur gick du vidare efter det?

Det är kanske meningen att jag bara ska rita, inte skriva. Hittills har alla mina egna texter blivit refuserade! Flera gånger. Jag räknar inte, och jag sparar inte breven ifall de inte innehåller något sådant som jag kan ha nytta av, kommentarer eller uppmuntran. Det är ingen idé att vältra sig i smutsen eller få ångest över det. Om jag tror på texten tar jag en liten paus och plockar upp den igen senare. Annars får det vara. Alla manus är inte menade för publicering. Redaktörerna har stor kunskap om vad som redan finns på marknaden, vad som kan tänkas vara intressant och hur väl en text fungerar.

Hur gick det till när din första bok blev publicerad?

Jag hade en bild i min portfolio, ett porträtt av en liten flicka som klätt sig i en röd klänning och björnmössa. Sara Enholm-Hielm på Söderströms gillade bilden och sa att hon gärna skulle läsa en text om den. Jag beklagade avsaknaden av text åt Anssi, och en tid senare skickade han mig en text, som sedan blev Under täcket.

Vad händer med ett bokmanus efter att det har blivit godkänt för publicering? Ändras bilderna mycket från det första inskickade manuset?

Det är en stor process, och speciellt i en barnbok tror jag att varje ord sätts under lupp. Också bilderna diskuteras och ändras flera gånger. Ibland känns det tungt att börja om med någon bild, men hittills har det alltid blivit bättre än den tidigare versionen…

När började du kalla dig för illustratör? Var det svårt?

På min blogg började jag kalla mig debuterande barnboksillustratör kanske ett halvår innan Under täcket kom ut. Bloggen handlade ju om illustration, så det skulle ha varit konstigt att kalla sig för något annat. Nu kommer det helt naturligt, efter två böcker och en tredje på väg ut snart.

Har du fått råd eller vägledning av mer erfarna kolleger?

Cara Knuutinen, som har illustrerat massor av läromedel och barnböckerna om Saga Blom, bor nära mig i Helsingfors. Vi i har haft långa samtal där hon berättat om branchen och om skapande. Det har varit värdefullt. I gengäld har jag lärt henne photoshop och andra moderna rackerier, så jag hoppas att det har varit ett ömsesidigt utbyte av värdefull erfarenhet.

Kan du leva på att illustrera? Om inte, hur balanserar du mellan skrivande/illustrerande och annat arbete?

NEJ! Den ersättning man får för illustration baserar sig på royalty, och är jätteliten. Att illustrera en barnbok tar 2-3 månader heltids arbete (oftast tar det längre men man har olika projekt på gång samtidigt). Som grafiker behöver jag inte jobba ens en hel vecka för att få ihop lika mycket pengar… Utan stipendier skulle det inte finnas högklassig barn- och ungdomslitteratur på svenska i det här landet. Jag fick ett ettårigt arbetsstipendium från Svenska Kulturfonden i fjol, och det året var helt avgörande för mitt skapande. Nu ska jag jobba halvtid med annat, halvtid med illustration och grafisk design. I framtiden kommer jag också att undervisa och dra verkstäder. Jag säljer också illustrationsoriginal och har en liten webshop med kort och posters. Jag grundade egen firma i mars för att lätt kunna göra en massa olika sorters arbete, och det känns just nu jättebra.

Har du fått stipendier eller priser? Hur kändes det? Hur påverkade det ditt författarskap/skapande?

Stipendiet från Kulturfonden var avgörande för att jag skulle kunna jobba professionellt med barnböcker.

Har du kontakt med dina läsare? / Kan man skriva till dig om man har en fråga om dina böcker?

På skolbesöken under Bokkalaset i Ekenäs i år träffade jag en massa riktiga läsare, helt fantastiska ettor och tvåor. De hade intressanta frågor och funderingar, som det var viktigt för mig att höra. Man får gärna skriva till mig, adressen är maijahurmeillustrations@gmail.com.

Vilka fem böcker i din genre skulle du rekommendera att man läser?

Läs mycket, läs brett, läs allt… Mina favoriter växlar, men här är några bra tips:

Oliver Jeffers: Den sitter fast eller The incredible Book Eating Boy
Kitty Crowther: Lilla döden hälsar på
Gro Dahle: Arg eller Snäll (bild Svein Nyhus) eller Kriget (bild Kaia Dahle Nyhus)
Eva Staaf,(text) Emma Adbåge (bild): Tilly som trodde att…
Beatrice Alemangna: Vad är ett barn?

Har dina böcker blivit översatta? Till vilka språk? Hur kändes det?

Nej, men de har kommit samtidigt på finska och svenska. Det är bra, då når man direkt fler läsare.

Del sju: Presentbarn

[spotify id=”spotify:track:7aWkrONpnjiANaAfE1lZd2″ width=”300″ height=”380″ /]

Det här var Petras önskemål. Hon är tio år gammal.

Så vill jag ännu säga något om Riktiga familjemedlemmar versus andra. Jag lever alltså i en nyfamilj och har sju barn. De är alla mina riktiga barn. Jag älskar dem som mammor älskar sina barn. Några har jag fött och några är mina presentbarn. Inte plast-, inte styv-, inte bonusbarn. Presentbarn.

I och för sig kunde man säga det om alla i skocken; barn är ju en gåva helt oberoende av hur man får dem. Mina barn har också alldeles riktiga föräldrar. En del av dem har till och med fler än två och alla har de olika sammanhang utanför vår jättefamilj.

Vi föräldrar och barn är alltså riktiga sen är det en helt annan fråga hur banden mellan de olika familjemedlemmarna ser ut. Vi har band av många sorter. Biologiska, adoptionsband, band mellan halvsyskon, till styvbarn och -föräldrar… Jag tar personligen inte illa upp om någon vill veta hur det kommer sig att vi har barn så det räcker till flera beachvolleylag med avbytare men jag skulle önska att vuxna människor skulle låta bli att intervjua mina barn om saken. Vad barn talar sinsemellan om med varandra är deras egen sak. Vi har också en deal med ungarna; att vi vid behov är mamma och pappa och att barnen verkligen inte behöver redogöra för vilt främmande människor om genetik och blodsband. De får själva berätta det de vill men de behöver inte.

Jag har varit med om att en vuxen människa på ett café där vi var med merparten av våra ungar, inför dessa ville diskutera vem som månne är ”riktig” och vem som inte är det. Jag hade tillslut god lust att fråga om barnet som stod mellan honom och hans hustru verkligen var hans riktiga men jag behärskade mig. Det här är inte någon principfråga (annars än att man ju kan har som princip att idka lite folkvett och respekt för barn) utan handlar om att inte utsätta barn för konfrontation med de förluster som kan finnas bakom en lite ovanligare familjekonstellation. För vad gör du sen när ett barn svarar ”Min biologiska mamma är död, om det var det du ville veta?”. Har du verktyg att bemöta allt vad det innebär för det barnet?

Jag har full förståelse för nyfikenhet, jag är själv en mycket nyfiken person men det är en impuls som går att tygla. Men man får gärna fråga mig hur tivolit vi har riktigt är uppbyggt. Vem är en riktig förälder? Jag ser det så här, med erfarenhet av mer än en generation av adoption tex. Den som älskar och tar hand om dig är en riktig förälder. Så enkelt är det. Biologiska band är inte alls irrelevanta, kunskap om rötter och kontakt till dem är viktigt. Men den som älskar och tar hand om. Den är en riktig förälder.

Det här var några av mina käpphästar i en rätt oaristotelisk dramaturgi och här tar mitt sommarprat slut. Den sista låten är Morgan fem års. Han gillar att dansa till den.

[spotify id=”spotify:track:09TcIuH1ZO7i4vicWKoaN2″ width=”300″ height=”380″ /]

*

Det här var sista delen av Tove Appelgrens sommarprat som vi publicerat som följetong på bloggen.