Maria Turtschaninoff bloggar om de segare författardagarna:

Just nu sitter jag med drygt hundra sidor utskrivet manus framför mig. Min uppgift de närmaste dagarna är att läsa igenom och se vad det finns där som jag kan göra något av. Som känns spännande och värt att bygga på. Som kan ge mig en kick vidare, framåt. Ett tema, en intressant röst, ett intressant något. Just nu kan jag nämligen inte hitta något alls av den varan.

De där hundra sidorna representerar ett års arbete. De är långt ifrån en färdig bok. De är till och med långt ifrån en färdig berättelse. Det är kanske halva berättelsen, eller med lite tur något mer. Ingenting är omarbetat, allt är bara rätt upp och ner ett första utkast. Jag plågade mig igenom de första tio sidorna i fredags – aldrig i mitt liv har jag stött på ett så klichédränkt språk, så styltiga beskrivningar, så usel gestaltning. Det är hemskt svårt att fortsätta läsa. Det är hemskt svårt att fortsätta skriva. Just nu är det bara hemskt svårt, punkt.

Då. Då är det ypperligt att ha ett nätverk av kolleger att konsultera. Att beklaga sig inför. Som förstår vad man menar och inte bara avfärdar det med en axelryckning och ett ”men det kommer du att lösa” och ”det har du ju klarat förut”. Vaddå, det är ju inte samma historia! Hur kan någon vara så säker på att jag någonsin kommer att skriva någonting igen! Det är då nätverk som t.ex. FIBUL är guld värda. Det ger den ensamma författaren kolleger. Kolleger som vet vad man menar då man skriver att man plötsligt står med dammsugaren i handen istället för att sitta vid datorn, där man hör hemma. Som fattar varför man ligger i sängen och ser på Downton Abbey mitt på dagen (fast det var inte jag, o nej, jag har aldrig hemfallit till sådant). Som inte dömer utan säger okej, unna dig detta, men i morgon skriver du. För det är det du gör.

Att vara författare är ett ensamt värv och för det mesta trivs jag med det. Men ibland är det verkligen viktigt att få samtala med människor som befinner sig, och har befunnit sig, i samma situation. Jag träffar alla dessa fina människor (alltför) sällan, men FB och bloggar och Twitter kommer man långt med.

För jag kommer att lösa det. (Intalar jag mig.) För det ÄR det jag gör. Men ibland behöver man lite axlar att luta sig mot medan man pustar ut mellan varven. Snart är jag redo att dyka ner bland klichéerna igen.
Snart. Kanske redan idag.