Plötsligt står man med dammsugaren i handen

Maria Turtschaninoff bloggar om de segare författardagarna:

Just nu sitter jag med drygt hundra sidor utskrivet manus framför mig. Min uppgift de närmaste dagarna är att läsa igenom och se vad det finns där som jag kan göra något av. Som känns spännande och värt att bygga på. Som kan ge mig en kick vidare, framåt. Ett tema, en intressant röst, ett intressant något. Just nu kan jag nämligen inte hitta något alls av den varan.

De där hundra sidorna representerar ett års arbete. De är långt ifrån en färdig bok. De är till och med långt ifrån en färdig berättelse. Det är kanske halva berättelsen, eller med lite tur något mer. Ingenting är omarbetat, allt är bara rätt upp och ner ett första utkast. Jag plågade mig igenom de första tio sidorna i fredags – aldrig i mitt liv har jag stött på ett så klichédränkt språk, så styltiga beskrivningar, så usel gestaltning. Det är hemskt svårt att fortsätta läsa. Det är hemskt svårt att fortsätta skriva. Just nu är det bara hemskt svårt, punkt.

Då. Då är det ypperligt att ha ett nätverk av kolleger att konsultera. Att beklaga sig inför. Som förstår vad man menar och inte bara avfärdar det med en axelryckning och ett ”men det kommer du att lösa” och ”det har du ju klarat förut”. Vaddå, det är ju inte samma historia! Hur kan någon vara så säker på att jag någonsin kommer att skriva någonting igen! Det är då nätverk som t.ex. FIBUL är guld värda. Det ger den ensamma författaren kolleger. Kolleger som vet vad man menar då man skriver att man plötsligt står med dammsugaren i handen istället för att sitta vid datorn, där man hör hemma. Som fattar varför man ligger i sängen och ser på Downton Abbey mitt på dagen (fast det var inte jag, o nej, jag har aldrig hemfallit till sådant). Som inte dömer utan säger okej, unna dig detta, men i morgon skriver du. För det är det du gör.

Att vara författare är ett ensamt värv och för det mesta trivs jag med det. Men ibland är det verkligen viktigt att få samtala med människor som befinner sig, och har befunnit sig, i samma situation. Jag träffar alla dessa fina människor (alltför) sällan, men FB och bloggar och Twitter kommer man långt med.

För jag kommer att lösa det. (Intalar jag mig.) För det ÄR det jag gör. Men ibland behöver man lite axlar att luta sig mot medan man pustar ut mellan varven. Snart är jag redo att dyka ner bland klichéerna igen.
Snart. Kanske redan idag.

En reaktion på “Plötsligt står man med dammsugaren i handen

  1. henrika

    Oj vad jag känner igen mig … och samtidigt tycks det inte finnas några genvägar. Gräva prova och förkasta, misslyckas och kanske i bästa fall fånga en daggdroppe (som nästa dag har torkat). Jag tänker ofta att det inte borde vara så svårt, och sanningen att säga tycker jag att det väldigt mycket beror på vad och vem man skriver för. När jag nu skrivit om Nagu-nalle känns det självklart, roligt, ett petjobb som belönar kanske för att handlingen är så rak och tydlig. Medan det andra, det jag EGENTLIGEN borde skriva är så mycket svårare, snårigare, knepigt som värsta rubrikskuben. Och jag ställer frågan om och om igen – är det värt det? Och nånstans på djupet känns det som att jag till syvende och sist inte har något val. Att det är berättelsen som väljer mig …

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *