Nu tar jag tag i den andra tråden jag lämnade efter mig här tidigare  den om att börja studera till ett nytt yrke när man gott och väl fyllt fyrtio. Det roade mig mycket att Folkpensionsanstalten ville veta om jag fortfarande bor med mina föräldrar när jag sökte studiestöd. Det är förövrigt också ett dramaturgiskt trick; det här att lämna efter sig frön lite här som där för att senare kunna återkomma till dem och driva upp ämnesplantor som på så sätt känns redan lite bekanta och inneslutna i ett sammanhang. Det var ett stort steg att börja om. Inte på något sätt självklart att jag skulle göra så eller att jag skulle komma in ifall jag bestämde mig för att söka in till Åbo Akademi för att studera psykologi.

Hela processen hade sin upprinnelse i den stora förlagsfusionen vi upplevde här i vår ankdamm för ett par år sedan. Man kan tänka att ett förlag inte är så hemskt många färre än två förlag och är det inte bra att koncentrera utgifterna om resurserna är krympande? På ett sätt ligger ett av problem redan här; en företagsfusion handlar om pengar och lönsamhet i första hand. Kan konst någonsin handla om det i första hand? En kulturinstution är så mycket mindre än två, mindre en femtio % för att synergieffekterna, dynamiken mellan två element försvinner, för att alternativen försvinner, de två förlagskulturerna, de två olika redigeringsstilarna, vad man poängterar, hur man ”kulturbär”- det
försvinner då två krymps till ett. Det uppstår en ny enhet som kan vara dålig eller bra, och allt däremellan, det är inte det som är frågan här, men alternativlösheten när det gäller större förlag innebär inte goda nyheter för författandet i Svenskfinland.

Ändå blev jag själv också förvånad över hur hårt fusionen tog mig. Eller egentligen vad den avslöjade gällande attityderna till oss som försöker livnära oss på att skriva i Svenskfinland. Okunskap – vilket ju ändå går att bota, men respektlöshet för dem som varje dag återskapar fundamentet till att vi alls har något konkret vi kan kalla för finlandssvenskt när vi positivt profilierar oss i relation till andra kulturer.

Till min författarsjälvbild hörde att tänka att även om vi inte får mycket betalt för vad vi gör så är vi respekterade som skrå. Att det är fint att få vara författare, att det är meningsfullt. Som värst blev vår relation till förlagen jämförda med den relation klädhandlande kunder i klädbutiker har till själva affären de köper stumpor i. Senast då föll fjällen gällande att författare och förlag skulle ha en relation utöver vad som kan betraktas som ren affärsverksamhet men inte ens i den liknelsen stämmer delarna överens. Vill man nödvändigtvis göra paralleller på det sättet är väl författarna egentligen arbetsgivare åt förlaget, inte tvärtom? Hur man än ser det är författandet kärnverksamheten. Jag menar; författare finns utan förlag men förlag kan inte finnas utan författare. Vilken lång bisats det blev; jag skulle ju berätta om att studera som vuxen.

När fusionen var ett faktum hade jag alltså av tidigare nämnda orsaker ett stort behov av att skapa en känsla av livskontroll. Att känna att man har något att säga till om i sitt eget liv, det gäller både arbetsliv och privatliv, är en av omständigheterna som skapar tillfredsställelse. Får vi inte påverka alls blir vi lite apatiska och oengagerade. Jag hade alltså ett starkt behov av att åtminstone uppleva att jag styrde mitt liv, att jag inte bara var ett rö beroende av andras beslut. Frilanserlivet har något av logdans över sig. Man sitter där och väntar att någon ska bjuda upp och förväntas mer sällan ta initiativ. Även om jag förstås kan skriva när som helst, utan beställning, måste det ändå finnas ett syfte. Så här är det alltså för mig. Beställningen kommer inte alltid utifrån, det finns lika ofta en inre beställning, ett behov att behandla något. Det kan man heller inte tacka nej till. Som frilansare tackar man överhuvudtaget aldrig nej till varken interna eller externa arbeten för man vet aldrig om det eventuellt är det sista arbetserbjudandet man får i livet (det känns så!). Därför har en frilansare antingen jobb upp över öronen eller så är det total stiltje. Några mellanlägen finns inte. Jag har haft tur och skicklighet (hoppas jag har något med saken att göra), jag har inte varit tvungen att skriva mig arbetslös mer än ett par månader på över tio år och det när recensionen brakade fram över kulturfältet, som den alltid gör. Det är givet att i en lågkonjunktur ser man först till att få mjölk åt barnen och först efter det börjar man se sig om efter konstupplevelser. Men egentligen är det inte läsarna och åskådarna som ger upp böcker och teater; det är sånt man ofta ändå har råd med, men det påverkar dem som finansierar större projekt och därför tar jobben slut för konstnärerna när svångremmen måste dras åt.

Jag ville påverka mitt arbetsliv. Det har gått bra för mig som frilansare, jag hör till dem som har fått både arbetsstipendier (och det ska vi vara mycket tydliga med; det är Svenska Kulturfonden och Finlndssvenska Författareföreningen som möjliggör författarskap i vårt land, inte bokförsäljning) och haft arbete därtill tack vare Turnéteatern Taimine där jag är husdramatiker och regissör, men att det går runt nu, betyder det att gör det om tio år, om femton, tjugo…? Och hur känns det att ständigt hungrigt springa efter det senaste erbjudandet, evigt flexibel och pigg? Pensionsåldern lär knappast sänkas och då är jag ju ändå lycklig nog att redan ha två yrken, teaterregissör och författare. Regissörer kan gå i någon sorts pension, men hur är det med författare… Precis. Jag ville ha ett jobb till. Ett med möjlighet till arbetsgivare, lunchkuponger och kafferum.

När man jobbat med konst blir man kräsen. Vad än man kan kritisera konstutövandet för (osäkerheten, ekonomin etc…) så är den konstnärliga friheten ändå beroendeframkallande. Och detta i kombination med det hemska med att göra ett arbete där kritiken är offentlig, där alla kan läsa i tidningen hur man gjort bort sig när man misslyckats, det blir magiskt när när man lyckats – de kicksena kan vara svåra att hitta någon annanstans. Tänkte jag. Så jag förstod att jag måste söka mig till något som verkligen intresserade mig och eftersom jag redan länge varit legitimerad kökspsykolog, så som alla andra efter ett glas rödvin med en god väninna, tänkte jag att det var en reell möjlighet som kunde leda till de hett åstundade lagstadgade kaffepauser. Jag förstod nog att den psykologi jag tagit del av efter gymnasiet och utöver kökssessionerna är något helt annat än att studera ämnet på allvar och inifrån. Så jag gav mig själv tillåtelse att ta korta steg framåt. Jag beställde böckerna för inträdesförhöret och nosade försiktigt på dem, konstaterade att ja; det här intresserade mig fortfarande. Pluggade och skrev sen provet på våren 2012. Jag var så lättad när det var över! Hur det än skulle gå var en etapp nu avklarad och jag hade visat mig själv att jag vågar ta det här steget. Sen kom kallelse till intervju och efter den var det bara att vänta. Jag var ungefär lika nervös för att komma in som för att inte komma in. Men det gick vägen och på hösten 2012 var jag plötsligt gulnäbb på Åbo Akademi. Att mitt äldsta barn, Zacharias, kom in samma höst på Statsvetenskapliga var ju lite komiskt. Jag tror hans kurskamrater ibland frågat sig vem den där tanten är som alltid kommer och pratar med honom?! Bara en gång har jag sagt ”Ta ner armbågarna” när vi råkade sitta vid samma lunchbord. Zacharias har humor så han tog det helt bra.

Så vad händer när man börjar studera något nytt vid den här åldern? Jag vet ju bara hur det varit för mig men gissar att andra har liknande erfarenheter. För det första är det en enorm omställning att från att vara rätt bra på det man gör, från att i femton år ha jobbat på djupet, nischat in sig och skaffat expertis inom ett avgränsat område plötsligt börja dra in stora breda block av grundläggande information om ett ämne som är alldeles nytt. Dels fungerar inte flugpappersminnet så bra; jag menar att det är svårare att komma ihåg detaljer som man (ännu) inte kan förankra i något större sammanhang, dels uppstår en sorts identitetskris. Att se ut som snart 45 och vara van vid att veta och kunna och behärska men i verkligheten vara på samma teoretiska nivå som de som just skrivit studenten det är inte alldeles enkelt att greppa. När till och med ens professor är yngre än man själv…ja- det kräver lite självförtroende och inventering i själen för att ändå känna att man befinner sig på rätt ställe. Det gör jag.

Nu är ju psykologi ett ämne som drar till sig just människor med mer livserfarenhet också, så jag har inte varit alldeles ensam, och det om man funkar ihop med någon eller inte har heller inte så mycket att göra med fysisk ålder utan personkemi, vad det nu är. Jag har fått nya vänner! Det är en ynnest. Men livserfarenhet är inte egalt, olika saker är intressanta och eller relevanta i olika skeden av livet, det är helt okej. Trots att jag inte skulle vilja vara nitton igen (det mesta har blivit enklare ju äldre jag har blivit) fick jag någonslags ålderskris. Det blev viktigt för mig att vara nöjd med den jag är, i stora drag med hur jag ser ut och förstås mest med hur jag lever mitt liv. Det hela har varit en sån enorm omställning att jag under första året (jag är nu på mitt andra) fick anstränga mig för att koppla om när någon i matkön plötsligt kom fram och ställde mig frågor om mina böcker. ”Varför frågar hon mig?” hann jag tänka innan jag kom ihåg mitt första liv som författare och regissör och kunde svara något ens närapå vettigt.

Med hull och hår kan man verkligen säga att jag gått in för detta nya. Hullet har det blivit lite mindre av och håret har bytt färg men främst handlar det om passion tror jag. Och de där kickarna! Jag studerar ett ämne som för mig är oupphörligt intressant och engagerande. Ja, 85% av tiden, kanske mer. Synapserna bara sprakar i hjärnan inför allt det nya jag lär mig. Det är underbart och omskakande. Praktiskt skulle det här aldrig ha gått ordna om jag inte skulle råka vara gift med en person som stöder mig fullt ut. Som har skött vardagstivolit i två år medan jag pendlat mellan Åbo och Helsingfors. Tack Robin. Nu blir det vaktombyte när merparten av familjen stationeras i Åbo. Det skrämmer mig lite men jag ser så mycket fram emot det! Trots heltidsstudier har jag velat fortsätta jobba på heltid. Ja, jag hör ju hur det låter; girigt och omöjligt. Jag har också varit alldeles sönderstressad emellanåt men orsaken till att det alls är möjligt är de lika riktningarna. När jag jobbar ger jag ut något, när jag studerar drar jag in. Studierna kan jag dessutom kontrollera själv,  Jag gör det jag gör när jag har möjlighet till det, medan jobben kommer som de gör, om de gör
det. Jag raljerade nog lite med mitt up shiftande nu när alla förståndiga shiftar ner, jag var i behov av mera stimulans och dynamik men som vanligt ska man vara försiktig med vad man önskar. Det är det som är ÖDET, säger Suzanne Brögger, att man till slut får det man vill ha. Sen ska man leva
med följderna. Men jag ångrar inget!

*

Detta var del fyra av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett, del två, del tre.