Del tre: Larmrapporter och läsande

[spotify id=”spotify:track:4QDGci4fOnWCedcmseuf1j” width=”300″ height=”380″ /]

Cassandra, det var din låt.

Nu finns det åtminstone två spår att gå vidare på. Att börja studera något nytt mitt i livet och det som kom före detta för mig; dramatik och litteratur för barn och unga.

Jag tar mig an det senare först för det hänger ihop med berättelsen som fenomen (för det här gör mig arg). Under de senaste åren har jag inte träffat en enda grundskolelärare som inte skulle vara orolig över att barn och unga läser för lite och hur det påverkar deras skolgång och vidare studier. Vi hör larmrapporter om hur svaga speciellt de finlandssvenska pojkarna är när det gäller läsning och läsförståelse. Det här pågår samtidigt som barn- och ungdomslitteraturen, efter flera bättre år, plötsligt halkat ner på statusrutschkanan och det är en brant rutschkana vi befinner oss på.

Det är något som inte stämmer här.

Samtidigt som ingen någonsin skulle täckas säga rakt ut att litteratur för barn och unga är sekundalitteratur utan betydelse, känner vi som jobbar inom denna genre hur ouppskattade vi blivit under de senaste åren. Det syns när det gäller just synlighet. Hur barn-och ungdomsböcker ligger sist i förlagskatalogen utan författarporträtt, hur barn- och ungdomsförfattare inte anses vara intressanta nog för att intervjuas på bokmässor för att nu inte tala om att man skulle bygga upp ett seminarium kring sån litteratur, hur bokhandlarna lägger fram den här litteraturen. Hur blev det så här? När alla utåt samtidigt är så oroade över hur lite och/eller dåligt våra barn läser?

Trötta på att var för sig, ensamma, stå i försvarsposition slog vi finlandssvenska barn- och ungdomsförfattare och -illustratörer ihop oss i vår, vi heter FIBUL och vårt mål är inte bara att ta oss upp på krönet av rutschkanan utan att visa att det är vi som byggt den. Och att vi kan bygga fler.

Det låter kanske högfärdigt men tror någon på riktigt att om inte barn läser som barn, eller går på teater, att de plötsligt ser ljuset i medelåldern och blir glada läsare av romaner och ivriga teaterbesökare? Och om ingen läser de vuxenböcker som ges ut, om ingen köper teaterbiljetter- hur går det då för litteraturen och teaterkonsten?

”Än sen då?” hör jag någon marra.

”Än sen då?” Vi finlandssvenskar är ju rätt måna om att finnas kvar, eller hur? Vi vill finnas i Finland med reella möjligheter att i de viktigaste situationerna fungera på vårt modersmål, vi värnar om vårt språk, vårt svenska modersmål, vår skola… Men behöver vi ett språk om vi inte har en kultur? Vad ska vi prata om då?

För mig är språket, om vi lite hårdrar det, liksom ett symptom på kulturen, en följd av det, inte tvärtom. Så om vi tar kol på den delen av kulturen som språket verkligen är relevant för- litteratur och dramatik; vad blir då kvar? Om inte det intresse och det behov som finns ute på fältet, och som varje grundskollärare kan vittna om, möts av dem som kan påverka synligheten,
höja statusen för den konst som görs på finlandssvenska för våra barn – kommer vi att finnas kvar?

Vi måste värna om det som är kulturbärande för oss och det måste utgå och ha sin början hos barnen. Den som kunde men inte arbetar för en levande finlandsvensk barn- och ungdomslitteratur och kultur, den är med om att puffa vår finlandssvenskhet över bord. Det finns inget som går att bygga helt utan grund. En kultur är så värdefull som barnen i den kulturen är. Varken mer eller mindre.

*

Detta var del tre av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett, Del två.

2 reaktion på “Del tre: Larmrapporter och läsande

  1. Pingback: Del fyra: Up shifting! | FIBUL r.f.

  2. Pingback: Del fem: Separationer | FIBUL r.f.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *