Kategoriarkiv: Radioprogram

Del sju: Presentbarn

[spotify id=”spotify:track:7aWkrONpnjiANaAfE1lZd2″ width=”300″ height=”380″ /]

Det här var Petras önskemål. Hon är tio år gammal.

Så vill jag ännu säga något om Riktiga familjemedlemmar versus andra. Jag lever alltså i en nyfamilj och har sju barn. De är alla mina riktiga barn. Jag älskar dem som mammor älskar sina barn. Några har jag fött och några är mina presentbarn. Inte plast-, inte styv-, inte bonusbarn. Presentbarn.

I och för sig kunde man säga det om alla i skocken; barn är ju en gåva helt oberoende av hur man får dem. Mina barn har också alldeles riktiga föräldrar. En del av dem har till och med fler än två och alla har de olika sammanhang utanför vår jättefamilj.

Vi föräldrar och barn är alltså riktiga sen är det en helt annan fråga hur banden mellan de olika familjemedlemmarna ser ut. Vi har band av många sorter. Biologiska, adoptionsband, band mellan halvsyskon, till styvbarn och -föräldrar… Jag tar personligen inte illa upp om någon vill veta hur det kommer sig att vi har barn så det räcker till flera beachvolleylag med avbytare men jag skulle önska att vuxna människor skulle låta bli att intervjua mina barn om saken. Vad barn talar sinsemellan om med varandra är deras egen sak. Vi har också en deal med ungarna; att vi vid behov är mamma och pappa och att barnen verkligen inte behöver redogöra för vilt främmande människor om genetik och blodsband. De får själva berätta det de vill men de behöver inte.

Jag har varit med om att en vuxen människa på ett café där vi var med merparten av våra ungar, inför dessa ville diskutera vem som månne är ”riktig” och vem som inte är det. Jag hade tillslut god lust att fråga om barnet som stod mellan honom och hans hustru verkligen var hans riktiga men jag behärskade mig. Det här är inte någon principfråga (annars än att man ju kan har som princip att idka lite folkvett och respekt för barn) utan handlar om att inte utsätta barn för konfrontation med de förluster som kan finnas bakom en lite ovanligare familjekonstellation. För vad gör du sen när ett barn svarar ”Min biologiska mamma är död, om det var det du ville veta?”. Har du verktyg att bemöta allt vad det innebär för det barnet?

Jag har full förståelse för nyfikenhet, jag är själv en mycket nyfiken person men det är en impuls som går att tygla. Men man får gärna fråga mig hur tivolit vi har riktigt är uppbyggt. Vem är en riktig förälder? Jag ser det så här, med erfarenhet av mer än en generation av adoption tex. Den som älskar och tar hand om dig är en riktig förälder. Så enkelt är det. Biologiska band är inte alls irrelevanta, kunskap om rötter och kontakt till dem är viktigt. Men den som älskar och tar hand om. Den är en riktig förälder.

Det här var några av mina käpphästar i en rätt oaristotelisk dramaturgi och här tar mitt sommarprat slut. Den sista låten är Morgan fem års. Han gillar att dansa till den.

[spotify id=”spotify:track:09TcIuH1ZO7i4vicWKoaN2″ width=”300″ height=”380″ /]

*

Det här var sista delen av Tove Appelgrens sommarprat som vi publicerat som följetong på bloggen.

Del sex: Kärnfamiljen – Nyfamiljen

[spotify id=”spotify:track:6QPKYGnAW9QozVz2dSWqRg” width=”300″ height=”380″ /]

Vi lever fortfarande i värld där kärnfamiljen är normen framom de andra familjeformerna. Kärnfamiljen har också många odiskutabla fördelar. Då den fungerar. Men det finns också många fallgropar i den formen som ses som den självklara. I en nyfamilj blir det som är dolt i kärnfamiljen plötsligt synligt. Där som kärnfamiljen kan luta sig på biologiska band och att blod förutsätts vara tjockare än vatten där konfronteras nyfamiljen direkt med relationer som inte är jämlika eller fungerar. Så krasst är det att om relationen mellan de vuxna som grundat nyfamiljen inte fungerar, om detta par inte har förmåga att ta tid för varandra, bekräfta varandra och kärleken- ja då finns det hastigt ingen nyfamilj mera. Det här är egentligen också en sanning som gäller kärnfamiljen men den syns inte lika bra där när OY Familjetraditionen AB skymmer sikten på ett annat sätt.

Traditioner, vanan och behovet att vara en normal person i en normal familj; dessa är mycket starka krafter. De vuxnas relationer till barnen i familjen är också avslöjande i en nyfamilj. Som nyförälder kan du inte passivt luta dig mot gammal vana, du måste skapa relationen till de barn som kommer med paketet. Där mäts föräldraegenskaper och där finns därför en enorm möjlighet till utveckling. Nyfamiljer sägs braka oftare samman än kärnfamiljsrelationer. Hur ska man tolka det? Ur kärnfamiljsperspektiv kan man tolka att nyfamiljen är ett sämre bygge för att den oftare går sönder än kärnfamiljen men är det rätt tolkning? Tänk om det handlar om just vad som är synligt? Och om erfarenhet hos de vuxna att kunna se när något verkligen inte fungerar trots att man så gärna så ville? Det är en sorts begåvning att veta när något verkligen är slut, när en fortsättning skadar familjen mer än den ger något gott, när det inte finns något mer att göra än att packa lånelådorna och försöka klistra ihop sitt krossade hjärta.

Och här en käpphäst till: Även om den goda kärnfamiljen kan ses som primuseleven i livets skola finns det något enastående positivt med ensamförälderskapet som aldrig tas upp och som varken kärnfamiljen eller nyfamiljen kan uppnå. Kanske ensamförälderskapets unika fördel just därför tigits ihjäl eller så är det bara svårt att få syn på den för att man per definition inte i den situationen har någon att spegla detta i. Jag tror att de flesta ensamföräldrar känner igen sig i det här; då det inte finns en annan vuxen i familjen erbjuds förälder och barn en kommunikationskanal som är tillgänglig endast för just den familjekonstellationen. Föräldrar som lever ensamma med sitt eller sina barn har i regel en fin kontakt och uppfattar sig som ett team över generationsklyftan på ett annat sätt än man gör i familjer där det finns fler vuxna. Det här kan man bara uppleva om man är eller varit ensamförälder. Finns det redan två vuxna i familjen bildar de helt automatiskt ett vuxenlag och barnen, om de är fler, bildar det andra. Klart att kommunikationen kan vara bra mellan generationerna i vilken som heslt konstellation men det är ändå ett alldeles speciellt band som finns mellan ensamföräldern och barnen i den familjen. Det här måste upplevas för att man ska förstå det.

Men nu är det sagt.

Del fem: Separationer

[spotify id=”spotify:track:0GNI8K3VATWBABQFAzBAYe” width=”300″ height=”380″ /]

Det här var Linns låt. Hon spelar den själv på piano.

När jag fick sommarpratsförfrågan funderade jag över vad jag vet något om och har erfarenhet av och därför kunde sommarprata om. Jag blev lite dyster när jag insåg att separationer är något jag ställt till med och blivit ställd inför så många gånger att jag tror jag har något att säga om dem. Här är kommer käpphästen galopperande: Människor skiljer sig inte för lätt. Eventuellt gifter de sig utan tillräcklig eftertanke och för snabbt. Att skiljas är att dö, det är vidrigt, tungt och förtärande men när det sker är det oftast nödvändigt, ur åtminstone den ena partens synvinkel.

En del människor blir väldigt upprörda när det inträffar en separation i deras bekantskapskrets och visst är det trist och sorgligt när relationer inte håller så som man en gång trott att de skulle göra. Men det är inte själva skilsmässan som är tragisk, separationen är bara ett resultat. Det som är hemskt och sorgligt har hänt före den är ett faktum. Det är i relationen som kärleken av en eller flera anledningar slocknat så att den inte går att tända igen. Så istället för att säga ”Vad hemskt!” kanske det kunde vara mer tröst i att säga ”Så tungt ni måste ha haft det. Vad bra att ni fattat ett beslut, trots att ni måste vara ledsna.” för ingen normalt funtad går oskadad igenom en skilsmässa. Och nu har jag bara talat om vuxna känslor.

Hur barn reagerar har det sagts så mycket om att jag kanske inte behöver gå in på det perspektivet här. Har man barn ihop kan man aldrig riktigt skiljas. En skilsmässa är visserligen en vändpunkt och på så sätt En Händelse, men på samma sätt som skilsmässan är ett resultat av en längre process och inte en fristående, separat händelse som en olycka eller ett dödsfall är det tiden efter skilsmässan som man bör fundera på hur man handskas med. En skilsmässa tar inte slut, inte om man har barn ihop. Varje dag för all tid framåt kan du bestämma hur just du handskas med separationen. För egen del kan jag varje dag bestämma om jag har en bra skilsmässa eller en dålig. Det finns faktiskt inga ursäkter för att ha en dålig skilsmässa om man har barn tillsammans med någon.

Ja – absolut kan bli nästan tokig av sorg när man blir lämnad. Jag vet det. Jag blev nästan galen och jag undrar än idag hur det kom sig att jag ändå klarade mig. Svaret finns hos mina vänner och kan kristalliseras i en mening som en av dem uttalade ”Du har inte förlorat förmågan att älska. Ingen kan ta det ifrån dig.” Men jag förstår att man blir utom sig, inte tänker klart och rasar och att det kan gå ut över barnen. Det är förståeligt och förlåtligt. Men sen måste man skärpa sig. Man måste försöka bygga upp sig själv igen och fatta beslut som är bra ur barnets synvinkel. Inte blanda ihop sina egna bevekelsgrunder och sitt eget sargade ego med allt vad hämndbegär det kan inbegripa i de beslut man fattar angående barnen. Det skyddar också en själv, man upprätthåller sin värdighet och mjölet i påsen förblir rent. För en dag måste jag kanske svara på mitt barns frågor och då vill jag vara säker på att när jag lägger fram fakta så är den inte färgad av min vuxna besvikelse för att inte tala om lumpna hämndbegär utan att omsorgen om barnet och kärlek till det ska synas tydligt utan kringförklaringar.

Min strävan är att mina barn ska ha tillgång till sina föräldrar, den omständigheten kan jag aktivt göra något åt. Det övriga kommer an på barnet och den andra föräldern. Jag kan bara vara mamma, jag kan inte vara pappa och det är en lättnad att inse. Jag tror många ensamstående föräldrar försöker spela båda rollerna för att kompensera barnet. Sluta, säger jag. Du kan bara var du, den förälder du är. Det låter enkelt i teorin men kräver mycket självinsikt och energi men det lönar sig i längden. Belöningen är ett mer harmoniskt barn. För varje gång jag säger något bra om den föräldern som inte är närvarande, varje gång reparerar jag några av de spår som skilsmässan oundvikligen lämnade hos barnet. Det räcker inte med att inte tala illa om den frånvarande föräldern. Till gott föräldrskap hör att skapa en atmosfär som möjliggör att man talar om barnets andra liv med barnet. Att barnet får ha en hel enhetlig värld och vara en hel person. Att tiga ihjäl barnets
andra förälders existen sorterar under passiv aggressivitet och skadar barnet.

Det är också lite som att skjuta sig sig i foten. Det är ju rätt klart var ditt barn hellre vill vara? I hemmet där det är tillåtet att vara en hel person med båda föräldrarna närvarande på en diskussionsnivå eller i det hemmet där det finns tysta påbud om vem man får diskutera och vem som är persona non grata. ”Jag har väl aldrig sagt ett ont ord om din mamma/pappa!” Nej, kanske inte. Men du har tydligt signalerat att henne/honom nämner vi inte. Sluta stalla. Öppna upp. Din unge blir gladare. Men gör det för din för egen skull också. Vi skiljer oss från varandra, vi vuxna, vi skiljer oss inte från våra barn. Det betyder också att vi inte ska försöka skilja våra barn från den andra föräldern om vi inte är absolut säkra på att barnet far illa hos den andra. Då är det givetvis barnets bästa att inte träffa en sån förälder men i regel, i normalskilsmässan, försök hålla ditt mjöl i påsen rent.

Jag gillar att vår lagstiftning poängterar barnets rätt till sina föräldrar, inte föräldrars rätt till sina barn. Det är en bra utgångspunkt.

*

Detta var del fem av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett, del två, del tre, del fyra.

Del fyra: Up shifting!

[spotify id=”spotify:track:6vgdsUtEcdRJtXbr1w9RT1″ width=”300″ height=”380″ /]

Nu tar jag tag i den andra tråden jag lämnade efter mig här tidigare  den om att börja studera till ett nytt yrke när man gott och väl fyllt fyrtio. Det roade mig mycket att Folkpensionsanstalten ville veta om jag fortfarande bor med mina föräldrar när jag sökte studiestöd. Det är förövrigt också ett dramaturgiskt trick; det här att lämna efter sig frön lite här som där för att senare kunna återkomma till dem och driva upp ämnesplantor som på så sätt känns redan lite bekanta och inneslutna i ett sammanhang. Det var ett stort steg att börja om. Inte på något sätt självklart att jag skulle göra så eller att jag skulle komma in ifall jag bestämde mig för att söka in till Åbo Akademi för att studera psykologi.

Hela processen hade sin upprinnelse i den stora förlagsfusionen vi upplevde här i vår ankdamm för ett par år sedan. Man kan tänka att ett förlag inte är så hemskt många färre än två förlag och är det inte bra att koncentrera utgifterna om resurserna är krympande? På ett sätt ligger ett av problem redan här; en företagsfusion handlar om pengar och lönsamhet i första hand. Kan konst någonsin handla om det i första hand? En kulturinstution är så mycket mindre än två, mindre en femtio % för att synergieffekterna, dynamiken mellan två element försvinner, för att alternativen försvinner, de två förlagskulturerna, de två olika redigeringsstilarna, vad man poängterar, hur man ”kulturbär”- det
försvinner då två krymps till ett. Det uppstår en ny enhet som kan vara dålig eller bra, och allt däremellan, det är inte det som är frågan här, men alternativlösheten när det gäller större förlag innebär inte goda nyheter för författandet i Svenskfinland.

Ändå blev jag själv också förvånad över hur hårt fusionen tog mig. Eller egentligen vad den avslöjade gällande attityderna till oss som försöker livnära oss på att skriva i Svenskfinland. Okunskap – vilket ju ändå går att bota, men respektlöshet för dem som varje dag återskapar fundamentet till att vi alls har något konkret vi kan kalla för finlandssvenskt när vi positivt profilierar oss i relation till andra kulturer.

Till min författarsjälvbild hörde att tänka att även om vi inte får mycket betalt för vad vi gör så är vi respekterade som skrå. Att det är fint att få vara författare, att det är meningsfullt. Som värst blev vår relation till förlagen jämförda med den relation klädhandlande kunder i klädbutiker har till själva affären de köper stumpor i. Senast då föll fjällen gällande att författare och förlag skulle ha en relation utöver vad som kan betraktas som ren affärsverksamhet men inte ens i den liknelsen stämmer delarna överens. Vill man nödvändigtvis göra paralleller på det sättet är väl författarna egentligen arbetsgivare åt förlaget, inte tvärtom? Hur man än ser det är författandet kärnverksamheten. Jag menar; författare finns utan förlag men förlag kan inte finnas utan författare. Vilken lång bisats det blev; jag skulle ju berätta om att studera som vuxen.

När fusionen var ett faktum hade jag alltså av tidigare nämnda orsaker ett stort behov av att skapa en känsla av livskontroll. Att känna att man har något att säga till om i sitt eget liv, det gäller både arbetsliv och privatliv, är en av omständigheterna som skapar tillfredsställelse. Får vi inte påverka alls blir vi lite apatiska och oengagerade. Jag hade alltså ett starkt behov av att åtminstone uppleva att jag styrde mitt liv, att jag inte bara var ett rö beroende av andras beslut. Frilanserlivet har något av logdans över sig. Man sitter där och väntar att någon ska bjuda upp och förväntas mer sällan ta initiativ. Även om jag förstås kan skriva när som helst, utan beställning, måste det ändå finnas ett syfte. Så här är det alltså för mig. Beställningen kommer inte alltid utifrån, det finns lika ofta en inre beställning, ett behov att behandla något. Det kan man heller inte tacka nej till. Som frilansare tackar man överhuvudtaget aldrig nej till varken interna eller externa arbeten för man vet aldrig om det eventuellt är det sista arbetserbjudandet man får i livet (det känns så!). Därför har en frilansare antingen jobb upp över öronen eller så är det total stiltje. Några mellanlägen finns inte. Jag har haft tur och skicklighet (hoppas jag har något med saken att göra), jag har inte varit tvungen att skriva mig arbetslös mer än ett par månader på över tio år och det när recensionen brakade fram över kulturfältet, som den alltid gör. Det är givet att i en lågkonjunktur ser man först till att få mjölk åt barnen och först efter det börjar man se sig om efter konstupplevelser. Men egentligen är det inte läsarna och åskådarna som ger upp böcker och teater; det är sånt man ofta ändå har råd med, men det påverkar dem som finansierar större projekt och därför tar jobben slut för konstnärerna när svångremmen måste dras åt.

Jag ville påverka mitt arbetsliv. Det har gått bra för mig som frilansare, jag hör till dem som har fått både arbetsstipendier (och det ska vi vara mycket tydliga med; det är Svenska Kulturfonden och Finlndssvenska Författareföreningen som möjliggör författarskap i vårt land, inte bokförsäljning) och haft arbete därtill tack vare Turnéteatern Taimine där jag är husdramatiker och regissör, men att det går runt nu, betyder det att gör det om tio år, om femton, tjugo…? Och hur känns det att ständigt hungrigt springa efter det senaste erbjudandet, evigt flexibel och pigg? Pensionsåldern lär knappast sänkas och då är jag ju ändå lycklig nog att redan ha två yrken, teaterregissör och författare. Regissörer kan gå i någon sorts pension, men hur är det med författare… Precis. Jag ville ha ett jobb till. Ett med möjlighet till arbetsgivare, lunchkuponger och kafferum.

När man jobbat med konst blir man kräsen. Vad än man kan kritisera konstutövandet för (osäkerheten, ekonomin etc…) så är den konstnärliga friheten ändå beroendeframkallande. Och detta i kombination med det hemska med att göra ett arbete där kritiken är offentlig, där alla kan läsa i tidningen hur man gjort bort sig när man misslyckats, det blir magiskt när när man lyckats – de kicksena kan vara svåra att hitta någon annanstans. Tänkte jag. Så jag förstod att jag måste söka mig till något som verkligen intresserade mig och eftersom jag redan länge varit legitimerad kökspsykolog, så som alla andra efter ett glas rödvin med en god väninna, tänkte jag att det var en reell möjlighet som kunde leda till de hett åstundade lagstadgade kaffepauser. Jag förstod nog att den psykologi jag tagit del av efter gymnasiet och utöver kökssessionerna är något helt annat än att studera ämnet på allvar och inifrån. Så jag gav mig själv tillåtelse att ta korta steg framåt. Jag beställde böckerna för inträdesförhöret och nosade försiktigt på dem, konstaterade att ja; det här intresserade mig fortfarande. Pluggade och skrev sen provet på våren 2012. Jag var så lättad när det var över! Hur det än skulle gå var en etapp nu avklarad och jag hade visat mig själv att jag vågar ta det här steget. Sen kom kallelse till intervju och efter den var det bara att vänta. Jag var ungefär lika nervös för att komma in som för att inte komma in. Men det gick vägen och på hösten 2012 var jag plötsligt gulnäbb på Åbo Akademi. Att mitt äldsta barn, Zacharias, kom in samma höst på Statsvetenskapliga var ju lite komiskt. Jag tror hans kurskamrater ibland frågat sig vem den där tanten är som alltid kommer och pratar med honom?! Bara en gång har jag sagt ”Ta ner armbågarna” när vi råkade sitta vid samma lunchbord. Zacharias har humor så han tog det helt bra.

Så vad händer när man börjar studera något nytt vid den här åldern? Jag vet ju bara hur det varit för mig men gissar att andra har liknande erfarenheter. För det första är det en enorm omställning att från att vara rätt bra på det man gör, från att i femton år ha jobbat på djupet, nischat in sig och skaffat expertis inom ett avgränsat område plötsligt börja dra in stora breda block av grundläggande information om ett ämne som är alldeles nytt. Dels fungerar inte flugpappersminnet så bra; jag menar att det är svårare att komma ihåg detaljer som man (ännu) inte kan förankra i något större sammanhang, dels uppstår en sorts identitetskris. Att se ut som snart 45 och vara van vid att veta och kunna och behärska men i verkligheten vara på samma teoretiska nivå som de som just skrivit studenten det är inte alldeles enkelt att greppa. När till och med ens professor är yngre än man själv…ja- det kräver lite självförtroende och inventering i själen för att ändå känna att man befinner sig på rätt ställe. Det gör jag.

Nu är ju psykologi ett ämne som drar till sig just människor med mer livserfarenhet också, så jag har inte varit alldeles ensam, och det om man funkar ihop med någon eller inte har heller inte så mycket att göra med fysisk ålder utan personkemi, vad det nu är. Jag har fått nya vänner! Det är en ynnest. Men livserfarenhet är inte egalt, olika saker är intressanta och eller relevanta i olika skeden av livet, det är helt okej. Trots att jag inte skulle vilja vara nitton igen (det mesta har blivit enklare ju äldre jag har blivit) fick jag någonslags ålderskris. Det blev viktigt för mig att vara nöjd med den jag är, i stora drag med hur jag ser ut och förstås mest med hur jag lever mitt liv. Det hela har varit en sån enorm omställning att jag under första året (jag är nu på mitt andra) fick anstränga mig för att koppla om när någon i matkön plötsligt kom fram och ställde mig frågor om mina böcker. ”Varför frågar hon mig?” hann jag tänka innan jag kom ihåg mitt första liv som författare och regissör och kunde svara något ens närapå vettigt.

Med hull och hår kan man verkligen säga att jag gått in för detta nya. Hullet har det blivit lite mindre av och håret har bytt färg men främst handlar det om passion tror jag. Och de där kickarna! Jag studerar ett ämne som för mig är oupphörligt intressant och engagerande. Ja, 85% av tiden, kanske mer. Synapserna bara sprakar i hjärnan inför allt det nya jag lär mig. Det är underbart och omskakande. Praktiskt skulle det här aldrig ha gått ordna om jag inte skulle råka vara gift med en person som stöder mig fullt ut. Som har skött vardagstivolit i två år medan jag pendlat mellan Åbo och Helsingfors. Tack Robin. Nu blir det vaktombyte när merparten av familjen stationeras i Åbo. Det skrämmer mig lite men jag ser så mycket fram emot det! Trots heltidsstudier har jag velat fortsätta jobba på heltid. Ja, jag hör ju hur det låter; girigt och omöjligt. Jag har också varit alldeles sönderstressad emellanåt men orsaken till att det alls är möjligt är de lika riktningarna. När jag jobbar ger jag ut något, när jag studerar drar jag in. Studierna kan jag dessutom kontrollera själv,  Jag gör det jag gör när jag har möjlighet till det, medan jobben kommer som de gör, om de gör
det. Jag raljerade nog lite med mitt up shiftande nu när alla förståndiga shiftar ner, jag var i behov av mera stimulans och dynamik men som vanligt ska man vara försiktig med vad man önskar. Det är det som är ÖDET, säger Suzanne Brögger, att man till slut får det man vill ha. Sen ska man leva
med följderna. Men jag ångrar inget!

*

Detta var del fyra av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett, del två, del tre.

Toves sommarprat blir bloggföljetong – Del ett

Eftersom september är Tove Appelgrens bloggmånad kommer vi nu att publicera hennes uppskattade sommarprat (som sändes 12 augusti 2014) som sjudelad bloggföljetong här på FIBUL-webben. Musiken som Tove refererar till i radioprogrammet kan man lyssna på via Spotify.

Här följer Del ett, eller INTRODUKTIONEN:

*

Ibland tänker jag att den generation jag tillhör (jag är född 1969) är så utbränd, deprimerad och överbelastad för att vi är den första generationen som har en mer generationsgenomsyrande kunskap om psykologi. Det är bra i sig, det ifrågasätter jag inte alls (och snart förstår ni varför), men det betyder också att vi inte kan värja oss från att förstå eller i alla fall försöka förstå inte bara oss själva och våra barn utan dessutom vår föräldrageneration som blivit vuxna under helt andra premisser, intressen och kunskap. Våra barn kommer förhoppningsvis att ha åldrande föräldrar med en ganska god självkännedom, vilken är nyckeln till snart sagt allt. Men vår generation befinner sig i en brytningspunkt, i kläm mellan våra barn som givetvis inte kan förstå sig själva ännu och våra föräldrar som levde i en värld där andra saker var viktigare. Och så ska vi då utvecklas själva också. När vi har tid. Att vi vet, för det har vi läst i varje tidskrift sen femton år tillbaka, att man bara kan förändra sig själv inte någon annan, gör att vi slår knut på oss själva för att passa in i våra liv med våra nära och kära och passa våra arbeten, om vi är lyckliga nog att ha ett sådant.

Jag heter Tove Appelgren; regissör, författare och dramatiker samt psykologiestuderande och jag har flera käpphästar som behöver rastas, det har var bara den första. Musiken har jag valt enligt hur jag associerar mina sju barn (eller hur de själva gör det) till vissa låtar. Helt fantasilöst från den äldsta (21) till den yngsta (5).

*

I morgon publiceras Del två av bloggföljetongen!

/Webb-Jenny