Den här månaden hinner jag knappt rita ett streck. Just har jag återhämtat mig från Bokkalaset i Ekenäs och bokmässan i Frankfurt, så är det dags för bokmässa i Helsingfors. (Jag har tre uppträdanden på fredag, två om Fladdermuspojken och en om Lasten vuosikirja). Tiden däremellan har jag satt på att uppdatera min portfolio och min blogg. Jag har städat och lagt till lite bilder och uppdaterat min utställningskalender. Däremellan har jag instagrammat (@maijahurme) och delat länkar på Facebook om mina och andras böcker, utställningar, barns läsintresse, läsambassadören…
Jag har ingen aning om hur många av mina vänner blockerat mig från sitt flöde på grund av all den här kulturspammen. Jag delar inte allt. Bara riktigt nära illustratörsvänners eller författares fina nya böcker, och artiklar jag tycker har betydelse. Men ändå blir det mycket. Ibland täcks jag inte ens dela min blogg eller länkar jag tycker är intressanta, om det inte har gått några dagar sen senast. Och det här blogginlägget då, visst, jag har lovat skriva några inlägg i oktober på Fibuls blogg, och hups, dit for två timmar… Men mitt twitterkonto, det samlar damm. Gränsen går ungefär där för hur många kanaler man orkar uppdatera sig på. Det här är en jätteviktig del av arbetet, det att synas på mässor och på nätet. Tror jag. Men hur är det egentligen? Tänk om det är helt onödigt och inte alls påverkar hur de böcker jag illustrerat klarar sig där ute?
En del av mig tycker om mässor och festivaler, faktiskt älskar det. Att träffa ungar och läsa boken för dem, att prata om böckerna inför publik och diskutera med branschfolk ä viktigt för att det inte ska kännas som om boken man just satt ett år av sitt liv på trillar ner i ett ändlöst svart hål. Men att det går flera veckor av min skapartid till det, känns ibland tungt. Här måste jag tillägga Bokkalaset på ett föredömligt sätt följer Läscentrums rekommendationer så det var inte gratiskeikka för synlighetens skull utan riktigt jobb. Man kan inte äta synlighet. Och ens barn kan inte klä sig i synlighet heller. Och konstigt nog tror jag inte att vår hyresvärd skulle uppskatta synlighet i utbyte mot att vi får bo i vårt hem. Den här diskussionen är en av orsakerna till att Fibul finns. Notera: att dra verkstäder, göra författarbesök eller delta i festivaler är jobb. Ersättningen för de böcker vi gör är väldigt liten eftersom marknaden för finlandssvenska böcker är minimal.
Men hallå där, är inte det där förlagens uppgift, marknadsföringen, frågar någon kanske sig? Ja visst, de marknadsför böckerna, en del mer, en del mindre, men en författare eller illustratör måste nog själv också göra en hel del. Eller känner att hen måste. För att alla andra gör det. När vi alla gör mer, behöver förlagen inte göra så mycket som de annars borde för att sälja böckerna. Mia Franck skrev för länge sen ett blogginlägg med intressant efterföljande diskussion. Läs den kloka kvinnans inlägg igen!
Ibland undrar jag över nyttan med detta. Tänk om jag skulle sätta 100% av min tid på att skapa fantastiska böcker? Skulle det inte vara det bästa? Kanske jag borde göra ett konstnärligt experiment och totalt deletera mig från internet. Finnas bara på förlagens sidor med en kort presentation. Varför sluta där? Jag borde kanske bli en mystisk eremitillustratör som kanske endast kan nås per brevduva. Värt risken?