Kategoriarkiv: Internet

Hej höst!

Hösten brukar vara en händelserik tid i bokvärlden. Det är bokmässa i Göteborg, Åbo och Helsingfors, det är stipendieansökningar som ska in, och i november månad pågår NaNoWriMo (National Novel Writing Month), där tanken är att man ska skriva en roman på en månad samtidigt som en massa andra skribenter gör samma sak.

Skrivandet är en rätt ensam syssla. Under processens gång, i synnerhet i de tidiga stadierna, är det bara jag som skriver som vet vad jag håller på med. Eller förresten, det är inte sant: någon stund här och där tycker jag i och för sig att det jag skriver är fantastiskt, men resten av tiden undrar jag om det inte snarare är frågan om en katastrof. Och för det mesta har jag ingen aning om vad det är för ett äventyr jag håller på att skapa.

Bland annat därför välkomnar jag hösten. Det är skönt att få prata skrivande med andra i branschen. Det är nyttigt att gå omkring på en bokmässa och ta del av allt annat som skrivs, att prata om litteratur, att lyssna på andra som skriver och läser. Det är mer inspirerande att skriva i november när du vet att över 325 000 andra gör samma sak, världen över, samtidigt. Det är nyttigt med stipendieansökningar, för trots att det kan vara trögt att formulera vad det är jag skriver, är det bra att jag tvingas göra det så både jag och stipendieutdelarna har koll.

Välkommen höst!

Jag läser också!

För tillfället pågår flera läskampanjer i samband med Bokens år 2015. En av dessa heter ”Jag läser också”, eller #minäkinluen.

Alla gör ju det! Man kan göra det tillsammans, ensam, på offentliga platser, under täcket, på kaféet och i gungan … Finländarna älskar att läsa. För att hylla Bokens år 2015 (Kirjan vuosi 2015) ska vi tillsammans visa hur mycket vi faktiskt gör det! Lägg till ditt eget foto bland de andra läsarnas, dela dina boktips och för utmaningen vidare. I slutet av året ska vi se hur många finländare det finns som bekänner sig till läsarnas skara.

Det är alltså en kampanj i sociala medier där man kan lägga upp en bild på sig själv när man läser och lägga till hashtaggen #minäkinluen

Här finns mera information!

En kulturspammares bekännelser

Den här månaden hinner jag knappt rita ett streck. Just har jag återhämtat mig från Bokkalaset i Ekenäs och bokmässan i Frankfurt, så är det dags för bokmässa i Helsingfors. (Jag har tre uppträdanden på fredag, två om Fladdermuspojken och en om Lasten vuosikirja). Tiden däremellan har jag satt på att uppdatera min portfolio och min blogg. Jag har städat och lagt till lite bilder och uppdaterat min utställningskalender. Däremellan har jag instagrammat (@maijahurme) och delat länkar på Facebook om mina och andras böcker, utställningar, barns läsintresse, läsambassadören…

Jag har ingen aning om hur många av mina vänner blockerat mig från sitt flöde på grund av all den här kulturspammen. Jag delar inte allt. Bara riktigt nära illustratörsvänners eller författares fina nya böcker, och artiklar jag tycker har betydelse. Men ändå blir det mycket. Ibland täcks jag inte ens dela min blogg eller länkar jag tycker är intressanta, om det inte har gått några dagar sen senast. Och det här blogginlägget då, visst, jag har lovat skriva några inlägg i oktober på Fibuls blogg, och hups, dit for två timmar… Men mitt twitterkonto, det samlar damm. Gränsen går ungefär där för hur många kanaler man orkar uppdatera sig på. Det här är en jätteviktig del av arbetet, det att synas på mässor och på nätet. Tror jag. Men hur är det egentligen? Tänk om det är helt onödigt och inte alls påverkar hur de böcker jag illustrerat klarar sig där ute?

En del av mig tycker om mässor och festivaler, faktiskt älskar det. Att träffa ungar och läsa boken för dem, att prata om böckerna inför publik och diskutera med branschfolk ä viktigt för att det inte ska kännas som om boken man just satt ett år av sitt liv på trillar ner i ett ändlöst svart hål. Men att det går flera veckor av min skapartid till det, känns ibland tungt. Här måste jag tillägga Bokkalaset på ett föredömligt sätt följer Läscentrums rekommendationer så det var inte gratiskeikka för synlighetens skull utan riktigt jobb. Man kan inte äta synlighet. Och ens barn kan inte klä sig i synlighet heller. Och konstigt nog tror jag inte att vår hyresvärd skulle uppskatta synlighet i utbyte mot att vi får bo i vårt hem. Den här diskussionen är en av orsakerna till att Fibul finns. Notera: att dra verkstäder, göra författarbesök eller delta i festivaler är jobb. Ersättningen för de böcker vi gör är väldigt liten eftersom marknaden för finlandssvenska böcker är minimal.

Men hallå där, är inte det där förlagens uppgift, marknadsföringen, frågar någon kanske sig? Ja visst, de marknadsför böckerna, en del mer, en del mindre, men en författare eller illustratör måste nog själv också göra en hel del. Eller känner att hen måste. För att alla andra gör det. När vi alla gör mer, behöver förlagen inte göra så mycket som de annars borde för att sälja böckerna. Mia Franck skrev för länge sen ett blogginlägg med intressant efterföljande diskussion. Läs den kloka kvinnans inlägg igen!

Ibland undrar jag över nyttan med detta. Tänk om jag skulle sätta 100% av min tid på att skapa fantastiska böcker? Skulle det inte vara det bästa? Kanske jag borde göra ett konstnärligt experiment och totalt deletera mig från internet. Finnas bara på förlagens sidor med en kort presentation. Varför sluta där? Jag borde kanske bli en mystisk eremitillustratör som kanske endast kan nås per brevduva. Värt risken?