Ingen kammarbunden författare

Det sägs ibland att författandet är ett ensamt jobb, att författaren sitter på sin kammare och trycker. Och jovisst, det händer förstås att jag behöver träna sittmusklerna (de fungerar) för att bli klar med ett skrivprojekt (just nu tredje delen i martrilogin), men den där ensamheten har jag svårt att förstå mig på.

Första gången jag offentligt berättade att jag skriver var i ett radioprogram dit barn fick ringa in. Så jag hölls inte i kammaren som sisådär nioåring utan meddelade a) jag skriver på en roman b) hon som ni talade med precis innan är min kompis.

Men det tog förstås tid innan den där riktiga boken. Kanske satt jag inte tillräckligt länge och djupt förankrad i kammaren då heller. För jag gick på skrivkurs. Och ny skrivkurs. Och ännu flera skrivkurser. En mängd skrivkurser, jag har för länge sedan slutat räkna, men jag har gått många. Jag går fortfarande med jämna mellanrum på skrivkurser.

I början gick jag på skrivkurs för att lära mig om skrivande. Men efter ett tag insåg jag att jag ungefär visste vad de skulle säga om det ena eller det andra. Jag kunde delta i diskussionen och ha åsikter som var värda något.

Numera går jag en skrivkurs så att någon annan ger mig regler för min kreativitet och det finns, paradoxalt nog, ingenting som höjer kreativiteten så mycket som när jag ska försöka ta mig runt hinder och regler. Det mest kreativa är helt enkelt rutiner och regler.

Ändå är det inte skrivövningarna som varken i början eller senare är det mest avgörande utan att skrivkurser ger omedelbar kontakt. Där finns en publik. Jag trivs inte i längden på den där författarkammaren. Jag vill träffa folk. Jag vill möta läsare. Jag vill träffa andra som skriver, både författare och skribenter i övrigt.

Från att ha varit en som gått mängder av skrivkurser började jag leda egna kurser. Något av det häftigaste jag vet är när någon, oberoende om jag befinner mig i en skolklass eller håller kurs för vuxna eller befinner mig på ett företag eller en mässa eller något annat – när någon skriver en text som får hen att växa. Det är det viktigaste jag gör som författare. Att få andra att hitta sin egen förmåga att skriva. Eftersom det händer och rent av med tillräckligt jämna mellanrum kommer jag aldrig att känna mig som en särskilt kammarbunden författare.

Mitt nioåriga jag gjorde rätt i att tala högt om skrivandet. Jag kan fortfarande höra glädjen i rösten över att känna kompisen som ringt in precis innan – sammanhanget och gemenskapen var viktig redan då.

Mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *