Kategoriarkiv: Läsning

Isol på Richardsgatans bibliotek 20.9

I samarbete med Kolibrifestivalen kommer bilderboksskaparen Isol också att besöka Richardsgatans bibliotek (Richardsgatan 3, 00130 Helsingfors) tisdagen 20.9.2016 kl. 17.30.

På programmet finns en mångspråkig sagostund i bibliotekets sagorum; bland annat läses Isols böcker på spanska, engelska, finska och svenska.

Så om ni inte hinner till Annegården i dag, finns en till chans på tisdag!

300px-rikhardinkadun_kirjasto

Att arbeta med en busig farfar

9789515238153-956x1024

Nyligen gavs Malin Klingenberg och Pia af Hällströms läromedel Busfarfar ut av Schildts & Söderströms. Ordresan är en läromedelsserie för årskurs 1-2.

Vi frågade Malin, som annars gett ut flera mellanåldersböcker (den senaste heter Den fantastiske Alfredo och gavs ut 12.8), hur arbetet med en lärobok gick till.

Finns det en handling eller är det många berättelser?

Det som är nytt med Busfarfar i förhållande till de flesta andra läseböcker är att den har en handling som sträcker sig längs med hela boken. Idén är att skapa ett lässug hos läsaren, en vilja att veta hur det ska gå.

Hur är boken uppbyggd?

Boken är indelad i fem delar. De tre första delarna utgår delvis från de bokstäver som vi tar upp i aktivitetsboken, medan vi i de två senare delarna behandlar teman som drama, bibliotek, dikter, ramsor och kartor. Men indelningen finns till mer för pedagogerna än för eleverna, jag tror inte att man som läsare tänker på saken.

Hur skiljer sig skrivprocessen från att skriva kapitelböcker och mer skönlitterärt?

När jag skriver barnböcker skriver jag igenom första versionen utan att visa den för någon. I arbetet med Busfarfar bollade jag däremot hela tiden texten med de övriga i gruppen. Och det var helt nödvändigt eftersom vi skulle göra en bok som både är intressant att läsa, och som går ihop med den nya läroplanen. Dessutom är inte jag en pedagog, så jag var helt beroende av de andras expertis då det gällde den biten. Många gånger fick jag förenkla texten och byta ut ord till ljudenliga synonymer, så att en ny läsare inte ska tappa lusten på grund av att boken är för svår.

Hur fungerade samarbetet med de andra i arbetsgruppen?

Samarbetet med de andra har varit fantastiskt. Allas kompetens har behövts. Dessutom har vi alla varit så ivriga, så ingen har någonsin behövt vänta länge på feedback eller på att de andra ska göra sin del av jobbet. Illustratören Margareta Sandin har för övrigt gjort ett alldeles makalöst jobb med bilderna, det finns så mycket att upptäcka i form av en massa egna, små berättelser. Fortfarande hittar jag nya klurigheter när jag bläddrar.

Hur startade jobbet med boken, varifrån kom idén?

Ida-Lina Nyholm, vår redaktör, plockade ihop teamet i slutet av förra sommaren. Vi hade ett möte, inför mötet frågade jag av mina egna barn (som då skulle börja i tvåan och trean) vad man tycker att är särskilt kul att läsa om när man går i ettan. ”I ettan gillar man att läsa om vuxna som gör barnsliga saker”, sa ett av barnen, och därifrån föddes idén om en busig farfar som vill vara som ett barn och smusslar in sig i första klass.

Vad var det bästa med skrivandet?

Att det gick så bra framåt. Nästan allt jag skrev kunde användas, och samarbetet har som sagt varit guld värt. Det kanske skulle vara en idé att använda den här sortens idébollande också i andra sammanhang. Processen stannar inte upp lika lätt när den drivs av flera människor.

Del tre: Larmrapporter och läsande

[spotify id=”spotify:track:4QDGci4fOnWCedcmseuf1j” width=”300″ height=”380″ /]

Cassandra, det var din låt.

Nu finns det åtminstone två spår att gå vidare på. Att börja studera något nytt mitt i livet och det som kom före detta för mig; dramatik och litteratur för barn och unga.

Jag tar mig an det senare först för det hänger ihop med berättelsen som fenomen (för det här gör mig arg). Under de senaste åren har jag inte träffat en enda grundskolelärare som inte skulle vara orolig över att barn och unga läser för lite och hur det påverkar deras skolgång och vidare studier. Vi hör larmrapporter om hur svaga speciellt de finlandssvenska pojkarna är när det gäller läsning och läsförståelse. Det här pågår samtidigt som barn- och ungdomslitteraturen, efter flera bättre år, plötsligt halkat ner på statusrutschkanan och det är en brant rutschkana vi befinner oss på.

Det är något som inte stämmer här.

Samtidigt som ingen någonsin skulle täckas säga rakt ut att litteratur för barn och unga är sekundalitteratur utan betydelse, känner vi som jobbar inom denna genre hur ouppskattade vi blivit under de senaste åren. Det syns när det gäller just synlighet. Hur barn-och ungdomsböcker ligger sist i förlagskatalogen utan författarporträtt, hur barn- och ungdomsförfattare inte anses vara intressanta nog för att intervjuas på bokmässor för att nu inte tala om att man skulle bygga upp ett seminarium kring sån litteratur, hur bokhandlarna lägger fram den här litteraturen. Hur blev det så här? När alla utåt samtidigt är så oroade över hur lite och/eller dåligt våra barn läser?

Trötta på att var för sig, ensamma, stå i försvarsposition slog vi finlandssvenska barn- och ungdomsförfattare och -illustratörer ihop oss i vår, vi heter FIBUL och vårt mål är inte bara att ta oss upp på krönet av rutschkanan utan att visa att det är vi som byggt den. Och att vi kan bygga fler.

Det låter kanske högfärdigt men tror någon på riktigt att om inte barn läser som barn, eller går på teater, att de plötsligt ser ljuset i medelåldern och blir glada läsare av romaner och ivriga teaterbesökare? Och om ingen läser de vuxenböcker som ges ut, om ingen köper teaterbiljetter- hur går det då för litteraturen och teaterkonsten?

”Än sen då?” hör jag någon marra.

”Än sen då?” Vi finlandssvenskar är ju rätt måna om att finnas kvar, eller hur? Vi vill finnas i Finland med reella möjligheter att i de viktigaste situationerna fungera på vårt modersmål, vi värnar om vårt språk, vårt svenska modersmål, vår skola… Men behöver vi ett språk om vi inte har en kultur? Vad ska vi prata om då?

För mig är språket, om vi lite hårdrar det, liksom ett symptom på kulturen, en följd av det, inte tvärtom. Så om vi tar kol på den delen av kulturen som språket verkligen är relevant för- litteratur och dramatik; vad blir då kvar? Om inte det intresse och det behov som finns ute på fältet, och som varje grundskollärare kan vittna om, möts av dem som kan påverka synligheten,
höja statusen för den konst som görs på finlandssvenska för våra barn – kommer vi att finnas kvar?

Vi måste värna om det som är kulturbärande för oss och det måste utgå och ha sin början hos barnen. Den som kunde men inte arbetar för en levande finlandsvensk barn- och ungdomslitteratur och kultur, den är med om att puffa vår finlandssvenskhet över bord. Det finns inget som går att bygga helt utan grund. En kultur är så värdefull som barnen i den kulturen är. Varken mer eller mindre.

*

Detta var del tre av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett, Del två.

”Läslycka”

Berättelsens kraft och lusten att skapa har bland annat varit nyckelorden under mina besök. Eleverna har fått prova på att skriva kortare texter och lyssnat på utdrag ur böcker. Det är en glädje att konstatera hur varken längtan efter eller behovet av bra historier har försvunnit eller ens minskat. Ändå är trenden i Finland densamma som i övriga skolor västvärlden – intresset för litteratur är på stadig nedgång.

Detta utdrag är ur en kolumn av Henrika Andersson som publicerats i Ny Tid 2012. Temat har inte förlorat sin aktualitet. Läs mer här.

Det finns nu en resurssida på FIBULs webb. Där samlar vi artiklar och länkar till intervjuer med författare och illustratörer. I morgon publiceras den första författarintervjun. FIBULs ordförande svarar på frågor om författaryrket. Undrar du till exempel över ifall Henrika någonsin blivit refuserad? Läs i bloggen i morgon!

/Webb-Jenny

Idrott och läsning

När jag utbildade mig till modersmålslärare vid PF i Vasa talades det om att man måste få fotbollspojkarna på klasslärarlinjen att förstå hur viktigt det är med läsning. Att jag minns det så tydligt har en speciell orsak.

FIBUL:s sekreterare Katarina Von Numers-Ekman har skrivit en kolumn i Västra nyland om hur vi förhåller oss till idrott och läsning. Läs hela texten här!

/Jenny