Del fem: Separationer

[spotify id=”spotify:track:0GNI8K3VATWBABQFAzBAYe” width=”300″ height=”380″ /]

Det här var Linns låt. Hon spelar den själv på piano.

När jag fick sommarpratsförfrågan funderade jag över vad jag vet något om och har erfarenhet av och därför kunde sommarprata om. Jag blev lite dyster när jag insåg att separationer är något jag ställt till med och blivit ställd inför så många gånger att jag tror jag har något att säga om dem. Här är kommer käpphästen galopperande: Människor skiljer sig inte för lätt. Eventuellt gifter de sig utan tillräcklig eftertanke och för snabbt. Att skiljas är att dö, det är vidrigt, tungt och förtärande men när det sker är det oftast nödvändigt, ur åtminstone den ena partens synvinkel.

En del människor blir väldigt upprörda när det inträffar en separation i deras bekantskapskrets och visst är det trist och sorgligt när relationer inte håller så som man en gång trott att de skulle göra. Men det är inte själva skilsmässan som är tragisk, separationen är bara ett resultat. Det som är hemskt och sorgligt har hänt före den är ett faktum. Det är i relationen som kärleken av en eller flera anledningar slocknat så att den inte går att tända igen. Så istället för att säga ”Vad hemskt!” kanske det kunde vara mer tröst i att säga ”Så tungt ni måste ha haft det. Vad bra att ni fattat ett beslut, trots att ni måste vara ledsna.” för ingen normalt funtad går oskadad igenom en skilsmässa. Och nu har jag bara talat om vuxna känslor.

Hur barn reagerar har det sagts så mycket om att jag kanske inte behöver gå in på det perspektivet här. Har man barn ihop kan man aldrig riktigt skiljas. En skilsmässa är visserligen en vändpunkt och på så sätt En Händelse, men på samma sätt som skilsmässan är ett resultat av en längre process och inte en fristående, separat händelse som en olycka eller ett dödsfall är det tiden efter skilsmässan som man bör fundera på hur man handskas med. En skilsmässa tar inte slut, inte om man har barn ihop. Varje dag för all tid framåt kan du bestämma hur just du handskas med separationen. För egen del kan jag varje dag bestämma om jag har en bra skilsmässa eller en dålig. Det finns faktiskt inga ursäkter för att ha en dålig skilsmässa om man har barn tillsammans med någon.

Ja – absolut kan bli nästan tokig av sorg när man blir lämnad. Jag vet det. Jag blev nästan galen och jag undrar än idag hur det kom sig att jag ändå klarade mig. Svaret finns hos mina vänner och kan kristalliseras i en mening som en av dem uttalade ”Du har inte förlorat förmågan att älska. Ingen kan ta det ifrån dig.” Men jag förstår att man blir utom sig, inte tänker klart och rasar och att det kan gå ut över barnen. Det är förståeligt och förlåtligt. Men sen måste man skärpa sig. Man måste försöka bygga upp sig själv igen och fatta beslut som är bra ur barnets synvinkel. Inte blanda ihop sina egna bevekelsgrunder och sitt eget sargade ego med allt vad hämndbegär det kan inbegripa i de beslut man fattar angående barnen. Det skyddar också en själv, man upprätthåller sin värdighet och mjölet i påsen förblir rent. För en dag måste jag kanske svara på mitt barns frågor och då vill jag vara säker på att när jag lägger fram fakta så är den inte färgad av min vuxna besvikelse för att inte tala om lumpna hämndbegär utan att omsorgen om barnet och kärlek till det ska synas tydligt utan kringförklaringar.

Min strävan är att mina barn ska ha tillgång till sina föräldrar, den omständigheten kan jag aktivt göra något åt. Det övriga kommer an på barnet och den andra föräldern. Jag kan bara vara mamma, jag kan inte vara pappa och det är en lättnad att inse. Jag tror många ensamstående föräldrar försöker spela båda rollerna för att kompensera barnet. Sluta, säger jag. Du kan bara var du, den förälder du är. Det låter enkelt i teorin men kräver mycket självinsikt och energi men det lönar sig i längden. Belöningen är ett mer harmoniskt barn. För varje gång jag säger något bra om den föräldern som inte är närvarande, varje gång reparerar jag några av de spår som skilsmässan oundvikligen lämnade hos barnet. Det räcker inte med att inte tala illa om den frånvarande föräldern. Till gott föräldrskap hör att skapa en atmosfär som möjliggör att man talar om barnets andra liv med barnet. Att barnet får ha en hel enhetlig värld och vara en hel person. Att tiga ihjäl barnets
andra förälders existen sorterar under passiv aggressivitet och skadar barnet.

Det är också lite som att skjuta sig sig i foten. Det är ju rätt klart var ditt barn hellre vill vara? I hemmet där det är tillåtet att vara en hel person med båda föräldrarna närvarande på en diskussionsnivå eller i det hemmet där det finns tysta påbud om vem man får diskutera och vem som är persona non grata. ”Jag har väl aldrig sagt ett ont ord om din mamma/pappa!” Nej, kanske inte. Men du har tydligt signalerat att henne/honom nämner vi inte. Sluta stalla. Öppna upp. Din unge blir gladare. Men gör det för din för egen skull också. Vi skiljer oss från varandra, vi vuxna, vi skiljer oss inte från våra barn. Det betyder också att vi inte ska försöka skilja våra barn från den andra föräldern om vi inte är absolut säkra på att barnet far illa hos den andra. Då är det givetvis barnets bästa att inte träffa en sån förälder men i regel, i normalskilsmässan, försök hålla ditt mjöl i påsen rent.

Jag gillar att vår lagstiftning poängterar barnets rätt till sina föräldrar, inte föräldrars rätt till sina barn. Det är en bra utgångspunkt.

*

Detta var del fem av Tove Appelgrens sommarprat. Del ett, del två, del tre, del fyra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *