Del sex: Kärnfamiljen – Nyfamiljen

[spotify id=”spotify:track:6QPKYGnAW9QozVz2dSWqRg” width=”300″ height=”380″ /]

Vi lever fortfarande i värld där kärnfamiljen är normen framom de andra familjeformerna. Kärnfamiljen har också många odiskutabla fördelar. Då den fungerar. Men det finns också många fallgropar i den formen som ses som den självklara. I en nyfamilj blir det som är dolt i kärnfamiljen plötsligt synligt. Där som kärnfamiljen kan luta sig på biologiska band och att blod förutsätts vara tjockare än vatten där konfronteras nyfamiljen direkt med relationer som inte är jämlika eller fungerar. Så krasst är det att om relationen mellan de vuxna som grundat nyfamiljen inte fungerar, om detta par inte har förmåga att ta tid för varandra, bekräfta varandra och kärleken- ja då finns det hastigt ingen nyfamilj mera. Det här är egentligen också en sanning som gäller kärnfamiljen men den syns inte lika bra där när OY Familjetraditionen AB skymmer sikten på ett annat sätt.

Traditioner, vanan och behovet att vara en normal person i en normal familj; dessa är mycket starka krafter. De vuxnas relationer till barnen i familjen är också avslöjande i en nyfamilj. Som nyförälder kan du inte passivt luta dig mot gammal vana, du måste skapa relationen till de barn som kommer med paketet. Där mäts föräldraegenskaper och där finns därför en enorm möjlighet till utveckling. Nyfamiljer sägs braka oftare samman än kärnfamiljsrelationer. Hur ska man tolka det? Ur kärnfamiljsperspektiv kan man tolka att nyfamiljen är ett sämre bygge för att den oftare går sönder än kärnfamiljen men är det rätt tolkning? Tänk om det handlar om just vad som är synligt? Och om erfarenhet hos de vuxna att kunna se när något verkligen inte fungerar trots att man så gärna så ville? Det är en sorts begåvning att veta när något verkligen är slut, när en fortsättning skadar familjen mer än den ger något gott, när det inte finns något mer att göra än att packa lånelådorna och försöka klistra ihop sitt krossade hjärta.

Och här en käpphäst till: Även om den goda kärnfamiljen kan ses som primuseleven i livets skola finns det något enastående positivt med ensamförälderskapet som aldrig tas upp och som varken kärnfamiljen eller nyfamiljen kan uppnå. Kanske ensamförälderskapets unika fördel just därför tigits ihjäl eller så är det bara svårt att få syn på den för att man per definition inte i den situationen har någon att spegla detta i. Jag tror att de flesta ensamföräldrar känner igen sig i det här; då det inte finns en annan vuxen i familjen erbjuds förälder och barn en kommunikationskanal som är tillgänglig endast för just den familjekonstellationen. Föräldrar som lever ensamma med sitt eller sina barn har i regel en fin kontakt och uppfattar sig som ett team över generationsklyftan på ett annat sätt än man gör i familjer där det finns fler vuxna. Det här kan man bara uppleva om man är eller varit ensamförälder. Finns det redan två vuxna i familjen bildar de helt automatiskt ett vuxenlag och barnen, om de är fler, bildar det andra. Klart att kommunikationen kan vara bra mellan generationerna i vilken som heslt konstellation men det är ändå ett alldeles speciellt band som finns mellan ensamföräldern och barnen i den familjen. Det här måste upplevas för att man ska förstå det.

Men nu är det sagt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *