Intervju med Yvonne Hoffman

Vi fortsätter vår intervjuserie med Yvonne Hoffman. Hoffman har varit verksam som författare sedan slutet av 1970-talet och har gett ut en stor mängd böcker för barn och ungdomar. Hon har tilldelats Hugo Bergroth-priset 1999 och Statens litteraturpris för barn- och ungdomskultur 2003.

***

Författare har jag velat bli sen jag var liten. Men själva språket: lingvistiken med ord, ljudförändringar, etymologier, varianter och tillämpning tog till en början överhand. Att studera språkhistoria var något jag njöt oerhört av, ända från runskrift och medeltida franska idiom fram till dagens dialekter och stadiuttryck.

Jag blev lärare, svensklärare och fransklärare, och tyckte inte alls illa om det. Det dröjde ganska länge innan jag gav ut min första bok, och ytterligare ganska länge innan jag trodde på mig själv så mycket att jag vågade hoppa av läraryrket. Då hade jag redan gett ut en handfull böcker.

Naturligtvis har jag haft nytta av mina språkstudier när jag har skrivit mina böcker. Likaså har mina litteraturstudier varit mig till glädje, både i beskrivningen av miljöer och tider och i språkbehandlingen genom seklerna. Gång på gång märker jag hur mycket man får av att läsa inte bara facklitteratur utan också skönlitteratur. Realia har betydelse, men utan olika läsarter står man sig slätt som författare.

Som barn hade jag lyckan att vara omgiven av människor för vilka böcker var viktiga. Jag minns forfarande känslan att vakna på juldagsmorgonen och se högen med julklappsböcker bredvid sängen. På landet hade jag min mosters alla flickböcker från 1930-talet och gamylernas romaner – den första som gjorde intryck på mig tror jag var Waldemar Brøggers roman om drottning Margareta på 1400-talet. Klassiker, som Frances B. Hodgsons och Jean Websters böcker var favoriter bland andra, som jag fortfarande kan läsa med behållning. Min mamma var den som småningom förde in dåtida modern lyrik i huset: Aspenström, Ekelöf, Gullberg… och min bror gav mig många jular de vackra volymerna med svenska lyriker genom tiderna: Bellman, Ferlin, Karin Boye och andra.

Genom att läsa böcker kan jag själv få idéer. Inte så att jag apar efter, men det kan vara något som glimtar till så att jag vill veta mera och fundera vidare. På samma sätt kan det vara ett radioprogram eller en tidningsnotis, som ger mig ett uppslag. Idén till mina ungdomsböcker från Stora ofreden fick jag av ett gammalt kopparstick, en tavla som visade slaget vid Rilax 1714. Det innebar att jag började läsa om Karl XII, Peter den store, uppbåd, slagfält, gerillakrig, ockupation, allt jag kom åt. 

Att skriva historiskt förankrade böcker betyder också att forskningen och materialsamlandet tar mycket tid. Det går snabbare med en bok där faktakontrollen inte är på samma sätt viktig.

Böcker med fantasyinslag tilltalar mig mycket. Inte heller där kan man undvika större eller mindre mått av forskning, både om det är en öppen och en sluten fantasyvärld man skriver om. Irmelin Sandman Lilius böcker har varit till stor glädje för mig, liksom bland andra E. Nesbits och Eric Linklaters böcker. Hade jag velat skriva som någon annan, så vore det att skriva som någon av dem. 

Någon direkt skrivkurs har jag aldrig gått, men jag har med nöje deltagit i de korta skrivarseminarier, där deltagarna har fått olika skrivuppgifter. Dessutom har jag under många år deltagit i de nordiska berättarseminarierna, och de har varit både stimulerande och inspirerande.

Men visst har det funnits bakslag. Ofta blir jag urtrött både på mig själv och på mina texter, och det är bara med sisu jag tvingar mig vidare. Då hjälper det mig ofta att läsa någonting jag tycker om.

Det är av stor betydelse att en god läsare, en lektör, ser igenom manuset innan det går till tryckning. Alltid kanske man inte godkänner kritiken, men det är alltid viktigt att åtminstone ta den i beaktande. Om en utomstående inte förstår vad jag har skrivit, kan jag kanske säga det på något annat sätt.

Jag har blivit refuserad flera gånger, och det känns varje gång lika eländigt. Nedvärderande. Jag har känt mig generad när jag har insett att det jag tyckte var bra, egentligen var bara skräp, ingenting värt. Någonting har jag slängt bort, men annat har jag lagt åt sidan och tagit fram ett år senare. Då har det faktiskt hänt att jag ser vad som är på tok eller vad som fattas i texten. Två gånger har det hänt att jag har arbetat om manuset och fått det godkänt. 

Jag förstår att förlagens lektörer är överhopade med manus, men jag skulle önska att de med några ord kommenterade refuseringen. Ja, jag vet, ibland går det bara inte, men lektören sitter ändå med en åsikt i bakhuvudet: för kompakt, för tunt, naivt, dålig dialog, slarvigt hopkommet, orimlig story…

Att som motsats få ett stipendium eller ett pris lyfter humöret och skrivarglädjen. Vetskapen om att andra anser det skrivna vara någonting värt har stor betydelse. Som barn- och ungdomsboksförfattare har jag gjort skolbesök. Jag önskar att lärare och elever bekantar sig – om aldrig så lite – med det jag har skrivit, och där hör det till det roligaste att få frågor om skrivandet eller om det skrivna av eleverna. Gärna tar jag också emot brev från läsare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *